benhinneinflammationen från helvetet

Det är svårt att vila. Det är svårt att vila från löpning. Svårt att vila från något man vill göra, något man både tycker om och som man vet att man mår så bra av egentligen, som är nyttigt, för kropp och själ. Särskilt svårt att det att vila när man knappt har ont, bara lite, och mest vilar i förebyggande syfte. Vilar för att det inte ska bli ett stort problem av något som knappt är någonting.

Men det är just det jag övertalar mig själv till att göra just nu, för att inte mitt svaga lilla knäont ska bli en svår och långvarig skada som tar månader av vila och sedan långsam rehabilitering för att bli av med, innan jag sakta och försiktigt kan börja igen nästan från noll med löpningen, med korta och glest förekommande rundor, som kan ökas med endast några minuter i veckan...

Det är svårt att vila för att vara klok och förebyggande och satsa långsiktigt, på ett liv med löpning och annan fysisk träning och inte bara snabbt uppnå kortsiktig smärtfrihet för att kunna utföra nästa runda, eller ett enstaka lopp. Egentligen borde det vara självklart, men det är alltid lättare att tänka kortsiktigt, att se det man har närmast inför sig. Svårt att tänka långsiktigt och ha tillräckligt med tålamod. Jag försöker ha tålamod eftersom jag vet hur det är att vara skadad, att både ha fruktansvärt ont, och att under flera månaders tid inte kunna göra det roligaste och bästa man vet på grund av smärta. Jag har haft benhinneinflammationen från helvetet. Det var många år sedan men en erfarenhet jag aldrig kommer att glömma och som jag hoppas att jag har lärt mig av. Därför biter jag i det sura äpplet och tänker inte springa igen förrän jag är övertygad om att det är riskfritt för mitt knä.

Jag fick benhinneinflammation hösten när jag var sexton år. Jag drog på mig en riktigt elak omgång genom att ha lite ont några gånger, vila ett par dagar, köra igen och få ont, vila några fler dagar, ont, vila igen osv. Längre vila för varje gång, men förstås aldrig tillräckligt lång tid, och var gång jag började om kom smärtan tillbaka starkare. Efter några månader blev det bara värre och värre, oavsett vad jag gjorde. På den tiden tog jag danslektioner och tränade aerobics sammanlagt fem dagar i veckan och tyckte att det var det roligaste som fanns, det var naturligtvis därför det var så svårt att vila och avstå från träningen. Men i slutändan fick jag ju avstå väldigt lång tid.

Till en början så kände jag endast svag smärta på insidan av underbenens nedre del i början av passen. Det kom efter någon minut eller två men var aldrig farligt, och när uppvärmningen var klar hade smärtan försvunnit helt så jag trodde förstås inte att det betydde något eller var något allvarligt. Efter ett tag så började smärtan komma tillbaka direkt efter passet och när jag hade ont på väg nerför trappan efteråt, så insåg jag att jag kanske behövde vila från träningen för att det skulle försvinna. Så jag vilade, men förstås inte så länge. Jag trodde fortfarande inte att det var något allvarligt, kände inte till benhinneinflammation och trodde inte att det kunde bli så stora problem. Efter några dagars vila var jag tillbaka på träningen, men fick ont direkt, ingen stark smärta, men ont. Och ont när jag gick ifrån träningen även om största delen av passet var utan smärta, när kroppen väl blivit uppvärmd gick det ju bra att köra - förrädiskt.

Så jag vilade igen, lite längre, men när jag testade att träna nästa gång upprepades samma mönster. Jag kommer inte ihåg hur många sådana, för varje gång längre, viloperioder jag tog under hösten. Jag vet bara att jag vilade längre men varje gång jag försökte träna igen så kom smärtan tillbaka direkt, även om jag varit helt smärtfri i vardagen, och för varje gång så ökade smärtan. Så småningom insåg jag förstås att jag var tvungen att vila längre, inte bara vara smärtfri några dagar innan jag gick tillbaka, men då var det redan för sent. Smärtan fortsatte att öka trots att jag inte tränade och trots att jag gjorde allt för att undvika att utsätta benen för belastning och påfrestningar. Att bara gå gjorde ont, jag hade ont hela tiden, så jag gjorde det så lite som möjligt.

När det var som värst låg jag i sängen på kvällarna och kunde inte sova för att jag hade så ont. Utan tryck, utan belastning och i total vila var smärtan nästan outhärdlig. Jag gick under den tiden i gymnasiet, i grannorten, och åkte tåg dit. Att cykla till stationen funkade hyfsat även om det förstås gjorde ont, men att gå från stationen ner till skolan, några hundra meter bara, kunde ta mig tio minuter och jag var gråtfärdig när jag kom fram för att jag hade så ont. Skolidrotten, som jag alltid gillat eftersom jag alltid varit sportig och tyckt om att träna och röra på mig, kunde jag inte vara med på alls när det blossade upp. Det fanns de i klassen som kunde hitta på nästan vad som helst som ursäkt för att inte behöva vara med, men jag tyckte det var värdelöst, jag ville ju. Till en början kunde jag inte ens simma, för jag klarade inte av trycket som skapades av vattnet mot benen i simrörelsen, det gjorde för ont. Efter ett tag började jag så smått att tillbringa de flesta av idrottslektionerna i det lilla gymmet som fanns i anslutning till idrottshall och bassäng som skolan fick utnyttja. Det var först inte så mycket jag kunde göra eftersom allt som innebar belastning av benen på något sätt var uteslutet. Jag hade förstås svårt att värma upp utan att belasta benen, men trampade mycket försiktigt på en gammal motionscykel som fanns där, lagom för att få i gång lite blodcirkulation bara och sedan fick jag ta mig an de övningar jag kunde göra, överkropp och armar försiktigt först och lägga på mer vikt gradvis.

