söndag 27 februari 2011

min första

Om man har en blogg måste (?) man ju göra sådana här listor ibland. Här kommer min första:

Skor: Oj, inte vet jag. Kanske 25-30 par eller nåt, men då har jag räknat med träningsskor, stövlar, flip flops etc
Sneakers: Converse är inte min grej, klarar inte av platta, tunna sulor, då får jag ont i både knän och rygg men har nåt par Nike sneakers (fast jag ogillar egentligen den termen) som ändå har en sula som känns att man går på.
Jeans: Gillar Acne, de är bra. Skulle behöva hitta ett eller två par nya på rea nu...
T-shirts: Ja, vad ska jag skriva om T-shirt?
Underkläder: Mest Lindex eller Kapp-Ahl, köp tre, betala för två, typ. Både strumpor och trosor. Något enstaka par finare trosor som jag aldrig använder för att jag aldrig har tillfälle/anledning till att "vara fin under".
Väskor: Har inte så många. Bytte precis ut min alltiallo, axelremsväska när jag äntligen, i Thailand, hittade en ny bra som jag dessutom lyckades pruta när rätt bra. Annars har jag kanske 3-4 stycken i lite olika färg och stil som sällan passar riktigt bra vid något tillfälle ändå.
Plånbok: En gammal fyrkantig, alldeles för full (mest gamla kvitton och plastkort) men hyfsat praktisk. Vinner nog inga modepoäng.
Solglasögon: Eftersom jag fortfarande inte lyckats vänja mig vid att använda linser dagligen, utan håller fast vid mina glasögon kan jag oftast inte ha solglasögon, trots att jag är ganska ljuskänslig. Mina gamla (200:- på Stadium för ett par år sedan) sprack i plastbågen och tappade ena glaset i Thailand så jag hittade ett par nya för 90 baht (cirka 18:-) som jag verkligen gillade och som min man säger får mig att påminna lite om Flugan.
Klocka: Armbandsur har jag inte använt på många år. Befinner jag mig någonstans där det saknas klocka att titta på använder jag mobilen.
Smycken: Används sparsamt, utöver vigselringarna, örhängen som oftast sitter i hela tiden utan att jag tänker på dem (byter emellanåt, men oftast ganska små och neutrala) och ett enkelt guldhalsband med ett gammalt Pernilla Wiberg-hänge.
Teve: 28-tummaren på väggen i köket är absolut mest använd och det är i särklass mest sport som visas på den. 42-tummaren på väggen i vardagsrummet används nog också mest till sport, när inte J tittar på barn-kanaler, till den film vi kanske tittar på var sjunde månad och ibland när jag övar på nya releaser av bodybalance.
Mobiltelefon: En gammal SonyEricsson W890i som har varit riktigt bra men börjar vara i behov att bytas ut.
Dator: PackardBell, 15" laptop.
Smink: Går faktiskt allt oftare osminkad eller med enbart minimalt med mascara till vardags. Om jag ska vara lite mer respektabel mascara, ögonpenna och lätt foundation beroende på hudstatus för dagen.
Ansiktskräm: ACO oparfymerad, face & body
Lotion: Brukar byta men just nu LdB lotion with olive & shea for dry skin - jag kan smörja mig tre gånger i rad på armar och ben utan att det syns och en timme efteråt är jag oftast fnasig igen.
Deodorant: Rexona mineral
Tandkräm: Senast blev det faktiskt ett 3-pack Pepsodent som var billigast, annars föredrar jag Colgate total
Schampoo/balsam: Just nu Apoliva för normalt hår, om jag har färgat håret någon variant "för färgat hår" men inte så noga
Tvål: Palmolive, mjölk och honung i duschen, Dove flytande i badrummet och köket.
Parfym: Använder jag inte.
Mineralvatten: Väldigt sällan av ekonomiska och miljömässiga skäl, eftersom vår wassermaxx inte vill funka trots att vi skruvat i sär den. Gillar annars smaker som mango, hallon, granatäpple...
Vin: Ja, tack! Gärna! :) Helst rött. Har hur många favoriter som helst.
Drink: Vi försökte komma i gång och dricka lite drinkar i somras men det blev inte mycket och sedan kom vi av oss, men visst är det gott med GT, mojito mm, helst lite syrliga och fräscha drinkar, inget som smakar för godissliskigt.
Bröd: Bröd är gott, hembakt bröd ännu bättre, och ett gott hembakt, lite grövre surdegsbröd slår det mesta. Nu när jag ändå inte kan springa så mycket som jag vill ska jag försöka komma i gång och baka lite mer igen.
Mat: Jag har lite svårt att komma i gång och komma in i det vanliga vardagslagandet efter vår resa, svårt att hitta ork och inspiration när det inte längre bara är att gå att sätta sig på något mysigt litet ställe och beställa in en pad thai eller en tuna baguette.
Glass: Glass är gott, alltid rätt. Helst med choklad eller kaffesmak, eller lakrits, blandat med hallon... Glass är gott helt enkelt!
Godis: Dyr och lyxig mörk choklad, kanske lite grann saltlakrits ibland - gärna choklad och lakrits ihop, men jag är inte mycket för godis. Vanligt smågodis äter jag aldrig.
Säng: 180 cm bred, lite för mjuk och alldeles för utsliten och nerlegad, men från början ganska bra säng från Kungsängen. Vi skulle behöva byta snart, för våra ryggars skull, men det är en stor och tråkig kostnad när det finns så mycket roligare saker att handla eller spara pengar till, som nästa långresa..
Lakan: Nästan uteslutande vanlig bomull, stora dubbelsängsslakan från Hemtex.
Frisörsalong: Jag har klippt mig hos Sussie på Hårmetropolen sedan jag var 11 år med undantag från något år när det var häftigare att åka in till Örebro och betala dubbelt så mycket på en inne-salong.
Dagstidning: De senaste åren har vi inte ens prenumererat på en dagstidning men även när vi hade en så läste jag den sporadiskt och halvdant. dn.se ganska dagligen och sportbladet sällan och så lokala na.se om det står om någon jag känner eller något speciellt.
Magasin: Prenumererar på Allt om Mat, Laga Lätt och Runner's World, utöver det blir det något enstaka lösnummer av andra mat och baktidningar om de verkar extra intressanta, och något enstaka resemagasin ibland, lite mer frekvent inför vår Thailandsresa av naturliga skäl.

