torsdag 21 april 2011

väntans tider

Det gäller att ha tålamod när man har med sjukvården att göra, det är då säkert. Och att inte vänta sig några svar eller någon större förståelse. Ska man verkligen känna, när man till slut vänder sig till sjukvården för ett problem som blir större och större med tiden, och som man inte lyckas lösa, att en läkare varken kan eller vill hjälpa?

När jag träffade läkaren i måndags så fick jag en diagnos som till stor del var en gissning, en halvhjärtad remiss till vanlig röntgen som inte ens läkaren tror ska ge några svar, och en rejäl knäpp på näsan om att jag inte ska förvänta mig att jag ska kunna fortsätta med allt jag vill göra eftersom jag är över 35 år och måste acceptera att det händer saker i kroppen i den åldern. I klartext skulle jag alltså nöja mig med att inte kunna börja springa igen på flera månader, kanske aldrig kunna göra det igen - åtminstone inte smärtfri. Utan att ens veta säkert vad som är fel med mitt knä och vad det är som har hänt. Jo, eller hur...

I måndags kväll åkte jag in och testade ett cykelpass, för första gången på många år. Det funkade faktiskt med knät och överhuvudtaget för mina knän som alltid varit lite känsliga för cykling. Skönt att få en riktig genomkörare, få svettas ordentligt och verkligen låta hjärtat jobba. Jag jobbar hårt och kör tufft i både step och Afro, och får verkligen bra konditionsträning av det, men det går inte att jämföra med löpning. Cyklingen var ett gott substitut så jag ska försöka göra det igen, när knät mår bra. Efteråt stannade jag på yoga igen och fick ett härligt pass med fokus på twistande poser och hand/armstyrka. Det var precis vad jag behövde, till och med än jag kunnat föreställa mig... Ungefär mitt i passet förstod jag varför jag verkligen var där, när instruktören helt plötsligt sa "den här positionen är också bra mot depression". Ibland blir det så rätt...

Jag deppade större delen av tisdagen, efter att jag varit inne på röntgenundersökningen. Min duktiga läkare väntade sig så uppenbart inte att hitta något på röntgen så han hade inte ens skrivit en ordentlig remiss. Röntgenteknikern var väldigt fundersam på vilka bilder han egentligen skulle ta och vad det var läkaren var ute efter, eftersom han hade skrivit på remissen att röntga "för att se hur det ser ut". Fantastiskt välformulerad medicinsk fråga. Röntgenteknikern gjorde i alla fall sitt jobb grundligt och tog ett antal bilder från olika håll och vinklar både stående och liggande. Nu väntar jag bara på svaret, som jag inte förväntar mig ska säga någonting eftersom det är omöjligt att se mjukdelsskador (menisk, ledband, ligament, muskel) på en vanlig röntgen. Och efter att det svaret till slut kommit kan jag äntligen överhuvudtaget kunna börja hoppas på att få en magnetröntgen som kanske skulle kunna visa något som är fel med mitt knä. Innan resultatet på vanlig röntgen får jag ingen remiss till MR. Sedan är det 6-8 veckors väntetid, om jag ens får en remiss.

I dag har jag ringt och tjatat på vårdcentralen flera gånger. Något röntgensvar har inte kommit än, de vägrar att beställa tid för magnetröntgen tills svaret på den vanliga röntgen kommit (jag tyckte det kunde vara smart att inte vänta på det som kan dröja 2-3 veckor när det sedan är så lång väntetid men det var visst dumt tyckt av mig). Jag kan inte få någon remiss till specialistläkare inom idrottsmedicin utan att prata med läkaren igen och han hade förstås inte tid i dag och nästa vecka är han ledig så han ringer mig måndag den 2 maj. Suck. Jag kan ju bara hoppas att mina röntgensvar har kommit då också, så jag slipper vänta vidare på det. Min läkare verkade väldigt negativt inställd till att ge mig en remiss till ortoped "för de använder ju bara knivar" men specialläkare inom idrottsmedicin är just ortoped och dit ska jag så det lär han få göra ändå. Någon som har rätt specialkunskap kanske kan ge mig en bättre diagnos än en allmänläkare som bara gissar.

