orka liksom (eller hur gammal är den här tanten egentligen?)

Jag har inte ens orkat blogga de senaste dagarna, även om man bortser från att jag haft en del att göra vissa dagar. Men även de dagar jag skulle ha hunnit har jag inte orkat. Bloggar jag så skriver jag förstås om mitt (förbannade sketna jävla) knä och skriver jag om knät så tänker jag förstås på det, och tänker jag på det blir jag förstås påmind om hur det känns i det och blir jag påmind om hur det känns blir jag bara trött och ledsen och frustrerad. Jag vill inte vara trött och ledsen och frustrerad, jag tycker inte om att vara det, så därför har jag inte heller bloggat. Fast jag har förstås varit trött och ledsen och frustrerad ändå. Då kan jag väl lika gärna blogga lite?

Det har känts bättre, i flera dagar, det har det faktiskt. Och jag har tragglat på med mina rehabövningar och mitt stretchande och det har känts som att det går bättre. Om det hade med min självpålagda löpvila att göra eller inte är förstås svårt att säga men jag har åtminstone inte haft ont i knät till vardags och det känns ju alltid bra att vara smärtfri.

I måndags tyckte jag att det hade känts bra tillräckligt länge för att jag skulle våga mig på ett försiktigt litet löpningsförsök. Ett sådant där "powerwalk med löjligt korta löpningsinslag"-försök. Dessutom inplanerat sjukgymnastbesök onsdag morgon och då tänkte jag att det kunde vara bra att ha koll på hur knät mådde egentligen. Jag började med att promenera raskt i 1.5 k som uppvärmning innan jag lade in första löpintervallen. 500 m i 4:51 tempo. Inget imponerande tempo för många kanske, men snabbt för mig. Benen kändes starka och framför allt pigga och springsugna men efter 500 m avbröt jag eftersom jag lovat mig själv att ta det försiktigt. Ny powerwalk i 500 m och tanken var att sedan springa på i 300-400 m till. Efter knappt 200 kom smärtan i knät. Inte samma brännande smärta som skär till så häftigt och kraftigt att det känns som om någon kör in ett glödande spett i benet, men tydlig och distinkt smärta på utsidan av knät. (FAN HELVETES JÄVLA SKIT DET VIKTIGASTE VAR JU ATT UNDVIKA ATT FRAMKALLA SMÄRTA) Det vara bara att avbryta och hålla resten av promenaden till just promenad, utan några löpinslag.

Tillbaka på ruta 1 igen. Orättvist, oförtjänt, obegripligt, olyckligt! Suck...

Det blev sent på måndagkvällen innan jag kom till skott och gjorde mina rehabövningar. Av förklarliga skäl kände jag mig inte så motiverad egentligen. Men jag gjorde dem i alla fall och stretchade grundligt efteråt. Vad som hände vet jag inte, för jag kände ingenting under tiden, men något måste ha hänt för jag vaknade i går morse och kunde knappt gå på vänster knä (löparknät är ju höger). Voltaren och så lite rörelse som möjligt under dagen, ändå lyckades jag (antagligen genom att snedbelasta på grund av smärtan) få det att börja hugga i ryggen runt lunchtid. Jag jagade förgäves efter en vikarie till mitt älskade Afropass men eftersom det inte gick att skrapa fram en enda liten instruktör som hade både tid och lust att köra något, inte ens Afro, utan något annat vad som helst dansaktigt konditionskrävande, så fick passet ställas in. Det värsta jag vet! När det började stå klart att jag inte skulle hitta någon lekte jag lite med tanken att jag skulle åka ändå och förklara att jag hade ont lite här och där och hålla igen och mest instruera utan att göra så mycket själv. Men jag insåg förstås att jag inte kan göra det, av sjutton olika anledning, om inte fler, men mest för att jag vet så väl att det aldrig går att hålla igen så mycket som man tror och som skulle behövas och för att det hade naturligtvis varit riktigt dumt för både rygg och knä att göra det även om jag lyckades hålla igen.

I dag kändes det faktiskt bättre (fast lite hjälp av Voltaren igen tyckte jag inte kunde skada) så jag vågade mig på att hålla i mitt step pass. Det gick bra under tiden, med både rygg och knä. Nu håller jag tummarna för att jag inte får lida för det i morgon bara.