fredag 25 februari 2011

så, löparknä alltså

Nu är diagnosen officiell, jag har löparknä. Jag har fortfarande lite svårt att förstå varför jag har fått det, och tycker inte alls att det är rättvist (fast vem har sagt att livet ska vara rättvist?) med tanke på hur, vad och hur mycket jag tränar, men det är ju inte relevant i sammanhanget, för det är ju som det är och det är att jag har löparknä.

Den goda nyheten är att sjukgymnasten jag träffade bedyrade att alla blir bra från löparknä. Det kan ta tid ibland och vara segt, men man blir bra. Hon uteslöt inte helt och hållet att jag skulle kunna springa Göteborgsvarvet, men höll med mig om att det börjar bli knappt om tid för att hinna bli smärtfri och rehabba och göra en långsam upptrappning av löpningen för att inte riskera att problemen kommer tillbaka. Vi får se.

I onsdags var jag riktigt deppig över det här. På vägen in för att leda mitt step pass körde jag förbi så att jag från bilen såg den smala grusväg på landet där jag har sprungit så många gånger. Eftersom det var på väg in mot stan så har jag förstås passerat det flera gånger sedan vi kom hem, och efter mitt misslyckade försök att springa i söndags, men det här var första gången jag åkte där i dagsljus och såg den. Solen lyste från en ljusblå, klar himmel och snön var gnistrande vit och det var vackert som ett vintervykort. Jag kunde verkligen höra hur vägen ropade "SPRING MIG; SPRING MIG". Då fick jag kämpa för att hålla tårarna borta. Och för bara ett år sedan tyckte jag inte ens om att springa än...

Och sedan i går morse träffade jag alltså sjukgymnasten och fick domen. Ingen överraskning, trots att jag ägnat en massa tid sedan besvären började med att googla fram material och hitta tecken som tydde på att det ändå inte var löparknä.

Men i dag känns det trots allt bättre. Jag vet vad det är för fel, jag vet vad jag ska göra för att bli av med smärtan även om det kanske som sagt tar tid. Det känns bra att ha en "plan", konkret även om det i sak inte skiljer sig så värst mycket från vad jag gjort på egen hand från början.