Den 2 maj ska jag också tillbaka till min sjukgymnast nästa gång. Hon tror fortfarande att det är löparknä jag lider av och de kollegor hon diskuterat med tycker också att det låter som det. Jag är skeptisk. Vi får se. Jo, det kanske mycket väl är så att det är en form av löparknä trots allt. Men det är uppenbarligen ingen vanlig variant och det måste i så fall finnas någon mycket speciell orsak till att det drabbat mig så extremt hårt, efter en enda löprunda med smärta, och att det vägrar att bli bättre, att det snarare blir sämre trots löpvila och rehab. Och att finna den orsaken måste i så fall vara det viktigaste av allt. Är den bakomliggande orsaken identifierad och åtgärdad kan man sedan behandla symtomen, och i det läget är löparknät just ett symtom och inte problemet i sig. Min sjukgymnast vill att jag tar med mig mina löparskor och springer på löpbandet så att hon kan titta både på hur skorna är slitna och på hur jag springer, och sen se om vi lyckas provocera fram smärtan (kan inte vara så svårt tänker jag som just nu har ont hela tiden) när den kommer, exakt var och hur för att få någon ytterligare ledtråd till hur vi ska gå vidare.

Jag har mycket mer att skriva, men är alldeles för trött så det får bli någon annan gång.

måndag 18 april 2011

ny diagnos - ny besvikelse?

Jag har varit hos doktorn, en helt vanlig allmänläkare på min vanliga vårdcentral. Det slog mig aldrig att det var dit jag skulle vända mig då, från början, när jag fick ont i knät. Generellt har jag ganska dåligt förtroende för "vanliga läkare" när det gäller olika typer av sportskador, smärtor och problem som uppstår i samband med idrottsutövning. Därför tänkte jag att en bättre väg, ett säkrare sätt att få en korrekt diagnos och framför allt en korrekt handlings/träningsplan var att vända mig till Idrottsskademottagningen och en sjukgymnast. Efter nästan tre månaders mer eller mindre löpvila och rehab som inte gjort mig det minsta bättre bestämde jag mig för att ändå ringa och försöka få en läkartid, något mer/annat måste jag ju göra när jag inte blir bra.

Jag hade hoppats på en remiss till ortoped/magnetröntgen. Vad jag fick var en remiss till vanlig röntgen (fast egentligen bara som en dubbelkoll och slutgiltigt uteslutande av en meniskskada som ingen tror att det handlar om) och en ny diagnos. Skada/bristning i laterala coronarligamentet. Räkna med en lång läkningstid, uppemot sex månader är inget ovanligt vid den här typen av skada. De tröstande orden fick jag. Det är klart, jämfört med att kanske aldrig kunna springa igen (åtminstone utan smärta) vilket också är en möjlig konsekvens beroende på hur läkningen går så är ju sex månader en tröst... Dessutom får jag ju helt enkelt räkna med att det tar längre tid för kroppen att läka och återhämta sig eftersom jag har passerat 35, biologiskt sett verkar gränsen för "ung" gå där enligt min doktor.

Jag går och lägger mig nu, sätter alarmet på slutet av september eller så.

fredag 15 april 2011

sned

Chokladmarängerna har nog torkat klart i ugnen, jordgubbar tinar i kylen för att förvandlas till en moussetårta i morgon och jag höll mitt löfte att blogga om något helt annat än att ha ont och inte kunna springa senast.

Trots att jag inte bloggade om det är det nästan det enda som upptagit mina tankar, även när jag försökt sysselsätta mig med annat, vilket i sig varit svårt. Tankarna har varit väldigt mörka, nästan svarta trots att jag försökt göra dem positiva och ljusa, läkande. Att ha ont är jobbigt i sig. Jag saknar känslan av att springa så att det rent fysiskt river i bröstet och bränner bakom ögonen. Självklart saknar jag en hel hög endorfiner, kroppens egen drog - trots att jag fortfarande (än så länge) kan träna annat, och kör min step och min Afro som förstås ger ett endorfinpåslag så är min totala träningsmängd mindre och därigenom även mängden endorfiner som rusar i mitt blod.

