uppdatering, typ

Hej och hå, var börjar man efter en sådan lång paus? Det har egentligen inte hänt så mycket med knät. Jag väntar fortfarande. Positivt överraskad när jag fick kallelse till ortopeden/specialisten med tid redan 9/6, hade förväntat mig en månad senare. Så ibland går det faktiskt bättre än man tänkt sig. Annars är det som vanligt.

Mot slutet av min Voltaren-kur (3 ggr om dagen i 3 veckor) kändes det faktiskt lite bättre i knät, men svårt att säga om det berodde på salvan eller var en tillfällighet. Nu när kuren är avslutad så går det lite fram och tillbaka som vanligt. Jag funderar inte ens på att springa just nu, utan har lagt ner alla tankar på löpning i väntan på att få träffa specialisten. För två helger sedan var jag och maken i väg på en trevlig golf-weekend tillsammans med golfsektionen på hans jobb. Opretentiösa tävlingar med ett blandat men trevligt gäng. Det hade inte gjort något om det följt med någon mer kvinna, men jag klarar mig rätt bra ändå måste jag säga. Jag var lite orolig innan vi åkte, hur det skulle gå med knät att gå så mycket, även om det vid tillfället kändes rätt bra.

Tyvärr fick jag rätt för efter fjorton och ett halvt hål första rundan så fick jag kraftigt ont i knät och haltade resten av vägen. Som banan var utformad så fanns det ingen genväg hem därifrån så därför kunde jag lika gärna spela färdigt rundan. Hade jag kunnat gena så hade jag avbrutit direkt där - men det var väl tur att jag inte gjorde. Trots smärtan på slutet och trots att jag tappade ganska mycket av spelet på sista 9 (av flera anledningar) så lyckades jag ändå skrapa ihop 39 poäng och fick till en liten sänkning på årets allra första runda. Det funkar tydligen bra att vila sig i form. Dagen efter var golfbil enda alternativet för att kunna ta mig runt, och trots det hade jag ont, om än inte så allvarligt, redan från hål 7. Det suger rätt hårt att inte ens kunna ägna sig åt en lugn sällskapssport som golf på grund av ett sketet knä.

Efter golfäventyret hade jag sedan ont ständigt i två dagar innan det började släppa, därefter har det kommit och gått. Uppenbart är knät inte på väg att bli bättre som jag skulle vilja tro och hoppas och det är därför jag inte ens funderar på att springa just nu. När jag åker till Turkiet på lördag kommer jag inte ens ta med mig löparskorna, inte ens för promenader. Nu kommer jag nog röra tillräckligt på mig ändå som tur är, men nog känns det surt.

Efter Turkiet så är det tack och lov bara några dagar tills jag får träffa specialisten och då får vi se vad som händer. Jag väntar på det.

Just nu väntar jag annars mest på att få höra att Grimsvötn har slutat spy upp aska och att det inte föreligger någon som helst risk för inställt flyg på lördag.

I trädgården utspelar sig krig mot maskrosorna, jag tror inte jag kan vinna, men jag gör ett gott försök i alla fall. Jag har sått en del frön i mina pallkragar och de första små gröna bladen börjar leka tittut upp ur jorden. Bondbönorna ska nog snart myllas, och rucola kanske gallras lite - jag är alltid för frikostig med frön men de är ju så små. För mina planteringar så är jag rätt tacksam för det regn som kommit flera gånger den senaste veckan. Jag har inte behövt vattna så mycket. Förhoppningsvis kommer det en och annan skur under veckan jag är borta också så jag slipper förlita mig på att maken ska komma ihåg att vattna.

inspirations saknas och längsta löpningen sedan Thailand

Tiden går och jag hittar ingen motivation att blogga. Jag har inte varit så låg som tidigare, men har helt enkelt ingen lust, hittar ingenting att skriva om. Lustigt, återigen det där att jag inte kan skriva om jag inte springer, trots att det här aldrig varit meningen att bli en löparblogg. Det händer trots allt andra saker i mitt liv, som ett trevligt bröllop vi var på i helgen, goda bakverk och mystid med familjen. Men det blir liksom ingen skrivargnista av det.

I måndags hade telefonmöte bokat med läkaren, och förhoppning om att mitt röntgen svar skulle ha kommit då, trots att det bara gått knappt två veckor sedan röntgen och den förväntade väntetiden de ger är 3-4 veckor. Svaret hade kommit och som väntat syntes det ingenting speciellt där. Och helt plötsligt tyckte läkaren att då var det ju helt logiskt att skicka mig vidare på magnetröntgen, det som lät i princip otänkbart när jag var där. Remiss på gång. "Sen ser jag här att du ville till ortopeden som är specialist inom idrottsmedicin" (enligt mitt samtal till vårdcentralen när läkaren inte hade tid) "och det tycker jag väl verkar som en bra idé så jag skriver en remiss dit." Jaha, så enkelt? Så nu är det bara frågan om hur lång tid det tar. Jag ringde specialistmottagningen i går, men då hade remissen inte kommit än ("det brukar ta några dagar inom länet, det är inte säkert att den hinner in den här veckan") men den hjälpvilliga sköterskan jag pratade med gav mig numret direkt till ortopedavdelningen och rekommenderade att jag ringde dem på deras telefontid torsdag (i morgon) för att se om remissen kommit och få lite bättre koll på uppskattad väntetid. Och jag väntar och hoppas.

