söndag 13 november 2011

otålig

Det går framåt, långsamt. Tre dagar efter operationen. Jag går, om än sakta och med ett ganska rakt högerben. Jag kan böja och sträcka på benet. Det gör ont, fast inte så farligt, och det tar emot lite grann, men det går.

Själva operationen gick bra. Ett litet ingrepp i läkarens värld. det tog honom mindre än 10 minuter att gå in, klippa upp senan, sy ihop flikarna och sy ihop ingångshålen. Rutin, snabbt och smidigt. Det jobbigaste på hela dagen var bedövningssprutan, den gjorde ont. Och all väntan. Väntan att få komma in, väntan på bedövningssprutan och sedan ytterligare väntan på själva ingreppet. Därefter väntan på lite post op fika och sedan väntan på avslutande samtal och instruktioner innan hemgång. Och så väntan på min skjuts.

Bortsett från bedövningssprutan hade jag nästan inte ont alls operationsdagen. Stelt, lite ömt att ta i utanpå mitt lindade knä, men annars ingen fara. Så bedövningssprutan var uppenbarligen värd obehaget att ta den. Vid lunchtid dagen därpå började smärtan krypa sig på och jag tog första dosen värktabletter sedan hemkomst. Jag jobbade hemifrån för det måste väl var dumt att sjukskriva sig för att man har opererat ett knä? Inga problem alls med att sitta med datorn på köksbordet, höger ben vilande på en kudde på stolen bredvid mig. Arbetsställningen var kanske inte den bästa för ryggen, och rumpan blev stel och öm av för mycket sittande, men knät var lugnt och fint. Så fort jag behövde hasa mig upp för att hämta något eller gå på toaletten insåg jag dock att det gjorde ondare och ondare under eftermiddagen.

Lördagen bjöd på 50-årsfest i Stockholm och jag funderade hastigt över om jag verkligen skulle följa med resten av familjen, men kom fram till att jag kan lika gärna sitta ner där som här hemma. Bytte ut ibumetin pillret mot en Voltaren T som sällskap till två panodil, och såg till att jag hade med mig det samma till nästa dos och så packade vi in oss i bilen. Eftersom det besvärligaste med resan var att böja benet så mycket att jag kunde få upp det och vila foten på panelen framför mig så var det ändå rätt okej. Jag rörde mig inte så snabbt, men det fanns det heller inget behov av, och jag satt som väntat lika bra i Stockholm. Visserligen räknade jag ner till jag kunde ta nästa dos värktabletter, men efter det har jag faktiskt inte tagit några fler och det var vid 15:30 i går.

Det känns helt okej, jag går fortfarande inte speciellt fort, och med ganska rakt och stelt ben, eftersom man lätt blir lite stelbent av att man spänner sig för att undvika smärtan.

Men jag har som sagt inte så ont, och även om jag gärna undviker att böja benet för mycket när jag går så har jag inga problem att böja och till exempel sitta med uppdragna knän. Det dröjer kanske ett par dagar till innan jag kommer ner i duvan men annars känns det helt okej. Jag tänkte jobba hemifrån i morgon också, eftersom det känns osäkert att köra bil i 5,5 mil med ett stelt knä.

Egentligen får jag redan nu vara uppe på benen och röra mig, nästan normalt. Bara vara vaksam på smärta och svullnad och det är bra att alltid ha möjlighet att kunna sitta ner, och gärna med benet i högläge just för att undvika svullnad. Om tre veckor ska stygnen tas. Antagligen har huden läkt betydligt snabbare än så, men över en led, med den extra påfrestningen, får stygnen gärna sitta kvar lite längre. Och om ungefär tre veckor ska jag kunna komma i gång och börja träna igen också. Naturligtvis försiktigt först, gradvis öka belastningen osv. Men om 3-4 veckor ska jag kunna komma igång att jogga försiktigt - korta sträckor, varvat med gång, men ändå. Efter 10 månaders smärta, varav de sista sex utan att ens försöka springa, eftersom jag haft ont hela tiden ändå, så känns fyra veckor som en evighet samtidigt som det är alldeles alldeles strax. Overkligt nära, och fruktansvärt långt bort på samma gång.

Jag.
Vill.
Springa.
NU!

Tänk om jag fortfarande inte kan..

måndag 7 november 2011

tre dagar kvar

Efter många långa månader är det äntligen dags. Jag har fått operationstid för mitt knä, på torsdag är det dags.