Innan dess, direkt på morgonen, hade jag mitt återbesök hos sjukgymnasten. Jag behöver inte berätta precis vad jag sade till henne, för det är exakt vad jag skrivit här hela tiden. I korthet, det är något som inte stämmer eftersom jag inte blir bättre och vad kan vi göra i stället, eftersom det här uppenbarligen inte fungerar. Jag borde nog vara ganska deprimerad över att hon inte hade några svar och faktiskt var både förbryllad och förvirrad över läget men faktum är att det känns rätt skönt att hon håller med om att det är konstigt på flera sätt. Då är det ändå inte jag som tänker fel, inte fattar, gör fel eller bara har dåligt tålamod. Hon undersökte igen, böjde, bände, vred och drog för att se om hon kunde hitta något annat eftersom hon blev tveksam till om vi till och med kunde ha fel diagnos. Mitt löparknä beter sig inte som ett typiskt löparknä (och jag kan ju inte påstå att jag är förvånad över att jag ska råka ut för något som inte alls är typiskt, men det är en annan historia), mycket pekar på löparknä, men andra saker, både i känslan, förloppet och hur jag svarar (eller rättare sagt inte svarar) på rehabben gör inte det. Däremot finns det inget annat det pekar på i stället, och det är ändå mycket som pekar på löparknä. Precis som vid första tillfället visar ledband och menisk inga tecken på att vara skadade, och det jag beskrivit tyder inte heller på någon sådan skada.

Det är skönt att vi är på samma våglängd med att det vi har gjort hittills inte funkar och att vi måste hitta på något nytt. Naturligtvis är det riktigt tråkigt att hon inte har en aning om varför det inte funkar och vad vi ska göra i stället... Jag är från och med nu rehab befriad, jag ska inte göra några övningar eller töjningar som hon har föreskrivit. Jag ska inte heller powerwalka eller försöka springa, ens korta sträckor - total löpvila. Jag ska ett tag hålla mig till min alternativa träning, endast. Låta senan och knät vila. "Det känns helt fel att säga det och jag har aldrig gjort det till någon patient förut." På ett sätt känns det helt fel för mig också, speciellt som rehabövningarna inte känns i varken knät eller IT-bandet och inte verkar irritera dem, och ALLT jag läst och hört om löparknä går ut på att stretcha gluteus och själva IT-bandet så mycket som möjligt för att förhindra den mekaniska irrationen av att IT-bandet glider för stramt över den yttre knölen på lårbenet. Men vi konstaterade bägge två att eftersom det vi har gjort hittills inte fungerat måste vi göra något helt annat. Medan jag vilar och alternativtränar ska hon söka mer information, diskutera med sina kollegor för att se om hon kan hitta något vi missat eller någonting nytt, en annan infallsvinkel, vad som helst. Jag är i löparlimbo.

Hon ringer mig om tre veckor. Då hoppas jag hon har fler svar än hon hade i dag...

Som avslutning något roligare. Jag kan verkligen inte sluta lyssna på Robyn! Hon går just nu varm på spotify här. I söndags såg vi hennes konsert på Cirkus i Stockholm. WOW säger jag bara, jag vill bli Robyn när jag blir stor, hon är nog den coolaste jag vet! ;)

försiktig förhoppning

Schhh, säg inget men det har känts ganska bra de senaste dagarna. Fokus ta det lugnt och inte ta ut något i förskott, inte stressa men se framåt och tänka positivt, skynda långsamt och noggrant göra rehab utifrån kroppens signaler. Jag följer fortfarande programmet från min sjukgymnast även om jag inte är fullständigt övertygad om att det är helt rätt och exakt vad jag behöver, men jag lyssnar uppmärksamt på kroppens signaler och är beredd på att ta bort övningar som inte känns bra och jag har lagt till några egna som jag tror på själv. Mitt fokus ligger mer på stretchingen som jag byggt på, både i tid och övningar och dessutom har jag bestämt mig för att under en tid köra intensivt med rullning av IT-bandet och tvära friktioner som jag tror på.

I går var en intensiv dag med mycket sport på tv den här avslutningshelgen för Vinterstudion, med både alpint, längd och skidskytte. Framåt eftermiddagen när sändningarna slutat hann jag ändå ut på en promenad med hunden i det underbara vädret. Solen strålade och värmde faktiskt kännbart mot ansiktet, till och med i den sena eftermiddagstimmen. På vissa håll var det ganska blött och slaskigt (och även ett lager med hård packad snö bitvis) efter det senaste snöfallet som gjorde ett onödigt och fruktlöst försök att stoppa våren men mestadels var det barmark om än blöt sådan. Det var härligt att gå och även om det alltid blir en del stopp för hundens skull så försökte jag trampa på och få ner stoppen till ett minimum och däremellan hålla en bra fart. Knät höll tyst under hela rundan. Knäpptyst. Inte ett ljud. IT-bandet var också på ett strålande humör och sade ingenting. Jag intalar mig att inte tolka in för mycket i en promenad (med hundstopp på vägen) eller att stressa på med ytterligare belastning som att testa att springa redan. Jag vågar inte jubla än, tar inte ut någonting i förskott. Men.