Direkt därefter var det dags för mitt sista(?) möte med sjukgymnasten. För att gör en lång historia kort eftersom jag helt enkelt inte orkar skriva ut allting och har hållit på med det här inlägget alldeles för länge i alla fall. Hon tror inte hon kan hjälpa mig mer, men vill gärna höra hur det går så jag ska ringa henne och rapportera lite. Jag sprang på löpbandet och med hjälp av deras skoexpert så anser hon att jag har en liten svag tendens att falla in när jag springer, alltså pronera, vilket kan leda till problem när kilometerna börjar på att läggas ihop. Jag är absolut rak i höfter och rygg och hon kunde se en svag antydan till utställning (valgus) av båda mina hälar, inte bara den vänstra, men så lite att det inte borde spela någon roll. De skor jag köpte i höstas för dyra pengar efter utprovning hos Löplabbet med spring på löpband och analys av både löpsteg och fotställning mm, de har inget som helst pronationsstöd, totalt värdelös vridstyvhet visade skoexperten genom att vrida runt dem som en disktrasa. Nya skor utprovade på Löpex rekommenderade, och köpta (fast jag har inte bestämt än om jag ska behålla dem, om jag tycker de är bra, det är jäkligt svårt att testa skor och känna efter, när man inte kan springa ordentligt utan får ont, och dessutom tyckte jag ju mina Mizuno kändes jättebra, inte bara på löpbandet i butiken utan i ca 200 km efter det innan jag fick ont).

Jag kan köpa att skorna har en del med problematiken att göra. Som en av anledningarna till att problemen uppkommit just där och just då. Som en del i en överansträngnings/överbelastningsförklaring. Men det förklarar inte varför jag inte blir bättre vid löpvila (inte heller varför det verkade som att jag blev bättre till en början och kunde springa 5 k några gånger i Thailand) och det hjälper mig inte att bli smärtfri nu för att överhuvudtaget kunna börja om att springa.

Killen som hjälpte mig på Löpex (mycket kunnig, förtroendeingivande och den som min sjukgymnast sa är deras bäste) erkände att han var ganska förvirrad och hade svårt att hjälpa mig att välja skor. Hade jag inte kommit dit med de skadeproblem jag har med mitt knä hade han inte tvekat överhuvudtaget att ta fram en lätt, så gott som neutral sko med lagom stötdämpning med tanke på min kroppsvikt, hållning, balans, kroppskontroll, mjuka fina löpsteg osv... Utmaningen nu blev att hitta en sko med lätt pronationsstöd och bra vridstyvhet som balanserade upp den lilla tendens till att falla in som jag har, utan att överkorrigera mig till supination i stället.

På kvällen åkte jag på yoga och fick ett skönt pass som gav mig träningsvärk i ryggen efter intensivt arbete i bland annat downdog. Jag hade med mig de nyinköpta skorna och hoppade efter passet in på gymmet och ställde mig på löpbandet en stund för att se om jag skulle bli klokare om hur bra skorna känns. Med en kort gåpaus efter cirka 2/3 blev det ungefär 1,6 k löpning, plus de kortare "intervaller" jag kört på löpband tidigare på dagen, dels framför min sjukgymnast och skoexperten och dels på Löpex vid provning av olika par skor. Det är med stor marginal det längsta jag sprungit sedan vi var i Thailand. Mot slutet av "löprundan" var jag inte det minsta klokare angående skorna, däremot hade jag börjat få rejält ont i knät...

Jag var lite orolig över att jag efter så mycket springande, och framför allt med smärtan som uppkom, så skulle jag ha väldigt ont i knät efteråt, och kanske inte ens kunna leda gårdagens Afropowerdance och bodybalance men det funkade. Knät var lite ömt, men inte alls så farligt som jag befarat och passen var inga problem.

Och nu väntar jag på tid hos specialisten och tid för MR och under tiden vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Undvika att framkalla smärta, som varit ledord hela tiden, träna det jag kan, som inte gör ont, jo visst. Men annars då? Ska jag powerwalka? Ska jag ens försöka/testa att springa korta sträckor där jag försöker hinna stanna innan det börjar göra ont? Eller ska jag helt sonika ge fan i att springa överhuvudtaget tills jag varit där och fått något slags besked eller rekommendation? (Och vad ska jag då med nya löparskor till?) Ska jag låta löpningen vila helt? Jag tror det, tyvärr, hur sorgesamt det än är att medge. Jag tror att antingen är det något som är sönder inuti mitt knä, som förhoppningsvis en MR kommer att ge svar på. Eller så har jag helt enkelt fastnat i en kronisk inflammation som behöver brytas med en kortisonspruta (har läst att man brukar rekommendera det efter 6-8 veckor om en inflammation inte ger sig och jag har nu haft ont i fyra månader - Voltaren gel-kuren läkaren rekommenderade, som jag nu kört i drygt två veckor ger hittills inget som helst resultat) innan smärtan ger med sig och jag kan börja om från början. Kanske en kombination.

I första hand väntar jag på i morgon när jag ska ringa specialistortopeden och höra om min remiss kommit än. Håll tummarna!