Värst är ändå känslan av hopplöshet. Att inte veta vad som är fel. Varför har jag ont? Varför blir jag inte bättre? Varför blir jag till och med sämre, trots vila och rehab? Vad är det som händer med min kropp och hur ont i hur många olika kroppsdelar kommer jag att få innan det här slutar? Hela tiden den återkommande gnagande frågan, VAD är det som är fel?

Min räddande ängel tror att det rör sig om benlängdsskillnad. Faktiskt benlängdsskillnad, det vill säga att det verkligen är en mätbar skillnad i längd mellan höger och vänster ben, eller funktionell, vilket innebär att benen (skelettmässigt) egentligen är lika långa (eller i alla fall inte skiljer sig mer än marginellt och inte mycket nog för att ge upphov till problem - ingen är exakt symmetrisk) men fungerar som om de är olika långa på grund av en felställning någon annanstans i kroppen, till exempel sned rygg eller roterat bäcken. Vilken typ av benlängdsskillnad det rör sig om är avgörande för hur man går vidare, läs mer här eller här. Vad det handlar om i mitt fall återstår att reda ut. Jag lutar åt att det nog är en funktionell skillnad (men vi får se) och då beror det förstås på var den har sitt upphov. Det är faktiskt rätt uppenbart, om man bara tittar. Jag är sned. Hur kunde min sjukgymnast här i Sverige, den som faktiskt träffat och undersökt mig, missa det?

Lång väg kvar men ÄNTLIGEN känns det som att vi går åt rätt håll. Som att vi faktiskt försöker tyda kartan och avläsa kompassen i stället för att bara famla runt i blindo.

torsdag 14 april 2011

kl bakdags?

21:50 - är det för sent för att börja med de där chokladmarängerna jag tänkte göra i dag tro? Jag har liksom inte kommit mig för än, men äggvitorna är framtagna ur frysen (jag brukar frysa in äggvitorna som blir över när jag gör till exempel carbonara eller annat där bara gulorna går åt) och antagligen tinade också. Fast de måste väl klara sig i kylen till i morgon, tänker jag. Det är dottern, hon som nyss fyllt sju som beställt jordgubbstårta med chokladmaränger till sitt barnkalas som ska gå av stapeln på söndag. Jag vet inte än riktigt vad jag ska hitta på till själva jordgubbstårtan, men tror det borde funka med ett recept jag har på en jordgubbsmousse som man fryser.Egentligen är det ett recept på en helt fantastisk tårta som jag gjort några gånger men det borde funka med bara jordgubbsmoussen och chokladmaränger uppe på. Ganska små tänker jag mig marängerna så att man kan lägga på många i stället, och att alla barn kan få flera maränger på sin tårtbit.

Chokladmaränger är världens enklaste. Man gör en sats vanlig marängsmet, något recept man kanske gjort förut och tycker är bra, är vilket standardrecept på maränger som helst. Sedan smälter man choklad, låter svalna något och ringlar ner i marängsmeten, vänder runt försiktigt. Vitsen är att inte blanda för mycket så att marängerna blir snyggt strimmiga och inte jämnt ljusbruna. Sedan gräddar man bara marängerna som vanligt på ganska låg värme riktigt länge, de kan gärna få torka i ugnen över natten eller flera timmar med ugnsluckan på glänt. Men det får bli i morgon.

Mina surdegar däremot, de får inte vänta till i morgon där de står och väntar på att bli matade. Det ska jag göra innan jag går och lägger mig, och så kanske jag kan baka något på någon av dem i morgon. Om jag ändå ska dra i gång ugnen för marängerna menar jag. Dumt att bara baka en sak, det har jag lärt mig av min mamma. Och så ville ju hon sjuåringen ha chokladmuffins också, så de måste jag ju göra. Sockerkakan får nog bli på söndag så att den är helt nybakad till kalaset, sockerkaka är ju klart godast så.