jippie

tvära kast - fruktansvärt frustrerad

Här svänger det fort och kraftigt, både i mitt knä och mitt huvud och humör. I går efter passet så kände jag ju av IT-bandet, men inte ont och inte själva knät. Ändå ganska misspeppad och frustrerad över att det inte blir bättre. I morse när jag promenerade med hunden så kändes det riktigt bra i knät, och jag kände inte heller av senan. Genast steg mitt humör och tankarna började surra, först tyst, nästan ohörbart, sedan lite mer bestämt, lite högre "nu går det nog åt rätt håll. om det fortsätter kännas så här bra kanske jag snart kan testa att springa igen, om ett par dar så där.." så jag fick påminna mig om mitt beslut om att vila ett tag till, att vara smart, att låta irritationen läka, ge den tid... Men det kändes ändå bra. Framsteg liksom. Solen sken och även om det var ganska kyligt så var det en strålande vacker dag.

Och eftersom det var en sådan strålande vacker dag föreslog jag lite senare den eftermiddagsjobbande maken en promenad, utan hunden den här gången, för att få komma ut och röra lite på oss. Det kan behövas. Maken var kanske inte helt såld på idén från start, men inte speciellt svårövertalad då han inser att han behöver det. Det tog inte ens femton meter innan jag stannade, inte med den vanliga känningen i IT-bandet utan ONT i knät. Böjde och sträckte lite på benet, försökte intala mig att det var inbillning eller bara tillfälligt. Tog tre steg till och insåg att jag inte kan lura mig själv. Knät gjorde ont. Inte trött, inte stelt utan ont. Inte skönt ont utan ont ont. Jag hade självklart kunnat gå, stått ut med smärtan, så ont gjorde det inte (kanske 4 på skalan) men det hade förstås inte varit bra.

Maken bytte mitt sällskap mot hunden som förstås blev lycklig över att få följa med i alla fall. Jag var allt annat än lycklig. För att inte falla för den starka frestelsen och ge efter för för den surrande besvikelsen över det nya bakslaget bytte jag om snabbt, utan att tänka efter och satte på dvdn med nya bodybalance releasen, nr 52 och tränade på den (tanken är att jag ska kunna den till nästa vecka och kunna instruera den på passet på tisdag) tills maken var hemma igen och det blev kaffe och en pepparkaka framför skidskyttet.

Och jag försöker att inte känna efter för mycket, eller några längre stunder i taget för jag känner mig färdig att ge upp.

Och jag försöker att åtminstone inte visa att jag blänger avundsjukt på alla löpare jag ser omkring mig.

Och jag försöker att intala mig att det är tur att jag i alla fall kan träna annat, så jag får utlopp för min energi, får jobba med muskler och hjärta och får min endorfinkick, men sanningen är att jag har börjat fundera på om det ändå inte hindrar läkningen av mitt knä, trots att det inte borde det, och att jag kanske borde vila från det också, i alla fall ett tag.

Och jag försöker intala mig själv att jag faktiskt knappt ens är en riktig löpare, och för mindre än ett år sedan tyckte jag inte ens om att springa och har jag klarat mig utan det så länge så borde det väl inte vara några problem att gå tillbaka till att inte vara löpare. Jo, eller hur...

Och jag försöker se framåt, tänka positivt och behålla hoppet och hålla modet upp. Jag försöker verkligen.

det oroar mig

I går var egentligen rehabdag för mig, alltså jag borde ha kört styrkeövningarna. Det blev inte av under dagen, trött och gosig på förmiddagen, kaffe med eftermiddagsjobbande maken och alldeles för mycket zuma blitz på facebook gjorde att tiden gick fort. Lunchen blev så sen att maken fick hämta J på skolan eftersom han äter snabbare än jag (läs: kan kasta i sig maten på några minuter) och därefter skjutsa honom till jobbet så jag kunde ha bilen, storhandling på maxi, hem och plocka upp, fixa mellanmål till utsvulten dotter och nästan lika utsvulten mamma. Efter det hann jag hänga tvätten, plocka ur diskmaskinen och läsa någon blogg innan det var dags att bege sig mot gymmet och kvällens Afro pass, hade varken tid eller lust för någon rehabträning innan det.