Sjukgymnasten böjde, vände och vred på båda min ben och konstaterade att det finns inga tecken på ledskador, inga problem med knäskål eller senor, inga felställningar, det är ett löparknä rakt av utan komplikationer. Tighta sätesmuskler och stramt IT-band som behöver stretchas. Att jag är ännu tightare i vänster säte men ändå inte fått ont där har egentligen inte med saken, är väl tur bara att jag inte har ont där också. Så jag stretchar på, som jag gjort hela tiden. Jag har fått två stretchövningar som jag ska utföra 3 x 15 sek på båda benen, en gång om dagen. Dessa gör jag naturligtvis, minst en omgång om dagen, men eftersom man inte kan stretcha för mycket när det gäller löparknä så kommer jag nog stretcha betydligt mer än så, både dessa övningar flera gånger och en del andra liknande stretchar.

Utöver den stela rumpan så hittade sjukgymnasten en viss muskulär obalans, inte stor men ändå tydlig. Jag är tydligen svagare i högerlår. Inte så mycket svagare att det egentligen ger utslag som skillnad i styrketester. Jag lyfte samma vikt med bägge benen i enbens benspark, och misslyckades knappt på samma vikt efteråt, visuellt sett. En skillnad var att jag kände att jag var lite längre ifrån att klara av att sträcka ut benet fullständigt med höger även om det inte syntes, men den stora skillnaden var att höger ben var synligt mer instabilt när det nästan klarade vikten. Samma skillnad i instabilitet syntes vid till exempel enbensböj - en liten liten, men tydlig rörelse i sidled i knät vid ansträngning. Så förutom stretchingen så har jag också fått några enkla rehabbande styrkeövningar för knät som jag ska utföra minst varannan dag (om jag har tid och lust kan jag göra dem varje dag också). De ska bygga upp låren, med fokus mot stabilitet, och förhoppningsvis på samma gång jämna ut skillnaden genom att jag tränar båda likadant. Jag ska till exempel göra enbensböj, med fokus på stabilitet och kontroll vilket betyder att jag endast ska gå så djupt att jag har full kontroll och undviker minsta lilla rörelse i sidled. Om det innebär att jag bara kan böja 3 cm så ska jag bara böja 3 cm. Det är viktigt att jag stannar innan knät vinglar till och gungar ut i sidled så att jag stärker knät i den korrekta riktningen, det vill säga rakt ned-upp i samma riktning som tårna.

Utöver det fick jag löparrestriktioner. Den första veckan nu rekommenderade hon att jag inte springer alls. Gärna promenader, men ingen löpning. Därefter kan jag så smått börja löpa igen med målet att aldrig framkalla smärta. Alltså bara springa så korta sträcker så att det aldrig hinner börja göra ont. Med tanke på mitt senaste löparförsök då jag kom 1 k innan smärtan kom så blir det löparrundor på cirka 800 meter för mig till att börja med. Hej och hå, inte ens värt varken att byta om för eller duscha efteråt, om jag inte gör det i kombination med något annat som känns som träning. Nu beror det förstås lite på vädret också. I söndags var det kallt, och min sjukgymnast sade att hon var övertygad, även om hon inte har någon teori om varför eller konkreta studier som säger att det är så, att kylan påverkar. Att symtom av den här sorten blir värre av kylan. Inte minst med tanke på att jag kunde springa 5 k i Thailand, i +35 och inte kom 1 k här i -12 eller vad det var. Men att undvika att framkalla smärtan är viktigt, även om det innebär löjligt korta sprungna sträckor till en början, för varje gång jag springer tills det börjar göra ont utgör en irritation av smärtstället, och för varje gång gör det att distansen för hur långt jag kan springa smärtfri flyttas tillbaka och blir kortare och kortare.

I dag har jag inte promenerat, om inte en timmes vankade fram och tillbaka på ica maxi räknas, men jag har gjort styrkeövningarna och förstås stretchat - mina utvalda stretchövningar och flera andra. I går blev det inga styrkeövningar utöver de tester som sjukgymnasten gjorde och när vi provade fram övningarna jag skulle ha däremot ledde jag ett bodybalance pass och jag är övertygad om att de från yogan hämtade stående styrkeövningar som ingår där också är nyttiga för knän och för benstyrka och stabilitet i allmänhet. Dessutom innehåller ju bodybalance alltid sköna stretchar för säte och höftpartiet så där fick jag lite extra stretch på köpet till de som sjukgymnasten föreskrivit.

