torsdag 13 december 2012

börjar om

Nej, jag tror nog inte jag kommer lyckas hålla liv i den här bloggen regelbundet den här gången heller, men jag kan väl göra ett försök.

Har just tittat på Lucia-sändning från Uppsala domkyrka på svtplay, sittande på en BUSS på väg mot Gävle. Just det, en buss - dagen till ära, med drygt 20 minusgrader, så var tåget inställt. Än har jag inte fått tag i min chef för att berätta att jag blir cirka 1-1,5 timme sen..

Nåja, datorn i knät och Timbuktu i lurarna så får jag försöka klara mig. Bara tåget hem går i alla fall, det är mer surt att komma hem 1,5 timme sent när jag redan enligt plan kommer hem ca 2 timmar senare än en vanlig arbetsdag.

Nu till den stora frågan, hur är det med mitt KNÅ och hur det med LÖPNINGEN?

Jo tack, långt ifrån bra men åtminstone bättre än sist, vilket ju i och för sig var drygt ett år sedan så det hade verkligen varit illa annars, men nog måste jag erkänna att jag hade räknat med att det skulle vara betydligt bättre vid det här laget.

Den stora skillnaden är att jag faktiskt kan springa, utan att få ont varken under tiden eller efteråt. Eller det beror förstås på hur man ser det, men jag får inte ont direkt efter, i anslutning till löpningen och jag får inte ont på det akuta, intensiva sättet. Men jag har ont i vila, molvärk, ont när jag suttit still länge, till exempel när jag kör bil längre sträckor. Jag är inte smärtfri och alltså är mitt knä inte friskt, däremot är det lite svårt att veta om det är det ursprungliga problemet, själva löparknät, som fortfarande inte är läkt, eller om det är IT-bandet efter operationen som inte är helt läkt och återställt - nu i efterhand har jag fått veta att fullständig läkning av den typen av vävnad kan ta 6-12 månader och det är inte säkert att det någonsin blir helt återställt.

Trots alla fina, lugnande ord där doktorn innan operationen försäkrade om att jag skulle kunna komma i gång försiktigt och springa inom 3-4 veckor (vilket han reviderade allt eftersom efteråt) så dröjde det till april-maj någon gång innan jag mycket försiktigt startade med att lägga in korta joggintervaller i promenader. Med stor portion tålamod så växlade jag gång och löpning i gradvis ökande längd innan jag så småningom för första gången sprang 13 minuter i sträck x 2 med några minuters gång emellan.

Därefter övergick jag till att promenera som uppvärmning och sedan jogga/springa korta, men ökande sträckor. Jag kände av knät under/efter löprundorna ibland även om det inte var den intensiva, specifika löparknäsmärtan, ibland hade jag oxå ont på andra ställen/sätt i knät.

Vid den här perioden testade jag äntligen (försenat med ca 1,5 år pga hård vinter och sedan knäskadan) att springa i mina VFF's och för första gången sprang jag helt smärtfri i knäna. Att vaderna däremot dog efter knappt 3 km är en annan sak. Ett tag växlade jag mellan att springa i VFF's och mina vanliga löparskor och mina knän var alltid tysta, lugna och nöjda under/efter tur i VFF's och vaderna vande sig vid belastningen och jag kunde öka distansen. I vanliga löparskor hade jag ibland känningar i knät, mer eller mindre.

Gradvis ökade jag distansen att springa, både i vanliga löparskor och i VFF's, men i vanliga skor kände jag allt oftare av mina knän, inte alltid mitt löparknä utan andra typer av smärta/obehag och i båda knäna. I VFF's var knän alltid nöjda, men mina fötter, framför allt vänsterfoten började protestera alltmer när jag kom upp mot 6 km rundor och jag insåg att långlöpning i VFF's aldrig skulle bli realitet. I stället bestämde jag mig för att lägga om min löpstil till att undvika att landa på hälen även vid löpning i vanliga löparskor, alltså att springa som om jag sprang i VFF's fast jag hade traditionella löparskor.

Det var svårt att lägga om löptekniken först, men nog mest mental. När jag väl lyckats skifta så kunde jag efter två rundor inte tänka mig att springa med hällandning igen. Eftersom mina framfötter blir uttröttade av den sortens löpning även i vanliga skor med dämpning (men jag får inte ONT av det som i VFF's) så försökte jag någon gång gå över till hällöpning mot slutet av en runda för att avlasta framfötterna, men det kändes fullständigt fel och dessutom fick jag genast känningar i knät så jag flyttade fram landningen ingen och ignorerade de halvdomnade trampdynorna.

Nu har jag vid några tillfällen sprungit runt 8 km, i vanliga löparskor (fast jag har köpt ett par nya, med lite bättre löpkänsla än de pjäxliknande Saucony som Löpex rekommenderade mig som stöd mot min svaga tendens till pronation på högerfoten) och med mellan/framfotslandning och jag får inte ont i knät i anslutning till löpningen alls.

Det molar och värker lite då och då, och det tror jag att jag får lära mig att leva med även om jag fortfarande hoppas att det kanske fortsätter att avta i alla fall. Jag fortsätter att långsamt och försiktigt gradvis öka löpdistansen. Om jag i tid hinner komma upp i tillräckligt lång sträcka för att våga mig på Göteborgsvarvet 2013 återstår att se. Jag flyttade 2012 års anmälningsavgift till 2013 med hjälp av läkarintyg i april så har en anmälan liggande. Blir det tredje gången gillt kanske?