försiktig förhoppning

Schhh, säg inget men det har känts ganska bra de senaste dagarna. Fokus ta det lugnt och inte ta ut något i förskott, inte stressa men se framåt och tänka positivt, skynda långsamt och noggrant göra rehab utifrån kroppens signaler. Jag följer fortfarande programmet från min sjukgymnast även om jag inte är fullständigt övertygad om att det är helt rätt och exakt vad jag behöver, men jag lyssnar uppmärksamt på kroppens signaler och är beredd på att ta bort övningar som inte känns bra och jag har lagt till några egna som jag tror på själv. Mitt fokus ligger mer på stretchingen som jag byggt på, både i tid och övningar och dessutom har jag bestämt mig för att under en tid köra intensivt med rullning av IT-bandet och tvära friktioner som jag tror på.

I går var en intensiv dag med mycket sport på tv den här avslutningshelgen för Vinterstudion, med både alpint, längd och skidskytte. Framåt eftermiddagen när sändningarna slutat hann jag ändå ut på en promenad med hunden i det underbara vädret. Solen strålade och värmde faktiskt kännbart mot ansiktet, till och med i den sena eftermiddagstimmen. På vissa håll var det ganska blött och slaskigt (och även ett lager med hård packad snö bitvis) efter det senaste snöfallet som gjorde ett onödigt och fruktlöst försök att stoppa våren men mestadels var det barmark om än blöt sådan. Det var härligt att gå och även om det alltid blir en del stopp för hundens skull så försökte jag trampa på och få ner stoppen till ett minimum och däremellan hålla en bra fart. Knät höll tyst under hela rundan. Knäpptyst. Inte ett ljud. IT-bandet var också på ett strålande humör och sade ingenting. Jag intalar mig att inte tolka in för mycket i en promenad (med hundstopp på vägen) eller att stressa på med ytterligare belastning som att testa att springa redan. Jag vågar inte jubla än, tar inte ut någonting i förskott. Men.


jippie