Jag hade letat fram en riktigt gammal skiva med musik, nr 2 som är härliga, suggestiva trumrytmer, ganska monoton men med grym energi. Det blev en speciell stämning, lite lågmäld men laddad och det kändes som att dansen verkligen lyfte. Vi har ju kört samma koreografi ganska många gånger nu, och den var lätt från början, med stora, organiska rörelser och många upprepningar, många sköna rörelser att stå länge och förlora sig i och eftersom de flesta på passet är stammisar som kommer så gott som varje vecka kan folk verkligen släppa loss och leva sig in i dansen, släppa tankarna ganska mycket och i stället fokusera på känslan. Härligt! Men det känns ändå kul att jag vet att den nya koreografin är beställd och förhoppningsvis kommer snart. Spännande att se hur den nya är, vilken känsla den har, om jag känner att jag vill använda den rakt av eller om jag plockar "godbitarna" och blandar upp med en del tidigare favoriter. Ska bli kul att byta i alla fall, även om jag gillar den här koreon så känns det som att vi snart har mjölkat ur den allt som går.

Det kändes ingenting i knät, eller något av knäna, på något sätt, under passet, det är skönt. Men efteråt, när jag gick mot bilen, KÄNDE jag IT-bandet - trött, spänt, irriterat. Det oroar mig lite.

När jag kom hem var jag trött, och lite oroad av mitt trötta IT-band och hur det drog i knät. Jag hade ingen större lust att göra rehab heller, och det var rätt skönt att kunna skylla på att senan kändes irriterad och trött och att jag inte ville riskera att överanstränga knät. Jag stretchade till slut noggrant innan jag äntligen kom i säng i alla fall.

I dag blev det ordentlig rehab på förmiddagen i alla fall, framför världscupfinalen i alpint - damer och herrar störtlopp på programmet. Alla övningarna + lite extra för baksida lår som jag själv tycker att jag är svag i och behöver stärka upp. Jag vet inte om det har någon som helst inverkan på ett löparknä, men när jag ändå körde kunde jag lika gärna lägga till den.

Maken fick skjuts i dag igen eftersom jag behövde bilen i kväll också, till mitt step pass. På vägen hem passade jag på att uträtta två viktiga ärenden, apoteket och systembolaget. Medikamenter införskaffades på båda ställen kan man säga. Voltaren T (maken knaprar just nu för sina skruttiga knän och jag har bestämt mig för att köra en kur själv också, för att hjälpa kroppen på traven) och några flaskor vin så att inte vårt vinställ behöver gapa så tomt. Gissa vad jag känner mig mest sugen på att medicinera mig med?

Efter att ha kånkat på vinflaskorna behövde jag förstås ett mellanmål, energi inför mitt pass, och sen hann jag inte mycket mer än att träna lite på det nya blocket jag satte ihop i går kväll innan jag somnade och klura på utlärningen så att det skulle flyta smidigt, innan det var dags att åka. Passet var kul som alltid, och den nya delen funkade jättebra trots att den var lite klurig. Jag hade inte ont i något knä under passet. Men sista delen av passet kände jag av min sena, inte ont, men trött-irriterad, och när jag gick mot bilen kändes den trött och stram, trots att jag stretchade den extra efter passet. Det oroar mig!

Vad innebär det här, att jag känner av IT-bandet på det här sättet? Är det en överansträngning, en skadevarning? Gör det mitt knä sämre, trots att det egentligen inte gör ont? Måste jag vila helt från mina pass för att låta senan återhämta sig och knät kunna läka? Nu, efter att ha vilat en stund, och stretchat extra noga, ännu mer, både rumpan, IT-bandet, satt en lång stund i duvan bland annat, så känns det bättre igen. Men det oroar mig oerhört. Vad betyder det här?

försöker hålla huvudet högt

Men det är fan inte lätt. Det känns som att det är ett halvt steg framåt och sedan sju steg tillbaka.

Jag var som sagt hos sjukgymnasten i onsdags för uppföljning. Hon höll med om att jag antagligen överansträngt mina knän lite och att jag skulle hålla mig till varannan dag framöver. Vi pratade även igenom hur det kändes rent allmänt och hon hade inte så mycket att säga egentligen. Jag fick köra igenom styrketräningsprogrammet och det såg bra ut, lade till en övning - musslan - annars ska jag köra på. Jag berättade också om min långa löpning i måndags och hon sa att det var bra och att jag skulle fortsätta så. Powerwalks med inslag av korta löpsträckor. Huvudfokus är att undvika att framkalla smärta och att långsamt öva upp vävnaden och vänja den vid belastning gradvis.