Med tre dagar kvar börjar jag bli nervös. Inte för själva ingreppet egentligen för det är nog ganska snabbt och lätt gjort. Men för det som kommer sedan. I kväll ledde jag mitt step pass, för sista gången före operationen. Rehabiliteringen ska gå snabbt, på fötterna inom 2-3 dagar, komma i gång och träna igen efter 2-3 veckor. Naturligtvis sakta och försiktigt, ta det lugnt och öka gradvis, men ändå. Ta det försiktigt och hålla koll på smärta och svullnad, se till att kunna sitta ner och vila, gärna med möjlighet att lägga upp foten/benet på något, men annars komma i gång. Enligt ortopeden. Jag ska till och med kunna börja försiktig och gradvis löpträning redan efter 2-3 veckor om allt går som det ska.

Just nu känns det som ett mirakel och jag vågar inte riktigt tro på det. Nu finns det förstås inga garantier för att operationen verkligen fungerar och löser mitt problem (vilket ortopeden tydligt nämnde), och det gnager förstås i bakhuvudet även om jag försöker att tänka positivt. Och med tanke på att jag har haft ont sedan 6 januari, och ingen rehab, löpvila, stretching eller cortisonspruta har hjälpt det minsta, och dessutom med tanke på att jag har mer eller mindre ont nästan hela tiden, så känns det smått otroligt att jag skulle kunna bli smärtfri, och till och med kunna börja löpträna inom en månad. Men efter 10 månaders väntan med smärta så känns det bra att det äntligen blir av. Allt att vinna, inget att förlora.

Ett bodybalance på onsdag hinner jag med innan jag blir stillasittande ett litet tag, men förhoppningsvis är jag snart tillbaka i träningssalen. Håll tummarna för mig på torsdag, kl. 9.30. Just nu håller jag tummarna för att Marie Hammarström ska vinna årets snyggaste mål på Fotbollsgalan

fredag 14 oktober 2011

The Convention - my five cents!

Ibland händer det mycket i gruppträningsvärlden, och vissa saker lockar mer än andra. The Convention är en sådan sak. En hel dag med massor av härlig inspiration på ELIXIA i Askim.

De fem klasser jag helst av allt skulle vilja gå på är:

Flowing Step - Omid Dadary
Atletisk muskelfys - Jari Ketola
Brand the floor - Omid Dadary
Step Play - Elaine Rydberg
Hot MOJO - Monika Björn

Efter att ha varit arbetslös i över ett år så får man skära ner på ganska mycket, till exempel roliga träningsevent, och därför skulle jag verkligen bli överlycklig om jag vann en fribiljett till the Convention som jag gått och kastat lystna blickar efter sedan jag först hörde talas om det, men inte kunnat motivera kostnaden. Dessutom skulle det vara perfekt att få åka på the Convention den 5 november eftersom jag veckan efter ÄNTLIGEN ska få operera mitt löparknä som jag har lidit av sedan januari - både som passsande avslutning innan jag blir stillasittande några veckor och som uppmuntran för att inte ha kunnat springa på 10 månader.

måndag 20 juni 2011

en bra helg, mm

Sammanfattning:
Linkin Park-konserten funkade bra, med sittplats, som jag faktiskt satt på till största delen.

Cykelpass på onsdagkvällen funkade inte alls eftersom jag hade ont i knät hela dagen och avbokade min plats runt lunchtid. Det hade säkert gått rätt bra, men det kändes onödigt. Att åka dit med ont i knät redan innan.

Ett egenimproviserat yogapass i torsdags kändes skönt i kropp och själ. Lagom uppladdning innan packandet inför helgens Stockholmstripp.

Jag kan inte påstå att det kändes bra på något sätt, när alarmet gick i gång fredag morgon, men 6.07 satt jag i alla fall på tåget, med all packning med mig. Morgonpigg är jag inte! Men efter en stund vaknade jag till, tuggade i mig mina dubbelmackor med kokt ägg och kaviar och drack en islatte, avslutade med en liten nektarin.