Nä, bakningen inför kalaset är inga problem, det brukar det sällan vara. Då är det värre med städningen, den har jag och maken skjutit på hela veckan men snart går det inte längre. Och med att sysselsätta 12 stycken sex- och sjuåringar med allt som hör kalas till. Tur att det finns en storebror som brukar kunna vara en bra lekfarbror. Dansstopp och sätta svansen på åsnan, tänk att barnen fortfarande gör sådant på sina kalas. ;)

Nu är klockan 22:09 och det är definitivt för sent för att börja baka maränger. Dammsuga däremot, det är det aldrig för sent för. Det har jag lärt mig av både min mamma och min pappa.

onsdag 13 april 2011

ont, det gör ont..

Fast inte som Lena Ph sjunger, en liten stund på natten men inget på da'n. Det gör ont mest hela tiden, fast faktiskt mer i hjärtat än i knät just nu... Precis nu gör det dock ont i knät också, småvärker och molar lite, och jag tröstäter mörk choklad med saltlakrits, den är fin! Och så tycker jag synd om mig, för att mitt knä gör ont, men framförallt för att jag inte vet vad det är för fel och vad jag ska göra för att bli bra igen. Måndag nästa vecka har jag min bokade läkartid, men jag tvivlar på att den jag kommer få träffa då egentligen kommer att kunna säga så mycket, mer än förhoppningsvis ge mig en remiss in till ortopeden eller till röntgen/magnetröntgen. Och någon gång i veckan sedan ska min sjukgymnast ringa mig och förhoppningsvis ha något att komma med i hur vi går vidare och vad hon tror om mitt (jävla förbannade söta älskade lilla) knä. Och jag försöker tänka positiva tankar, läkande helande tankar, mycket kärlek till mitt knä. Sanningen är att lag är så less på knät att jag bara vill gråta. Jag vill snöra på mig skorna och ge mig ut och springa i flera timmar, dit näsan pekar bara, tills luften i mina lungor och orken i mina ben har tagit helt slut. Jag tror inte jag skulle komma 500 meter ens.

Under tiden söker jag svar på andra sidan Atlanten från en kvinna med en lång lista av förkortningar som jag förstår ungefär, de flesta av dem, som jag har kontakt med. Jag har fotat och filmat mina fötter och ben framifrån, bakifrån och från sidan, när jag står, går och springer. Än så länge har vi inte kommit fram till så mycket och jag har inte fått veta mycket mer än att mina ben och fötter har vissa avvikelser från normalt som jag inte var medveten om överhuvudtaget och frågan jag ställer mig nu är förstås om några (alla? inga?) av dessa är anledningen till mitt onda knä, eller om det finns en annan anledning till min smärta och att dessa avvikelser har orsakats av knäsmärtan och att jag kanske omedvetet har kompenserat min hållning och mitt rörelsemönster. Det är inga stora saker, men även små avvikelser från normal kroppshållning kan ha stor påverkan på kroppens funktioner, speciellt när man ägnar sig åt en sport som löpning med sitt ganska ensidiga rörelsemönster. Fler detaljer än så blir det inte här och nu, men det ska bli intressant att se hur vi går vidare och vad mer vi kommer fram till.

Och jag förstår inte varför det är så segt att blogga. Egentligen. Det här var ju aldrig meningen att vara en träningsblogg, än mindre en löparblogg så varför känns det som att jag inte har något att skriva om bara för att jag inte kan springa? Och varför har jag så svårt att motivera mig till att skriva någonting alls bara för att jag inte kan skriva om att springa?