I fredags var det dags för powerwalk med löpningsintervaller. Började med att promenera 1.3 k för att värma upp ordentligt och sedan började jag springa. 400 meter, kändes jättebra, snabbt, ja för att vara jag, runt nollgradigt och knappt sprungit på två månader, pigga och springsugna ben.Efter runt 400 meter hade jag kommit in på en grusväg som var alldeles blöt och svampig, underlaget mjukt och ostadigt och eftersom jag inte vågade chansa avslutade jag där, helt utan några smärtkänningar. Powergick igen i ungefär 500 meter innan det var dags för nästa löpintervall. Det kändes inte alls bra. Ingen smärta, vilket fortfarande är positivt, men kände mig stel och stram i IT-bandet, trött liksom, irriterad. Små stickningar som inte gjorde ont, men helt klart kändes som förvarningar om att det skulle börja göra ont vilket steg som helst. Så jag avbröt förstås, ganska irriterad, efter cirka 250 meter, med massor av spring kvar i benen. När jag gick vidare kände jag noggrant efter om jag hade det minsta lilla ont i utsidan av knät och det kunde jag inte hitta, men jag stannade ändå för att stretcha utsidan och sätet lite, för säkerhets skull. Med så mycket spring kvar i benen var jag tvungen att göra ett försök till, eftersom jag fortfarande inte hade ont, så efter några hundra meter började jag om. Den trötta känslan i IT-bandet kom nästan direkt, och strax efter stickningarna som retades att det skulle börja göra ont alldeles strax så det blev 160 meter bara. Min powerwalk fortsatte ett tag till, men nu kom den gnagande molande känslan i knät tillbaka.

Alltså, sammanlagt endast 800 meters löpning, uppdelat på tre omgångar och med både gång och stretching emellan, och trots att jag slutat springa innan det bränt till av smärta. Ändå uppenbarligen för mycket för mitt knä.

Så vad är det som är fel? För uppenbarligen är det något som inte är rätt. Trots att jag löpvilade totalt i tre veckor efter första (dittills enda) smärttillfället under en löprunda, och under tiden stretchade noggrant samt gjorde utvalda rehabövningar för knät, trots att jag hela tiden försökt undvika att framkalla smärta, lyssnat på kroppen, trots att jag följer sjukgymnastens råd och mitt eget förnuft så blir jag snarare sämre än bättre. Det går inte framåt. Trots direkt löpvila och rehab gick mitt knä raka vägen till kroniskt och jag kan inte förstå varför.

När jag hade benhinneinflammation (om det nu inte var en stressfraktur, i båda benen samtidigt, som jag börjat misstänka) kan jag i efterhand förstå varför det blev så illa. Jag hade ingen aning om vad det var eller hur det kan utveckla sig, men efter att ha läst på i efterhand gjorde jag ju precis tvärt emot vad man ska, ignorerade smärtan, tränade igenom den, trodde att det var okej för att smärtan försvann efter uppvärmning även om den kom tillbaka igen efteråt, när jag väl vilade var det alldeles för kort innan jag testade igen... Så den här gången skulle jag vara smart, vila direkt, stretcha och rehabba, lyssna på kroppen och undvika det som gjorde ont. Det hjälpte inte ett dugg och jag blir så less.

Nu har jag bestämt mig för att det inte blir några fler försök till att springa ens korta sträckor som intervaller i en powerwalk. Och det blir inte ens några powerwalks om jag inte är fullständigt smärtfri vid "vanlig gång", dvs ut med hunden och liknande. Jag kommer att stretcha så mycket jag bara kan och orkar, köra min rehabövningar varannan dag men vara väldigt uppmärksam på om någon övning inte känns bra, antingen när jag kör den, eller jag upplever att jag blir trött eller får ont i knäna efteråt. Jag kanske inte kommer att kunna hålla mig, speciellt inte om våren fortsätter att närma sig. (I lördags var det så underbart väder, strålande sol och några plusgrader och jag var så deprimerad över att jag inte kan springa - jävla knähelvete helt enkelt!) Men planen är att inte springa alls förrän efter nästa sjukgymnastbesök som är om drygt två veckor. Och då ha ett grundligt samtal med henne, beroende på hur det känns, om varför mitt knä inte blir bättre. Har hon inga bra tankar och idéer att komma med då måste jag allvarligt fundera på att byta sjukgymnast eller göra något annat. Även om det kan ta tid så borde jag kunna se framsteg när jag gör allt jag ska och gör det rätt, annars är det något som saknas eller någon annanstans felet ligger. Om inte rehabben hjälper måste jag göra någonting annat eller hitta felet på annat håll. Skor? Löpteknik? I helgen har jag varit tillbaka på att ha ont hela tiden vid gång även om det är bara 2 eller 3 på en skala 1-10. Ont är dock ont och visar otvetydigt att knät inte mår bra eller är på väg att bli bättre.

