trötta tankar om träning och annat

Dagens skaderapport, eftersom jag är säker på att alla undrar... Knät ÄR bättre, märkbart bättre. Det känns fortfarande, även om det kommer och går, men även när det gör ont så känns det mindre. Smärtan hoppar fortfarande runt en del, som en halvcirkel runt utsidan av knäskålen, ibland liksom i slutet av lårmuskeln ovanför knät (där jag fick en vansinning brännande känsla under senaste löppasset), någon enstaka gång till och med rakt bak i knävecket, sällan, även om det händer, i senfästena rakt på sidan av knät där jag i 20-årsåldern fick höra, av en naprapat jag gick till, att jag hade kroniska inflammationer som gjorde djävulskt ont att trycka och massera på, vilket han gjorde i ett par minuter för att få i gång blodcirkulationen och därmed starta en läkning. Vid ett tillfälle hoppade smärtan faktiskt över i vänster knä också, till en punkt snett upp på insidan, det var intressant, men försvann rätt fort igen.

Jag tycker jag har varit duktig som inte ens funderat på löpning. Eller jo, tänkt har jag ju. Varje dag, så klart, massor. Tänkt på all den löpning jag inte varit ute på, vilket ändå inte är så många rundor, eftersom jag tränat annat som inte belastat knät, och bara en dag som jag vilade helt på grund av knät och en dag som knät var anledningen till att jag tränade det som så fint kallas alternativ träning, som för mindre än ett år sen var min huvudsakliga träning och det jag gillade mest. Då när löpningen var ett komplement under tiden av året som inneträningen minskade och vädret passade för uteträning. (Numera har jag ju kommit på att allt väder passar för uteträning, men det visste jag inte då.)
Jag har också tänkt på alla rundor jag vill ut på, som jag längtar till och som jag ska ut på så fort knät är bra igen. Dessutom har jag förstås tänkt på all löpning som jag ska göra hela sommaren, resten av året och resten av livet sedan när jag är helt frisk och skadefri, eftersom jag är så duktig och vilar nu så att det här lilla knäontet inte bli något stort och ett riktigt problem.
Men jag har alltså inte funderat på att ge mig ut och springa, inte ens tänkt tanken att jag ska chansa och ge mig ut och "testa hur det känns" och riskera att det här blir något stort, ett riktigt problem.

Det är nog för att jag har blivit så gammal och klok som jag kan tänka moget och långsiktigt i stället för att bli stressad av missade löprundor. Dessutom tycker jag nog att jag ligger bra till träningsmässigt, jag vet att om jag bara är frisk och hel den dagen loppet går så kommer jag inte ha några som helst problem med att springa hela varvet runt, tidsmål kanske får korrigeras beroende på form och hur träningen sett ut närmare inpå, men springa hela vägen vet jag att jag kan och på en hyfsad tid. Det är också långt kvar än, flera månader att träna på, bara jag blir helt smärtfri i knät, så därför finns det förstås ingen anledning att riskera ett längre uppehåll för att jag är otålig och ger mig ut och förvärrar någonting. Största anledningen är nog ändå att jag inte ser varvet som något huvudsakligt mål för min träning i stort eller löpningen specifikt, i enlighet med de tankar jag var inne på när jag väckte upp bloggen igen här i höstas och skrev om hur jag utan att riktigt förstå hur eller exakt när jag hittat löpningen den här sommaren. Jag anmälde mig till varvet för att jag ändå springer, och för att jag redan vet att jag kan springa så långt. Inte för att ha ett mål att träna mot, något som motiverar mig att hålla i träningen och kämpa på under vinter, för det gör jag ju ändå. Och eftersom "det gör jag ju ändå" så kan jag lika gärna springa varvet också, bara för skojs skull. De jag känner som sprungit säger att det är ett väldigt roligt lopp och jag hoppas få uppleva den härliga stämningen. Sedan, eftersom jag är den tävlingsmänniska jag är, när jag väl ska springa så har jag naturligtvis tidsmål för loppet, som jag vill uppnå eller överträffa om jag bara är frisk och skadefri (med reservation för hur mycket jag får sicksacka i loppets början på grund av att jag förstås kommer få starta i en startgrupp ganska långt bak) men det är inte huvudpoängen.
Egentligen inte heller huvudpoängen, men ändå i det långa loppet viktigare än tiden just på varvet - ett enskilt lopp på en speciell dag och tid - är de tidsmål jag har för mig själv som jag vill uppnå på olika distanser, vissa kanske till den här sommaren, andra längre fram i tiden. Når jag några tidsmål så kommer jag förstås att se över och börja sikta mot nya mål i stället. Och i tanken på det ligger förstås långsiktigheten, vikten att få vara hel och frisk under åren som kommer. Jag vet inte om jag kommer att leva till jag blir 36 eller 96, men oavsett hur länge jag lever så vill jag så många år som möjligt av dem vara pigg, frisk, stark, och kunna fortsätta träna och vara fysiskt aktiv. Kanske behöver jag modifiera vad och hur jag tränar med åren, det är ju inget konstigt, men jag tänker aldrig bli för gammal och stel eller trött för att träna och göra saker jag älskar.

