orka liksom (eller hur gammal är den här tanten egentligen?)

Jag har inte ens orkat blogga de senaste dagarna, även om man bortser från att jag haft en del att göra vissa dagar. Men även de dagar jag skulle ha hunnit har jag inte orkat. Bloggar jag så skriver jag förstås om mitt (förbannade sketna jävla) knä och skriver jag om knät så tänker jag förstås på det, och tänker jag på det blir jag förstås påmind om hur det känns i det och blir jag påmind om hur det känns blir jag bara trött och ledsen och frustrerad. Jag vill inte vara trött och ledsen och frustrerad, jag tycker inte om att vara det, så därför har jag inte heller bloggat. Fast jag har förstås varit trött och ledsen och frustrerad ändå. Då kan jag väl lika gärna blogga lite?

Det har känts bättre, i flera dagar, det har det faktiskt. Och jag har tragglat på med mina rehabövningar och mitt stretchande och det har känts som att det går bättre. Om det hade med min självpålagda löpvila att göra eller inte är förstås svårt att säga men jag har åtminstone inte haft ont i knät till vardags och det känns ju alltid bra att vara smärtfri.

I måndags tyckte jag att det hade känts bra tillräckligt länge för att jag skulle våga mig på ett försiktigt litet löpningsförsök. Ett sådant där "powerwalk med löjligt korta löpningsinslag"-försök. Dessutom inplanerat sjukgymnastbesök onsdag morgon och då tänkte jag att det kunde vara bra att ha koll på hur knät mådde egentligen. Jag började med att promenera raskt i 1.5 k som uppvärmning innan jag lade in första löpintervallen. 500 m i 4:51 tempo. Inget imponerande tempo för många kanske, men snabbt för mig. Benen kändes starka och framför allt pigga och springsugna men efter 500 m avbröt jag eftersom jag lovat mig själv att ta det försiktigt. Ny powerwalk i 500 m och tanken var att sedan springa på i 300-400 m till. Efter knappt 200 kom smärtan i knät. Inte samma brännande smärta som skär till så häftigt och kraftigt att det känns som om någon kör in ett glödande spett i benet, men tydlig och distinkt smärta på utsidan av knät. (FAN HELVETES JÄVLA SKIT DET VIKTIGASTE VAR JU ATT UNDVIKA ATT FRAMKALLA SMÄRTA) Det vara bara att avbryta och hålla resten av promenaden till just promenad, utan några löpinslag.

Tillbaka på ruta 1 igen. Orättvist, oförtjänt, obegripligt, olyckligt! Suck...

Det blev sent på måndagkvällen innan jag kom till skott och gjorde mina rehabövningar. Av förklarliga skäl kände jag mig inte så motiverad egentligen. Men jag gjorde dem i alla fall och stretchade grundligt efteråt. Vad som hände vet jag inte, för jag kände ingenting under tiden, men något måste ha hänt för jag vaknade i går morse och kunde knappt gå på vänster knä (löparknät är ju höger). Voltaren och så lite rörelse som möjligt under dagen, ändå lyckades jag (antagligen genom att snedbelasta på grund av smärtan) få det att börja hugga i ryggen runt lunchtid. Jag jagade förgäves efter en vikarie till mitt älskade Afropass men eftersom det inte gick att skrapa fram en enda liten instruktör som hade både tid och lust att köra något, inte ens Afro, utan något annat vad som helst dansaktigt konditionskrävande, så fick passet ställas in. Det värsta jag vet! När det började stå klart att jag inte skulle hitta någon lekte jag lite med tanken att jag skulle åka ändå och förklara att jag hade ont lite här och där och hålla igen och mest instruera utan att göra så mycket själv. Men jag insåg förstås att jag inte kan göra det, av sjutton olika anledning, om inte fler, men mest för att jag vet så väl att det aldrig går att hålla igen så mycket som man tror och som skulle behövas och för att det hade naturligtvis varit riktigt dumt för både rygg och knä att göra det även om jag lyckades hålla igen.

I dag kändes det faktiskt bättre (fast lite hjälp av Voltaren igen tyckte jag inte kunde skada) så jag vågade mig på att hålla i mitt step pass. Det gick bra under tiden, med både rygg och knä. Nu håller jag tummarna för att jag inte får lida för det i morgon bara.

Innan dess, direkt på morgonen, hade jag mitt återbesök hos sjukgymnasten. Jag behöver inte berätta precis vad jag sade till henne, för det är exakt vad jag skrivit här hela tiden. I korthet, det är något som inte stämmer eftersom jag inte blir bättre och vad kan vi göra i stället, eftersom det här uppenbarligen inte fungerar. Jag borde nog vara ganska deprimerad över att hon inte hade några svar och faktiskt var både förbryllad och förvirrad över läget men faktum är att det känns rätt skönt att hon håller med om att det är konstigt på flera sätt. Då är det ändå inte jag som tänker fel, inte fattar, gör fel eller bara har dåligt tålamod. Hon undersökte igen, böjde, bände, vred och drog för att se om hon kunde hitta något annat eftersom hon blev tveksam till om vi till och med kunde ha fel diagnos. Mitt löparknä beter sig inte som ett typiskt löparknä (och jag kan ju inte påstå att jag är förvånad över att jag ska råka ut för något som inte alls är typiskt, men det är en annan historia), mycket pekar på löparknä, men andra saker, både i känslan, förloppet och hur jag svarar (eller rättare sagt inte svarar) på rehabben gör inte det. Däremot finns det inget annat det pekar på i stället, och det är ändå mycket som pekar på löparknä. Precis som vid första tillfället visar ledband och menisk inga tecken på att vara skadade, och det jag beskrivit tyder inte heller på någon sådan skada.

Det är skönt att vi är på samma våglängd med att det vi har gjort hittills inte funkar och att vi måste hitta på något nytt. Naturligtvis är det riktigt tråkigt att hon inte har en aning om varför det inte funkar och vad vi ska göra i stället... Jag är från och med nu rehab befriad, jag ska inte göra några övningar eller töjningar som hon har föreskrivit. Jag ska inte heller powerwalka eller försöka springa, ens korta sträckor - total löpvila. Jag ska ett tag hålla mig till min alternativa träning, endast. Låta senan och knät vila. "Det känns helt fel att säga det och jag har aldrig gjort det till någon patient förut." På ett sätt känns det helt fel för mig också, speciellt som rehabövningarna inte känns i varken knät eller IT-bandet och inte verkar irritera dem, och ALLT jag läst och hört om löparknä går ut på att stretcha gluteus och själva IT-bandet så mycket som möjligt för att förhindra den mekaniska irrationen av att IT-bandet glider för stramt över den yttre knölen på lårbenet. Men vi konstaterade bägge två att eftersom det vi har gjort hittills inte fungerat måste vi göra något helt annat. Medan jag vilar och alternativtränar ska hon söka mer information, diskutera med sina kollegor för att se om hon kan hitta något vi missat eller någonting nytt, en annan infallsvinkel, vad som helst. Jag är i löparlimbo.

Hon ringer mig om tre veckor. Då hoppas jag hon har fler svar än hon hade i dag...

Som avslutning något roligare. Jag kan verkligen inte sluta lyssna på Robyn! Hon går just nu varm på spotify här. I söndags såg vi hennes konsert på Cirkus i Stockholm. WOW säger jag bara, jag vill bli Robyn när jag blir stor, hon är nog den coolaste jag vet! ;)