Nu måste jag rycka upp mig och tänka på vad som helst utom att springa, eller rättare sagt det faktum att jag inte kan. Inte ens vårsolen känns som att den värmer eller lyser upp direkt. I går bakade jag ett riktigt gott bröd, morots-/rödbetsbröd med en klick surdeg i. Gott, grovt och nyttigt! Nästan lika gott som chokladkladdkakan jag bakade i fredags och som vi ätit av i helgen. Det är en klen tröst, men jag försöker i alla fall... :-/

I've been slacking

Alltså, jag har ju inte uppdaterat bloggen på flera dagar. Och jag har ju saker att berätta. Inte meningen att mörka min träning, tiden bara gick till annat. Jag har faktiskt ett liv i väg från datorn även om det är svårt att tro det ibland.

Knät (knäna) har långsamt blivit bättre och jag lutar åt att tro att jag gick ut lite för hårt med rehabben från början och helt enkelt blev överansträngd. Min sjukgymnast sade visserligen att det gick bra att köra styrkeövningarna varje dag och minst varannan, men det blev nog för mycket för mina knän ändå. Jag gick ner till varannan dag plus att jag tog bort en övning som säkert är nyttig och bra (den kanske kommer tillbaka lite senare) men som känns väldigt instabil just nu och inte känns bra i knät, gör inte ont, men känns fel på något sätt så den får vila ett tag.

Dessutom återgick jag till att stretcha sätesmuskeln liggande på rygg med höger fot på vänster lår och högra knät ut åt sidan när jag ska stretcha högra sätet, i stället för att lägga upp foten och underbenet på ett bord. Det är ju i princip samma stretch men med foten på ett bord sliter det mer på slemsäcken på utsidan av vänster knä, något jag känt av tidigare och som jag tror delvis är inblandat i att min vänstra rumpa är så mycket stelare än den högra.

Så mina knän började kännas bättre igen. Det blev som nämnt inget löpförsök i fredags som jag hade planerat. Lördag och söndag var uppbokade på annat, bodybalance kvartalsutbildning och en röst-workshop plus ordinarie körövning - jag hann knappt ens titta på någon sport, trots att det hände roliga saker. Det var intressant saker i alla fall, får se om jag hinner berätta om det en annan gång. Något löpningsförsök hann jag inte ens fundera på, en promenad i den sköna vintersolen blev det lördag eftermiddag men det var allt förutom rehabstretchingen.

Måndag var det så dags att testa hur knät funkade vid löpning, en sådan där löjligt kort sträcka så jag inte skulle hinna få ont. Böt om till löparkläder och tog sedan på termobyxor utanpå eftersom jag först och mestadels skulle gå och inte ville frysa. Jacka blev det också förstås, av samma anledning, det kändes jättefånigt. Jag knöt löparskorna och satte av i raskt gångtempo. 1 k "uppvärmning" och sedan började jag springa. 500 m blev det i ca 5 min tempo. Det kändes tjockt och klumpigt i ytterkläder och blev förstås väldigt varmt mot slutet och efteråt, ovan vid att springa så blev jag så klart flåsig av tempot, även om jag egentligen inte hann börja bli trött på så kort bit. Jag vågade inte utmana ödet och stannade därför efter 500 m men det kändes bra i knät, ingen smärta. Det är så löjligt kort att springa 500 m, men syftet var ju att testa, och att stanna innan smärtgränsen och det lyckades jag med. Jag gick sedan 500 m och tänkte att jag skulle springa en "intervall" till, kanske 300-400 m, då hade jag ju fortfarande marginal till 1 k där det var smärtan började sist. Men efter 140 m kändes utsidan av låret och senan in mot fästet "trött" eller hur jag ska beskriva det. Det gjorde inte alls ont, bara lite ansträngt, men jag ville inte chansa och riskera någonting så jag avbröt efter 145 m och gick sedan cirka 1,5 k hem. Ingen smygande smärta efteråt så jag bedömer det som ett väldigt lyckat försök trots den mer än fånigt korta sträckan.

Knät har hållit sig sedan dess, inte blivit sämre och bortsett från enstaka hugg och dragningar så har det (peppar, peppar) inte känts på övriga ställen i båda knäna heller. I går var jag inne på uppföljningsbesök hos sjukgymnasten men det hinner jag inte skriva om nu. Afro + bodybalance i tisdags, step i går efter rehabbesöket och i kväll blir det bodybalance igen. Nu måste jag fixa lunch innan det är dags att hämta stumpan i skolan.