Bodyjam grundutbildning bjöd på tre mycket intensiva dagar, fyllda av dans och rörelse. Knät smärtade en del, framför allt under fredagen, även om det inte var så mycket eller på ett sätt så att det störde/hämmade dansandet. Ett steg, där vi hoppade flera gånger i rad med tyngden på högerbenet var inte så bra så det fick jag fuska på, men annars var det lugnt. Värst var nästan den cirka 20 minuter långa promenaden från gymmet till hotellet efter en hel dags dansande - den gjorde jag bara första dagen, därefter tog jag bussen. På något konstigt sätt gick det faktiskt bättre med knät sedan lördag och söndag, trots att de bjöd på minst lika mycket dansande, speciellt söndagen. Och trots att jag tränat sparsamt sedan Turkietresan (som jag fortfarande inte berättat om, jag vet) när vänster benhinna började bråka, eftersom jag fick träningsförbud i en vecka efter kortisonsprutan, så var konditionen på topp och jag hade inga problem med energin. Det är klart att det är extremt viktigt att man fyller på med energi när man ska dansa/träna i så många timmar under tre dagar, och det har jag verkligen gjort, med både mat, frukt, en och annan chokladbit, lite energibars (äter det sällan, men ibland finns det behov) och återhämtningsdryck. Men oavsett hur mycket du stoppar i dig måste kroppen orka och hinna/klara av att omvandla det till energi i musklerna, och musklerna måste i samarbete med hjärta och lungor klara av att tillgodogöra sig energin och få ut den. Fast allra mest sitter det förstås i huvudet, och det brukar alltid vara med på noterna när det gäller träning, i alla fall när det är något så roligt som dans. Fantastiska, mystiska, underbara, förvirrande kropp...

Men självklart var jag seg och trött när jag satt på tåget hem i går kväll. Seg och trött men glad och nöjd efter avslutad kurs, godkänd och med goda omdömen samt ett par mycket bra konkreta tips på saker att utveckla och jobba med för att bli en ännu bättre instruktör. Tips som jag vet kommer att hjälpa mig både i Bodyjam och i alla mina övriga pass!

I dag fullständig vilodag för att ge kroppen chans till återhämtning, främst knät/ITB-senan och andra leder, senor och bindväv - muskler och hjärta är det ingen fara med. Jag har knappt någon träningsvärk och när jag lagade mat med spotify som sällskap så kunde jag inte låta bli att spontandansa lite till Linkin Park framför spisen.

Nu är det dags att bli klar med kvällsbestyren och försöka komma i säng, i morgon har jag nämligen date med en mycket kort kille och han dyker upp här vid åttatiden på morgonen så det är bäst att jag är pigg då.

måndag 13 juni 2011

fyra dagar efter

Man kan tycka att det borde va rätt så bra så här en måndag förmiddag, när man sitter i lugn och ro vid köksbordet, äter frukost nr 2, även känd som mellanmål, spotifyar Linkin Park som uppladdning inför morgondagen konsert och kan tänka tillbaka på en underbar helg vid sommarstugan med sol och värme, god mat och framför allt trevligt sällskap.

Knät gör ont, så här fyra dagar efter kortisonsprutan, inte alls farligt, men det känns. Torsdag kväll, efter sprutan, hade jag riktigt jobbigt ont, enligt en älskad faster som tyvärr har alltför stor egen erfarenhet av kortisonsprutor, bland annat som smärtlindring för en krånglande rygg, så skulle det kunna vara ett tecken på att den "tog", att den träffade rätt. Jag vet inte, mer än att jag tog två värktabletter under kvällen, innan jag gick och lade mig, och alla som känner mig vet att det ska mycket till för att jag överhuvudtaget ska fundera på att ta tabletter för olika saker. Det kändes bättre när jag vaknade i fredags, och har fortsatt att bli långsamt långsamt bättre sedan dess, men jag har fortfarande ont. En svag ständigt närvarande molande smärta.

Det kanske är så det ska vara. Det kanske tar en vecka eller så innan smärtan försvinner, om den nu visar sig att sprutan verkligen träffade rätt och har den önskade effekten. Antagligen är det för tidigt att säga något om det än utan jag får avvakta några dagar till och se hur det känns. Jag trodde att jag skulle ha mindre ont efter fyra dagar, men jag inser att det ändå är ganska kort tid, att jag måste ha mer tålamod, men än så länge verkar det inte ha blivit bättre.

Ett skönt yogapass ute på gräsmattan vid stugan, mitt smultronställe, i lördags kändes i alla fall bra. Och efter det kände jag mig åtminstone bättre till mods även om känslan i knät var den samma som innan. Twistande positioner som motverkar depression kändes lämpligt.