I går körde jag ett underbart Afropowerdance, fyllt av energi och rörelseglädje. Det märks att det börjar bli vår nu och varmare och ljusare ute, färre folk på passen. Men de som kommer har energi så det räcker och blir över. Jag väntar sedan flera veckor på ny koreografi till Afron men det har inte kommit än och även om den senaste koreografin är jättehärligt att köra, så börjar den bli ganska tjatig eftersom vi har kört den så länge. Så i går bestämde jag mig för att plocka ihop lite gamla steg som funnits i tidigare koreografier och sätta ihop dem till ett pass, typ gamla favoriter, och det var skitkul. Lite snabbare, massor av energi och det syntes på en del av deltagarna som varit med och kört Afro i flera år att de uppskattade att få återstifta bekantskapen med till exempel Lejonkungen och Skaka bakåt med rumphopp! Det blev inga sandslottsnedputtningarmedduvetvad men det var kul ändå. ;)

I kväll blev det ett fantastiskt step pass som också hade mer energi än det egentligen var deltagare, svettigt och kul och när vi körde final till Robbie Williams (jag vet att det är en gammal låt, men fantastiskt skön energi och helt GRYM som träningmusik) så var pulsen hög och leendena breda. Träningsglädje på hög nivå! (Sedan att jag efteråt känner mig både stel och ansträngd i IT-bandet och har ont i knät är en annan sak.)

Nästa gång ska jag försöka att blogga om någonting som inte har med ont i knät att göra...

fredag 8 april 2011

underbara yoga

Varje gång jag går på yoga känner jag hur skönt det är, avslappnande och stärkande, helande för både kropp och sinne. Varje gång jag har varit på yoga tänker jag att borde verkligen se till att göra det oftare, inte för att jag borde utan för att jag verkligen vill. I går kväll under/efter 90 minuters härlig Vinyasa flow var inget undantag. Nu fanns det den här gången en riktigt bra anledning till att det var länge sedan sist eftersom vår yogainstruktör äntligen var tillbaka i stan den här veckan, efter sex veckor i Indien där hon vidareutbildat sig ännu mer. Under tiden har jag och en annan instruktör turats om att i stället leda bodybalance på yogatiderna så jag har helt enkelt haft någon möjlighet.

Jo, jag vet. Jag kan förstås träna på egen hand hemma och försöker någon gång ibland, men jag tycker det är svårt att veta vad och sakna guidningen och instruktionerna genom olika positioner och flöden. Jag känner mig helt enkelt för ovan och osäker på yoga för att göra det ensam men vill gärna komma dit så småningom. Någon variant på solhälsning och lite blandade krigare, trianglar och inte minst underbara duvan som jag så väl behöver men det blir sällan något bra flyt eller någon ordning när jag gör det själv.

Gårdagen pass var lämpligt nog inriktat på benstyrka i många krigarpositioner som jag tror stärker mitt knä, höftöppnare som mina stela sätesmuskler hatälskar och ryggstyrka och rörlighet som jag behöver men ibland slarvar med sedan mina ryggproblem förra våren, jag kanske bloggar om det någon gång. Ett pass som passade mig perfekt och som jag tror gjorde mig gott. Jag ska försöka komma i väg igen om två veckor (när maken jobbar förmiddagsskift eftersom jag varken kan ta med sjuåriga dottern eller lämna henne hemma under tiden) för jag tror det är vad jag behöver. Innan passet började förvarnade jag instruktören om att mina knän är trötta och opålitliga just nu och att jag kanske måste modifiera ibland, och samma med ryggen som ibland hugger lite. Vid ett tillfälle kände jag en tendens till att det drog lite i högra knät i en av krigarna men det var allt. Jag behövde inte modifiera något, det kändes som balsam för min kropp. Självklart ska jag gå dit igen om två veckor!

I tisdags körde jag mitt Afro och för mig första gången med release 52 i bodybalance. Det går tack och lov fortfarande bra att träna Afro med mitt knä, men i tisdags kändes det inte bra. Det gör inte ont, men jag litar inte på mina knän som känns som de tagit mycket stryk av rehabträningen som verkar ha slitit mer än vad den gjort nytta, och just i tisdags litade jag inte heller på ryggen som gav lite konstiga signaler och förvarningar ifrån sig som om den skulle hugga till ordentligt när som helst. Jag brukar kunna lite på min kropp, att den är stark, uthållig och smidig men i tisdags kändes det inte alls så och det var en hemsk känsla. Hela passet tyckte jag bara att jag väntade på att det skulle göra ont någonstans, det vill jag aldrig känna igen...