Ps. Jag har också köpt nya fina rosa vårblommor till mitt köksfönster, det kanske jag hinner ta kort på och blogga om senare - helst innan jag hinner ta död på dem då, jag är en notorisk blomdödare... Snart är det vår!

bloggvila?

Jag springer alltså bloggar jag, eller är det tvärtom? Just nu gör jag det inte alls, springer alltså. Och jag hade lovat Sveriges nästa store simstjärna att blogga om min planerade långrunda på 800 meter blev av. Rundan var inte ens i närheten av att hända och jag orkade inte ens blogga om att jag inte sprang. En vecka och två dagars rehab, ganska noggrann och plikttrogen sådan om jag får säga det själv har inte bara inte gjort mig det minsta lilla bättre i knät, det har faktiskt snarare känts som att det blivit lite värre, att jag fått mer ont i löparknät. Och som grädde på moset har jag fått lite andra ont i knäna också, för att stretchandet och styrkeövningarna uppenbarligen belastar mina knän på att sätt som de tydligen inte gillar. Just i dag när jag och maken tog en promenad i den iskalla solen som såg så skön ut inifrån gjorde det faktiskt inte direkt ont i löparknät för första gången sedan innan mitt sjukgymnastbesök förra torsdagen, men jag kan inte svära på att det inte berodde på att smärtan på framsidan av knät, under knäskålen var mycket starkare och överskuggade löparknät. Visst är det förresten fantastiskt med dubbla negationer? Nu har jag lyckats flera gånger!

Vänstra knät gör peppar, peppar inte ont när jag går eller tränar än så länge, däremot så gillar mitt vänstra knä inte att vara i positionen det hamnar i för att stretcha sätesmuskeln, speciellt inte den stretchen där man lägger upp foten och underbenet på ett bord i höfthöjd, vinklar ut benet och på så sätt kommer åt rumpan, vilket är den stretchen som sjukgymnasten rekommenderade. Nu finns det ju andra sätt som jag tycker kommer åt gluteus lika bra, även om inte sjukgymnasten tyckte det, som inte verkar belasta mitt knä riktigt lika mycket på just det sättet. Problemet är bara att när väl den här irritationen uppkommit så känns det även i de flesta andra stretchpositioner, om än inte lika mycket - det är en av anledningarna till att jag är stelare i sätet på vänster sida. Det är en slemsäck som blir irriterad och det är inget farligt, det går över av sig själv bara man undviker positioner där den blir irriterad så att den får vila. Sist tog det nog 2-3 månader, men då upplevde jag det inte som något problem egentligen eftersom det bara gör ont just i det läget med utåtvridet knä, böjt och ihoptryckt ben. Som jag ser nu på saken så kan det bli så att jag blir väldigt obalanserad i rörligheten runt mitt bäcken.

Jag tycker fortfarande att det inte är någon katastrof, att det viktigaste är att jag blir bra på sikt, och jag börjar mer och mer ställa mig in på att inte springa varvet i år och känner mig helt tillfreds med att det finns fler lopp att springa i år, och fler varv att springa andra år osv osv. Bortsett från det så börjar jag bli jävligt less på mina knän.

Och inte ens någon medalj blev det i dag, trots att vi hade Charlotte Kalla som åkte tremil och både damer och herrar som åkte skidskyttesprint. Men suveräna Anja gick och tog säsongens första världscupseger i Tarvisios störtlopp, all heder åt henne och en stor knäpp på näsan åt de som gnällt och sagt att hon är slut som åkare och borde lagt av för länge sedan. Älska en stor idrottare som tror på sig själv och lever upp till bevis!

glädje och frustration

Det var på tiden att det lossnade i går, i längdåknings-VM förstås. (Jag har aldrig nekat till att jag är total obotlig sportnörd) Och fler medaljer i dag efter grym åkning av den svenska damerna i stafetten, imponerande! I morgon hoppas vi på att herrarna kan visa att de är minst lika bra som damerna. En fjärdeplats på mixed-stafetten i skidskytte kändes förstås surt, speciellt när vi hade medaljchans ända till sista skyttet. Men ändå kul att det är i gång.