Så därför "vilar" jag, det vill säga springer inte förrän jag inte har ont längre och tror att jag ska kunna göra det utan att riskera att få ont, och stretchar och rehabbar/prohabbar så länge. Och eftersom inte får ont av att träna step eller Afro så behöver jag inte ens känna mig stressad av att jag tappar i kondition eftersom jag kan hålla i gång under tiden och även om jag kanske tappar en aning i själva löpningen eftersom det ändå är så att du blir bra på det du tränar så bibehåller jag en bra grund och borde, om jag tränar smart och varierat, snabbt kunna hämta upp det igen och sedan fortsätta utvecklingen framåt när jag väl är smärtfri. (Gud så präktigt det låter, hör jag själv, men men...)

Detta inlägg är redan långt, men jag kan inte avsluta utan att nämna gårdagens nervositet och vad den berodde på (delvis också anledningen till att jag inte hann blogga). Jag var nämligen på en arbetsintervju. En riktigt intressant tjänst på bra pendlingsavstånd, önskedrömmen är förstås att ha ett jobb jag skulle kunna cykla till på mindre än en kvart, men jag vet att det inte är realistiskt. Som vanligt är det "bara" ett föräldravikariat på ungefär ett år, men det vore ändå ett år med ett roligt, stimulerande och utvecklande jobb och antagligen en helt okej lön. Mer än så finns ingen anledning att säga innan de ringer tillbaka och erbjuder mig tjänsten. ;)

Just nu slötittar jag på herrarnas störtlopp som är en del av dagens superkombination, samtidigt som jag skriver detta och försöker komma in på facebook, som visst har stora tekniska problem. Och så tycker jag det är skönt att det är fredag i dag och "ledigt" i morgon. Jag är verkligen ingen morgonmänniska, och har ett stort sömnbehov och även om jag inte jobbar så går jag upp 6:45 varje morgon för att J ska till skolan så ingen sovmorgon för mig ändå. Jag vet att kvart i sju knappast är supertidigt på morgonen, men det är tidigt för mig, och framför allt när jag sällan lyckas ta mig i säng före halv tolv. I går hade jag dessutom svårt att somna när jag väl kom i säng, trots att jag var väldigt trött. Det blir så ibland i min värld även om jag inte har lika svårt att somna nu längre mot vad jag alltid haft tidigare i livet. En annan gång kanske jag skriver mer om det. Just nu sitter jag här och gäspar och funderar på om jag hinner ta en tupplur och ändå hinna äta lunch och hämta J kl. 13 men jag tror jag skippar det. Det blir bara svårare att somna i kväll då, plus att jag hinner inte sova så länge, så då är jag antagligen bara seg och trött i flera timmar sedan, innan jag vaknar på riktigt igen.