Jag minns att min mamma tog med mig till en läkare som jag har för mig hade idrottsinriktning, men fick inte mycket hjälp där. Ett konstaterande att det var benhinneinflammation, att jag var tvungen att vila, att man kanske kunde få hjälp av dyra specialgjutna inlägg i skorna men det var inte alls säkert och att i värsta fall kunde man bli tvungen att operera men inte heller det var någon garanti för att slutgiltigt bli av med besvären. Det var mycket nedslående och framför allt gav det inte någon som helst vägledning till något jag kunde göra för att bli av med besvären eller arbeta förebyggande mot dem. Min danslärare hade visat mig hur jag kunde stretcha vader och själva benhinnorna, och jag hade läst och hört om hur man kunde öka cirkulationen i en viss del av kroppen och på så sätt påskynda läkningen genom att växelvis spola med riktigt varmt och iskallt vatten, men det var allt utöver rådet att vila, vilket var oundvikligt eftersom jag hade så ont att jag inte ens kom på tanken att göra något som innebar att jag belastade benen.

Långsamt började det i alla fall bli bättre, efter vila, stretch, vila, växelvis varmvatten/kallvatten, vila, vila och mer vila. Smärtan utan belastning avtog, smärtan i vila försvann. Så småningom blev det också bättre när jag cyklade eller simmade där belastningen var låg. Jag kunde simma på idrottslektionerna som omväxling, och jag kunde använda motionscykeln lite mer. Jag kunde med tiden börja styrketräna benen lite försiktigt, först de övningar som använde benen men egentligen inte innebar tyngd på dem, som sittande benspark för framsida lår, sedan kunde jag även träna övningar som innebar att jag faktiskt stod på fötterna, utan tyngd. Gradvis tränade jag upp mig och klarade mer och mer. Jag vet inte hur lång tid det här tog, kommer faktiskt inte ihåg exakt, men det var vår innan jag var smärtfri och det dröjde innan jag vågade gå, springa, hoppa. Till nästa höst vågade jag mig tillbaka till träningen, dansen och aerobicsen, men började superförsiktigt, i nya skor, och med all uppmärksamhet riktad mot mina benhinnor om jag skulle känna av någon ny smärta, och noggrann stretch av vader och benhinnor på flera olika sätt efter varje pass och noggrann med att hålla benhinnorna varma eftersom kyla gav smärta. Än i dag är jag känslig för kalla underben och kan känna hugg i benhinnorna då.

Tack och lov gick det bra den hösten, att börja träna igen, och även om jag började lugnt så kunde jag så småningom öka och var efter ett tag uppe i träning 5-6 dagar i veckan och fortfarande smärtfri. Jag fortsatte att stretcha benhinnorna en lång tid, fortsatte att vara noggrann med att hålla dem varma (benvärmare under jeansen till vardags var ingen ovanlighet om det var kyligt ute), fortsatte att styrketräna regelbundet och blev bättre på att varva träningen, step gjorde sitt intåg i mitt liv och jag blandade det med high impact pass och low impact. Men jag var under flera år rädd för att få ont igen och lyssnade noggrant på min kropp, kände efter och letade efter tecken. Och jag är som sagt än i dag känslig för kyla just på underbenen.

Jag vill aldrig någonsin hamna i ett sådant läge igen. Jag vill aldrig ha så ont igen och jag vill aldrig vara tvungen att avstå från träning (i det fallet ett tag all typ av träning eftersom det gjorde för ont vad jag än gjorde) så lång tid. Och därför vilar jag. Därför har jag inte sprungit på 10 dagar. Därför tänker jag inte springa igen än på ett tag, även om jag känner att knä blivit bättre. Därför tänker jag låta mitt knä vara helt smärtfritt en längre tid innan jag testar att springa, om jag inte känner mig helt säker på att det inte kommer att göra ont. Och skulle jag ha fel kommer jag att avbryta löprundan omedelbart vid minsta känning och bege mig raka vägen hemåt, utan att försöka springa igenom smärtan eller tro att den inte betyder något. Därför kommer jag fortsätta att stretcha och rehabba/prohabba och rulla på den där vattenfyllda PET-flaskan som är mitt substitut för en foam roller oavsett om jag är smärtfri eller inte. Och vara förbannat tacksam för att jag inte har mer ont än vad jag har och att jag faktiskt kan träna både Afro och step och yoga och bodybalance och göra styrkeövningar utan att det gör ont. Min kropp är fantastisk och snart kommer mitt knä att vara fantastiskt igen också. Vad är några veckor utan att springa när jag har ett helt liv fyllt av löpning framför mig sedan så fort jag är fullständigt hel igen.

Det är nog inte så svårt att vila alls...