Jag börjar tröttna på mitt knä. Det kan ju vara en ren slump. Det kan vara den ruggiga kylan som påverkar. Det kan ju vara så att jag hade varit ännu sämre utan rehab. Annars kan det ju vara så att det är rent tillfälligt och naturligt att det går lite upp och ned. Kanske är rehabövningarna inte riktigt rätt för mig. Eller så kanske det kan vara så att jag inte utför dem helt rätt, fast hur troligt är det egentligen? Det kanske helt enkelt är inbillning. Det trodde jag först, och sedan försökte jag övertyga mig om att det var inbillning det var. Men jag är faktiskt sämre i knät nu. Trots noggrann och metodisk rehab, utan fusk eller slarv, det enda jag har gjort är att jag har gjort lite mer (vilket inte skulle vara något fel och vad gäller stretchingen tvärtom ju mer desto bättre) så har jag lite ondare i knät i dag än jag hade för en vecka sedan. Det är ingen stor skillnad, jag har inte speciellt ont, men det känns, hela tiden när jag går känns det. Och även när känslan inte ens kan beskrivas som ont, och när det inte känns i knät (för att jag till exempel står still) så känns IT-bandet, det känns stramt och irriterat. Och jag blir irriterad och frustrerad.

Och jag funderar på om det är rehabben, om den är fel, för mig. Om jag ska avbryta, återgå till att bara stretcha som förut, tills jag haft med nästa besök hos sjukgymnasten och kunnat stämma av. Se om det blir skillnad, åt något håll. Jag hade bestämt mig att verkligen vara duktig med rehabben, inte fuska, göra denna ordentligt så att jag har gjort allt jag kan för att bli smärtfri och bygga upp mig så att jag förhoppningsvis slipper återfall. Men det här känns inte okej och jag funderar på om jag ska lita på min kropp då och ta en paus från styrkeövningarna, eller om det är normalt och naturligt att det irriterar och på så sätt känns som att det bli sämre, innan det blir bättre. Gah! Om det inte sker ett mirakel under natten tvivlar jag på att det blir någon löparcomeback i morgon. Mina planerade 800 m får nog vänta ett par dagar till...

Jag. Vill. SPRINGA.

nu

medaljdags?

I dag är det härlig dagmeja, äntligen känns det som att våren faktiskt är på väg. Jag hoppas att solskenet ska krönas med svenska medaljer i sprintstafetten i VM, det verkar ju faktiskt (peppar peppar) som att vallan funkar för de svenska skidlöparna i dag.

Mitt knä känns lite sämre faktiskt. Ingen stor skillnad, det gör inte speciellt ont, men lite grann, hela tiden när jag bara går som vanligt. Trots löpvila och duktig med rehabben, både styrkeövningarna och stretchen så är jag alltså lite sämre - det är inte okej. Men vi får se vad som händer i fortsättningen helt enkelt, det är bara frustrerande.

Nu ska jag stretcha och heja på Kalla och Ingemarsdotter. I kväll blir det step igen.

afro, rehab och kvällslyx

Lite kvällslyx vid datorn, hallon, mango och björnbär från frysen, en klick turkisk yoghurt och en sked o'boypulver - MUMS!
Hemkomme efter ett skönt och roligt Afro-pass. Inte så trött i kroppen men en massa härlig energi och rörelseglädje från deltagarna. I kväll var jag lat och köpte med mig mat hem från Mr Wok, gott och ganska prisvärt - jag köpte vårrullar och en Mr Wok double combo för 114:- och det blev en mamma och två barn mätta på. I alla fall om mamman får lite hemlig efterrätt.

Jag tragglar på med rehab, styrkeövningar och stretch. Det känns ganska segt och tråkigt men jag har bestämt mig och det är bara att inte fundera på om det är kul utan köra på. Tråkigast är att jag faktiskt har känt av knät, IT-bandet de senaste dagarna. Inte direkt ont, men en liten irritation i knät, senan känns stel och stram, ömmar lite. Och jag vet inte om det bara är inbillning att jag tyckte jag kände något i vänstra knät för en liten stund sedan. Det är inte okej, jag har inte beställt någon förvärring av läget, det måste vara en felleverans. Skicka tillbaka! Så, BORT! Jag har inte sprungit något, inte promenerat så överdrivet mycket heller, de vanliga rundorna med hunden. På fem dagar har jag kört rehabövningarna fyra gånger och rehabstretchat en eller två gånger varje dag, plus en hel del ytterligare stretching. Om det är för tidigt för att märka någon förbättring borde det åtminstone inte bli sämre. Planen är att springtesta på fredag, min långa 800-metersrunda för att känna hur det känns och om det är tillräckligt kort för att inte få ont. Om jag är smärtfri och inte känner någonting konstigt när jag går så gör jag ett försök att springa, annars skjuter jag på det en dag eller två. Ingen brådska här, smärtfri är nyckelordet. Tålamod bygger också pannben!