inte en till...

Det här med att blogga, det gick så där. Gör ett nytt försök, ett tag. Så får vi se sen. Kanske blir det lättare att blogga mer om jag lär mig att skriva lite kortare, lite snabbare inlägg. I alla fall så har det gått nästan sex månader sedan förra inlägget, vad hände liksom.

Eftersom det gått så lång tid vore det näst intill fånigt att försöka göra en uppdatering av vad som hänt. Det som är av vikt lär komma fram ändå. Två punkter sammanfattar jag ändå; jag är fortfarande arbetslös/arbetssökande/mellan jobb eller vad man nu vill kalla det; jag har börjat springa - på riktigt! Den första punkten är inte speciellt intressant, jag letar än så länge, det går inte så bra - än så länge. Den andra punkten är säkert inte heller intressant, för någon annan än mig, men själv tycker jag den är desto intressantare.

Risken är att detta nu blir en tränings/löparblogg, och sådana finns det egentligen alldeles för många av redan. Och om det mot förmodan dyker upp någon som läser det här tänker de säkert "inte en till".. Men jag antar att jag ändå mest skriver för mig själv så det spelar nog inte så stor roll.

Vad menar jag då med att jag börjat springa på riktigt? Blivit löpare. Två saker, men den viktigaste är rent mental. Jag känner mig som en löpare, ser mig själv som en löpare, det vill säga, en som springer, på riktigt. Inte bara joggar lite någon gång ibland utan springer, löptränar. Den andra saken har egentligen också med inställningen att göra och är således mental, men blir i förlängningen mer praktisk och konkret och handlar om vad jag faktiskt gör, vilket är löptränar. Ganska mycket för att vara jag och i november, väldigt mycket för att vara jag och det har vid flera tillfällen varit minusgrader ute, och jättemycket för att vara jag och med tanke på att inomhussäsongen med de pass jag leder som gruppträningsinstruktör har varit i gång länge. Dessutom springer jag både fort och långt, fast kanske inte samtidigt, och tränar olika typer av pass, olika distanser, olika intensitet, intervaller av olika slag osv. Jag har köpt en löparklocka, en garmin 305, som är min nya kompis som jag tränar tillsammans med. G är en toppenkompis som alltid ställer upp och följer med ut, och så håller han reda på hur fort och långt jag sprungit, och vilken puls jag haft, var jag sprungit etcetera. Skulle jag springa vilse kan han hjälpa mig att hitta hem också. Det finns förstås massor av funktioner i klockan som jag inte upptäckt/provat ännu, och som jag kanske aldrig kommer att behöva, men kul är det i alla fall. Mest använder jag den till att mäta hur långt jag springer och hur länge, och sedan är det lite kul att se hur pulsen legat och kanske så småningom jämföra om det är skillnad på de olika passen jag springer.

När jag väl kommer i gång kan jag skriva nästan hur långt som helst, kanske det som fått mig att undvika bloggandet så länge. Men nu får det ändå räcka för den här gången, för tiden går och magen knorrar, lasagnen som är tänkt att bli kvällens middag, lagar sig inte av sig själv. Dags att sätta fart! En dag kanske jag blir lika bra på att skriva korta och kärnfulla inlägg som Menmia!, min nya bloggidol.

Måste bara avsluta med att ge ett exempel på hur jag numera faktiskt springer på riktigt. För de som har varit löpare "alltid" och i princip sover med löpartights på och skorna under kudden är det nog inte det minsta imponerande, men för mig är det stort och visar på förändringen. I går kom vi hem från en helg i Trollhättan, där vi firat underbara lilla A, min brorsdotter, som I DAG fyller 1 år. Klockan var ca 17:30, det var kolsvart ute, och flera minusgrader. Efter en kort stunds laddning vid datorn drog jag på mig löparutrustning, tog min kompis G och programmerade in korta intervaller. 10 x 200 m, 30 sekunders vila emellan, och så gav jag mig ut. Och inte nog med att jag verkligen tog mig ut i kylan och mörkret (ja, jag hade reflexväst), och inte nog med att jag sprang intervaller (fast korta är mycket enklare än långa, helt klart), jag TYCKTE DET VAR SKÖNT!