Sjuåringen tappade äntligen sin första tand, som hon har väntat! Eftersom i dag är sista dagen i förskoleklass, innan sommarlovet, så var det sista chansen att hinna få sätta upp en tand på krokodilen - det kan man kalla tajming! I eftermiddag blir det skolavslutning med efterföljande fika i gröngräset. I morgon är det sommarlov och förhoppningsvis gör det ytterligare lite mindre ont i knät. Planen är att tjuvstarta och testa ett cykelpass onsdag kväll, om allt känns bra. Då har det gått nästan en träningsfri vecka och cykling är ju inte så belastande för knät/benen. Visst får benen jobba en hel del, men i princip utan tyngd. Det borde funka. Till helgen åker jag till Stockholm på Bodyjam-utbildning. Det borde funka.

I morgon är jag glad att vi har sittplatser på Linkin Park-konserten.

fredag 10 juni 2011

Löparknä - tillbaka på ruta -78

Kortisonspruta i knät gör ont, helt klart. Förhoppningsvis blir det bättre med tiden, bättre än innan sprutan... Om den tog rätt.

Bloggtorka igen på grund av bristande motivation, en härlig Turkietresa med efterföljande trötthet och lite allmän trötthet och deppighet. Gårdagens efterlängtade ortopedbesök är dock värt en rapport. En erfaren ortoped undersökte mig snabbt med vana händer och kunniga fingrar och hans lite skrovliga tumme konstaterade att det är ett löparknä det handlar om även om han höll med om att det är ett ovanligt förlopp med hur hastigt och intensivt det började från dag 1, och att rehab och löpvila inte ger någon effekt, och att jag av och till har ständigt ont, vid bara vanlig promenad eller till och med i vila. Dock, ett löparknä är vad det är. Hans tumme kände exakt hur svullen och inflammerad den lilla slemsäcken är, det var ingen tvekan i hans konstaterande. Han tittade på min när jag gick fram och tillbaka i korridoren och hittade inga problem med min gång, inga konstigheter och det är väl som tidigare konstaterats att den lilla tendens jag har till att falla in när jag springer verkligen är marginell, om den har med min smärta att göra eller inte går inte att säga.

Egentligen är det mest löpvila det handlar om, han gav sig inte ens på någon gissning om hur lång, mer än ett kallt konstaterande att från där jag är i dag är det långt till att jag ska kunna springa igen, jag har långt till att ens kunna gå ordentligt. Kortisonsprutor är första alternativet för att häva inflammationen och kunna påbörja en läkning. "Det kan jag ge dig en direkt nu om du vill." Ja tack!

Upp till tre sprutor, med 4-6 veckors mellanrum kan han ge och så får man bedöma vilken effekt det har. Nästa alternativ är operation, att man går in och klyver och öppnar upp så att det blir ett dränage för att få ut svullnaden. Just nu har jag svårt att uppamma min vanliga positiva syn och känner att jag antagligen kommer att behöva en operation i slutändan, för att få bukt med det här. Det borde ha blivit bättre redan om det här var något som skulle kunna självläka även om det tar lång tid. Men vi får väl se. Kanske hjälper sprutorna, kanske ger det tillräcklig respit för mitt onda knä och irriterade slemsäck så att det äntligen kan börja läka nu.

När jag sedan är "bra" (jag tvingar mig själv att inte skriva "om" även om det är så det känns) så handlar det sedan förstås om mycket långsam upptrappning och löptillvänjning igen. I början inte ens löpning utan enbart promenader, långsamt upptrappade. Det är LÅNGT kvar till att överhuvudtaget börja fundera på att få in några kortare löpintervaller i långpromenaderna, ja även om man bortser från att det är långt kvar till några långpromenader överhuvudtaget...

Nåja, en sak i taget. Jag kommer bli helt knäpp om jag funderar i de banorna. Nöjer mig med att konstatera att jag definitivt kommer att bli en hejare på spinning under hösten/vintern, kanske till och med anmäler mig till en simkurs. Just nu har jag träningsförbud i en vecka, efter sprutan, det vill säga, all träning som belastar benen. Jag har svårt att komma på någon bra pulshöjande träningsform som inte använder benen.Beroende på hur det känns kanske jag smygstartar i gång med lite cykling i mitten av nästa vecka. Det är ju faktiskt inte så belastande för ben/knän även om man förstås använder benen rätt mycket. Någonting måste jag göra för att hålla i gång hjärtat för att klara av nästa helgs bodyjam utbildning när det lär bli fullt ös från morgon till kväll i tre dagar. TUR att träningsförbudet officiellt avslutas på torsdag när det gått en vecka precis sedan sprutan.