Jag är trött på att ha ont. Jag är trött på att inte kunna träna det som jag vill, hur jag vill. Mest är jag trött på att inte ens veta säkert vad det är för fel och vad jag ska göra för att bli bättre igen. Innan jag vet vågar jag inte ens fundera på när jag kan börja komma i gång och springa igen. Jag ser framför mig hur hela sommaren kommer att gå utan att jag är bra igen. Det är en deprimerande tanke och jag försöker skaka av mig den och ha en positiv syn, tänka att det löser sig nog snart, men sanningen är att det är svårt när det nu är över tre månader sedan min senaste riktiga löprunda och inget jag gjort hittills har fått mig bättre, och just nu har jag inte ens några förslag på vad jag ska försöka med eftersom till och med min sjukgymnast rekommenderade mig att avbryta rehabben.

bättre sent än aldrig

Jag har fått en blog award av snabbspringande Shaman som skriver sin blogg på så vacker engelska. Tvyärr låg jag lite efter i läsningen så det tog mig ett tag att upptäcka den men nu så. 8 saker om mig som ni som läser den här bloggen antagligen inte känner till, hmm...

1. Jag är besatt av kroppslig balans och symmetri. Det kommer förstås ifrån min roll som gruppträningsinstruktör, att man ska jobba lika mycket med höger och vänster, men jag snöar in på det även i vardagslivet. Till exempel försöker jag öppna garageporten varannan gång med höger och varannan gång med vänster hand. När jag lagar mat försöker jag röra om lika mycket i grytan med båda händerna osv.
2. Jag spelar alldeles för mycket Zuma Blitz, facebookapplikationen.
3. Jag tycker att det absolut bästa min universitetsutbildning gav mig var två av mina allra närmaste och käraste vänner, själva utbildningen har jag tyvärr inte så mycket användning för eftersom jag inte lyckas få ett jobb (ÄN) men jag skulle nog ändå ranka vänskapen med dessa två tjejer som den största vinsten.
4. Jag äter nästan exakt samma frukost varje dag och tycker att det godaste i hela frukosten är mitt kokta ägg med kaviar - i alla fall om jag lyckas få ägget exakt så där lagom mjukkokt och krämigt utan att vara rinnande som jag vill ha det. För tio år sedan tyckte jag inte ens kokt ägg, nu är det frukostens viktigaste del.
5. Anledningen till att jag inte äter gröt på morgonen är att jag blir hungrig igen alldeles för fort efter gröt. (Ja, jag vet att man vanligtvis äter gröt för att hålla sig mätt längre, det funkar inte för mig.)
6. Jag är extremt morgontrött och saknar fullständigt förmågan att göra någonting fort den första timmen efter att jag gått upp. Jag är inte sur eller grinig, bara sjukligt trött, på gränsen (ibland över gränsen) till illamående och jag har ingenting emot att någon (min pratglada man de få tillfällen vi äter frukost tillsammans en vardag) pratar med mig men jag vill helst inte svara.
7. Jag har sett NKOTB, inte bara en utan två gånger live - ungdomssynd, sedan länge glömd och preskriberad.
8. Jag tycker Zlatan är gud och sjukt snygg!

Jag tror faktiskt att jag skippar hela den här grejen med att skicka awarden vidare (så nu vet ni att rebell är jag också!) men mest för att jag inte har så många att skicka den till som inte redan fått den.

söndag 3 april 2011

tre månader senare

Tre månader. Så länge har jag nu haft ont i mitt knä. Tre månader har jag rehabbat och stretchat. Tre månader har jag inte kunnat springa, om man bortser från veckorna i Thailand när jag faktiskt kom upp i 5 km ett par rundor.