Vi får se hur det utvecklar sig, och framför allt vad som händer när jag väl testar att springa en sådan där löjlig sträcka första gången, men just nu känns det ändå ganska bra. Självklart vill jag allra helst springa det där varvet jag är anmäld till även om jag då är beredd att omvärdera de tidsmål jag hade tänkt sätta upp för mig. Men om jag inte kan springa så långt den lördagen i maj att det är någon idé att starta (jag tänker inte springa "bara för att" om jag inte har kommit så långt i träningen och sett rätt utveckling, och riskera att få tillbaka smärtan och vara tvungen att börja om med vila och rehab, och förlora en massa springande hela våren och sommaren) så är det faktiskt (FAKTISKT) okej det med. Visst känns det tråkigt, men det kommer fler varv. Springer jag inte det här året så får jag springa nästa i stället, eller året efter eller när det nu kan passa. Och det finns andra lopp att springa än det där varvet, även om jag tror det är en rolig upplevelse, korta, halvlånga och långa, under resten av sommaren och hösten. Det finns midnattsslopp och lidingölopp och halvmaror lite här och där. Men framför allt kommer det finnas massor av härliga sköna träningsrundor där jag bara springer för mig själv och där jag njuter av att jag kan springa och att jag inte har ont när jag gör det. DET är det viktigaste av allt! Dessutom är jag innerligt tacksam över att den här jobbiga och irriterande åkomman som kallas löparknä är just det, ett löparknä, som bara irriteras och gör ont vid just löpning och inte stör vid andra fysiska aktiviteter, vilket betyder att jag kan träna på för fullt med annat. Jag behöver verkligen inte sitta still, om jag inte väljer det och det är tur för jag kan ha lite svårt med just att sitta still ibland.

Nu ska jag gå och lägga mig, och måste inse att jag fortfarande inte har lärt mig att skriva korta, kärnfulla blogginlägg à la bästa träningsbloggaren Mia men jag får öva på det en annan gång. I morgon väntar viktiga VM-tävlingar och jag kommer förstås att sitta bänkad, eller kanske stå och stretcha, och heja och hoppas på fler blågula framgångar som i torsdags när det blev både guld och brons i VM-sprinten för herrar tack vare Hellner och Jönsson.

onsdag 23 februari 2011

hemma igen

Nästan en vecka faktiskt sedan vi i torsdags morse landade på Arlanda och började försöka återanpassa oss till vinter, kyla och snö tillsammans med rutiner och vardag. Lite beskrivningar av vad vi upplevt finns på resebloggen även om jag inte hade tid eller lust att blogga så där värst mycket. Fanns ju annat att ägna tiden åt som att dyka, sola, bada, slappa, dricka shakes, äta pad thai, spela kort, dricka kaffe med M på uteplatsen framför vår bungalow, läsa... Härligt var det i alla fall, och nu deppar jag lite över att vara hemma igen. Eftersom det mesta finns på den andra bloggen så tänker jag inte skriva om det här, mer än om det som har med löpningen att göra.

Jag åkte till Thailand efter att inte ha sprungit alls på nästan tre veckor på grund av mitt onda knä men de sista dagarna innan avfärd kändes det i alla fall bättre och jag packade med löparskor och lite träningskläder med förhoppningen att kunna smyga i gång med lite löpningsförsök. Efter en lång (i både avstånd och tid) resa innan vi äntligen var på plats på Koh Tao var det skönt att slappa ett par dagar innan jag bestämde mig för att testa att springa lite försiktigt.

Första "rundan" kom jag 2,4 km innan det brände till i knät och jag fick stanna. Redan från första steget kände jag en massa olika saker i mitt knä, antagligen för att jag var så rädd att det skulle göra ont att jag sprang och kände efter, men när det väl kom på riktigt var det ingen tvekan. Avbröt löpningen lite besviken och gick tillbaka, men efter lite core/styrkeövningar samt noggrann stretching av höft, säte och utsida och framsida lår klev jag sedan ur duschen smärtfri och kände ingenting i knät under resten av dagen med lite promenader i maklig takt, solande och badande.

Nästa försök att springa ett par dagar senare kom jag också runt 2 km innan smärtan kom. Då stannade jag och stretchade sätet och utsidan grundligt och började gå hemåt. Efter några hundra meter testade jag lite försiktigt att jogga igen och upptäckte att jag kunde göra det utan att det gjorde ont så jag sprang den kilometer som var kvar tillbaka till hotellet utan att smärtan kom tillbaka. Inte heller denna gång ledde springförsöket till att jag fick ont resten av dagen vid gång eller andra aktiviteter.