Min ursprungliga känsla när besvären började var att det inte var löparknä, även om det på vissa sätt beter sig precis som löparknä. Som jag kände och hur det uppkommit var det mycket som pekade på löparknä, men också mycket som inte stämde in med beskrivningen. Inte minst var det ganska konstigt att jag redan från dag 1, efter att ha fått ont i knät under ett enda löppass, sedan hade ont i knät vid vanlig gång i ett hyggligt tempo i nästan tre veckors tid. Det var också konstigt att det var just höger knä, utifrån omständigheterna "borde" jag snarare få löparknä på vänster sida med tanke på att jag till exempel är mycket stelare i gluteus på vänster sida än höger, och att jag när jag springer på vanliga landsvägar så gott som alltid springer på vänster sida och det därigenom är vänster knä som utsätts för den största lutningen utåt och tvingar till mer pronation för att kompensera.

De två sjukgymnaster jag haft kontakt med, den ena enbart via telefon och den andra som undersökt och behandlat mig var däremot båda snabbt övertygade om att det var löparknä och eftersom undersökningen totalt saknade tecken på någon typ av menisk eller ledbandsskada, och eftersom det ändå fanns tillräckligt många tecken som tydde på löparknä, och som inte kunde peka på något annat så köpte jag diagnosen och försökte i stället fokusera på att utföra rehabben så bra som möjligt och på så sätt bli frisk igen. Och när resultaten uteblivit och det ena bakslaget ersatt det andra så har jag kämpat med att hålla motivationen uppe ändå och om något i så fall tvivlat på att det var rätt rehab föreskriven, men inte tvivlat på själva diagnosen.

I dag vet jag inte vad jag ska tro och som jag nämnde senaste jag bloggade så var till och med min sjukgymnast nu tveksam om det verkligen är löparknä, även om hon inte hade något annat alternativ som överhuvudtaget verkade troligt utifrån symtom och undersökning sammantaget. Dessutom är jag tillbaka till att ha ont hela tiden, och då menar jag tyvärr inte att det bara gör ont vid vanlig gång utan att det göra konstant ont, även när jag sitter still eller ligger i sängen. Smärtan är svag, men ständigt där och DET är inget bra tecken.

Jag deppade hela torsdagen, chattade om smärtan och läget med underbara vänner från andra länder (som har tränings-/hälsoutbildning och erfarenhet, samt vissa egna erfarenheter av smärta och skador) och tyckte synd om mig själv. Tack vara den diskussionen bestämde jag mig för att i fredags ringa vårdcentralen och få en tid för läkarundersökning och förhoppningsvis en remiss till ortopeden och röntgen/magnetröntgen (tyvärr finns det vad jag kunde se när jag gjorde en sökning, inga specialiserade idrottsläkare här i trakten) som kan utröna vad som egentligen är fel med mitt knä så att jag äntligen kan påbörja rätt rehab och till slut börja min resa mot ett starkt och skadefritt knä på riktigt.

Självklart känns det som att jag har förlorat tre månader, tre helt bortkastade månader som inte lett mig ett enda steg framåt. Och antagligen är jag i och med det inte bara tillbaka på ruta ett eftersom det nästan alltid automatiskt innebär längre rehab och läkningsprocess ju längre tid du dras med en smärta innan du gör någonting åt den och börjar behandla. Det känns som jag är minst ett par steg ner på minus just nu, speciellt med tanke på att jag som sagt har ont konstant. Enkelt uttryckt, det SUGER!

Vad som mer suger är att trots att sköterskan jag fick prata med var väldigt sympatisk, medkännande och förstående, hon var faktiskt uppriktigt ursäktande, så fick jag ingen läkartid förrän den 18 april för det var den första som fanns. Alltså får jag vänta ytterligare ett par veckor innan jag kan komma vidare, sedan är det bara frågan om hur länge jag får vänta för att komma till ortoped.

Och under tiden har jag ont...

I dag har jag dessutom haft ont på andra ställen och av helt andra anledningar. Självförvållat pannknack och en mage i totalt uppror efter en fantastisk rolig kväll i sällskap med härliga vänner. Nu återstår bara att bestämma mig för om jag ska satsa på att dricka mer oftare för att vänja mig, eller om jag ska återgå till att aldrig dricka mer än max två glas vin per kväll för att undvika sådan djävulska bakfylla. Just nu lutar det åt det sistnämnda, medan jag tröstar mig med att det var så länge sedan sist att jag inte ens minns när jag senast var bakfull. ;)