Några små rundor till blev det, den skönaste nog den en morgon i Khao Lak när jag trots ringrostig springform och riktigt varmt och fuktigt i luften kände mig lätt och snabb i benen (ja, för att vara jag i vinterform då) och fick fina 3,2 k i 5 tempo och sen ytterligare ungefär 1,5 i lugnare tempo för att jogga ned lite utan att knät gjorde minsta väsen av sig.

Rundan på Koh Lanta gav också mersmak, trots att farten där var lägre men det berodde lite på att temperaturen då var ännu högre och mycket på att vägen jag sprang längs bestod av den ena backen efter den andra, långa och sega och ganska branta, i alla fall en del. Efter 5,1 kilometers löpning (jag fuskade faktiskt och gick 150 m uppför den segaste backen på vägen tillbaka, men annars oavbruten löpning) så hade jag inte fått ont i knät alls. Lycklig!

Jag missade den sista tänkta/önskade rundan innan hemfärd på grund av ont i halsen men kände mig rätt nöjd ändå eftersom jag ändå var i gång igen med löpningen och började se framåt mot en försiktig men stadig utveckling där jag långsamt och smart kunde öka distansen gradvis och ta mig tillbaka i den löpform jag var i runt årsskiftet innan knät började krångla. Rent konditions- och styrkemässigt är jag nog inte långt ifrån den formen i dag, eftersom jag tack och lov kan träna annat som step och Afro, men löptekniskt och för att klara av den löpspecifika belastningen på muskler och leder. Konditionsmässigt tror jag inte det vore några problem att springa 15-16 km om det bara inte gjorde ont i knät, men det gäller ju att skynda långsamt för att bygga upp kroppen och hålla den hel och frisk.

I söndags var det dags att ta mig ut på första rundan sedan hemkomst. Det var kallt (nåja, men -10 är kallt när man kommer från +35) men vackert med strålande sol. Jag har varit lite deppad sedan vi kom hem, "vacation withdrawal" som en vän så passande kallade det, och tyckte att en löprunda i solen vore det bästa botemedlet. Älska endorfiner! Så jag drog på mig alla de lager som behövdes, kletade lite vaselin på nästippen och kindbenen och försökte att inte tänka för mycket på att förra gången jag sprang så var det i sportbehå, tunt träningslinne och korta shorts och solskyddsfaktor på axlarna i stället. Gav mig ut. Första 300 m kändes toppen, snabb och lätt i benen med tanke på underlag och temperatur, sedan började det kännas konstigt sätt i knät. Inte löparknäsmärta, men det högg och drog lite på olika sätt. Jag fortsatte men uppmärksam på hur det kändes och funderade på om jag skulle springa eller inte men tänkte att jag försöker så länge det inte känns värre. Vid knappt 1 km så brände det där specifika smärtan på utsidan av knät till så det vara bara att stanna direkt. Stretch av utsidan och sätet och så försökte jag igen, men smärtan kom tillbaka. Stannade en gång till och stretchade lite mer men efter ett nytt försök på 50 m så fick jag ge upp och inse att jag skulle inte springa mer. Bara att gå tillbaka, sur, ledsen och uppgiven. Kall också förstås, för efter 1 km löpning i -10 hade jag inte ens börjat få upp värmen.

Väl hemma släpade jag fram step brädan och fick mig en rejäl genomkörare med till och med lite korta intervaller på brädan som avslutning så visst fick jag ett bra träningspass, och lite endorfiner mot nedstämdheten.

Men jag vill springa. :(

Det är förstås inte bara den avbrutna rundan i sig som gör mig så besviken, utan bakslaget det här innebär för löpformen och den kommande träningen. Efter att från början inte ha sett det här som något hot, bara en mindre olägenhet på vägen, så börjar det nu kännas som att mitt Göteborgsvarv ligger i farozonen. Allt hänger förstås på vad som händer framöver och hur länge jag har ont, när jag kan komma i gång igen osv, men även om jag kommer upp i 5 km löpning inom några veckor (vilket faktiskt inte känns troligt just nu, om jag inte åker tillbaka till Thailand eller någonstans med samma värme) så är det inte så många veckor kvar för att kunna göra en långsam ökning av distansen för att inte riskera bakslag och förlängning av skadeperioden.

I morgon ska jag få träffa en sjukgymnast på Örebro rehabcenter. Jag ringde ju redan innan vi åkte och de skulle kalla mig när vi kom tillbaka. Då får vi se vad domen blir.