Jag borde skriva om den helt fantastiska veckan i Turkiet också, på lyxiga Güral Premier, men det får bli en annan gång.

onsdag 25 maj 2011

uppdatering, typ

Hej och hå, var börjar man efter en sådan lång paus? Det har egentligen inte hänt så mycket med knät. Jag väntar fortfarande. Positivt överraskad när jag fick kallelse till ortopeden/specialisten med tid redan 9/6, hade förväntat mig en månad senare. Så ibland går det faktiskt bättre än man tänkt sig. Annars är det som vanligt.

Mot slutet av min Voltaren-kur (3 ggr om dagen i 3 veckor) kändes det faktiskt lite bättre i knät, men svårt att säga om det berodde på salvan eller var en tillfällighet. Nu när kuren är avslutad så går det lite fram och tillbaka som vanligt. Jag funderar inte ens på att springa just nu, utan har lagt ner alla tankar på löpning i väntan på att få träffa specialisten. För två helger sedan var jag och maken i väg på en trevlig golf-weekend tillsammans med golfsektionen på hans jobb. Opretentiösa tävlingar med ett blandat men trevligt gäng. Det hade inte gjort något om det följt med någon mer kvinna, men jag klarar mig rätt bra ändå måste jag säga. Jag var lite orolig innan vi åkte, hur det skulle gå med knät att gå så mycket, även om det vid tillfället kändes rätt bra.

Tyvärr fick jag rätt för efter fjorton och ett halvt hål första rundan så fick jag kraftigt ont i knät och haltade resten av vägen. Som banan var utformad så fanns det ingen genväg hem därifrån så därför kunde jag lika gärna spela färdigt rundan. Hade jag kunnat gena så hade jag avbrutit direkt där - men det var väl tur att jag inte gjorde. Trots smärtan på slutet och trots att jag tappade ganska mycket av spelet på sista 9 (av flera anledningar) så lyckades jag ändå skrapa ihop 39 poäng och fick till en liten sänkning på årets allra första runda. Det funkar tydligen bra att vila sig i form. Dagen efter var golfbil enda alternativet för att kunna ta mig runt, och trots det hade jag ont, om än inte så allvarligt, redan från hål 7. Det suger rätt hårt att inte ens kunna ägna sig åt en lugn sällskapssport som golf på grund av ett sketet knä.

Efter golfäventyret hade jag sedan ont ständigt i två dagar innan det började släppa, därefter har det kommit och gått. Uppenbart är knät inte på väg att bli bättre som jag skulle vilja tro och hoppas och det är därför jag inte ens funderar på att springa just nu. När jag åker till Turkiet på lördag kommer jag inte ens ta med mig löparskorna, inte ens för promenader. Nu kommer jag nog röra tillräckligt på mig ändå som tur är, men nog känns det surt.

Efter Turkiet så är det tack och lov bara några dagar tills jag får träffa specialisten och då får vi se vad som händer. Jag väntar på det.

Just nu väntar jag annars mest på att få höra att Grimsvötn har slutat spy upp aska och att det inte föreligger någon som helst risk för inställt flyg på lördag.

I trädgården utspelar sig krig mot maskrosorna, jag tror inte jag kan vinna, men jag gör ett gott försök i alla fall. Jag har sått en del frön i mina pallkragar och de första små gröna bladen börjar leka tittut upp ur jorden. Bondbönorna ska nog snart myllas, och rucola kanske gallras lite - jag är alltid för frikostig med frön men de är ju så små. För mina planteringar så är jag rätt tacksam för det regn som kommit flera gånger den senaste veckan. Jag har inte behövt vattna så mycket. Förhoppningsvis kommer det en och annan skur under veckan jag är borta också så jag slipper förlita mig på att maken ska komma ihåg att vattna.

onsdag 4 maj 2011

inspirations saknas och längsta löpningen sedan Thailand

Tiden går och jag hittar ingen motivation att blogga. Jag har inte varit så låg som tidigare, men har helt enkelt ingen lust, hittar ingenting att skriva om. Lustigt, återigen det där att jag inte kan skriva om jag inte springer, trots att det här aldrig varit meningen att bli en löparblogg. Det händer trots allt andra saker i mitt liv, som ett trevligt bröllop vi var på i helgen, goda bakverk och mystid med familjen. Men det blir liksom ingen skrivargnista av det.

I måndags hade telefonmöte bokat med läkaren, och förhoppning om att mitt röntgen svar skulle ha kommit då, trots att det bara gått knappt två veckor sedan röntgen och den förväntade väntetiden de ger är 3-4 veckor. Svaret hade kommit och som väntat syntes det ingenting speciellt där. Och helt plötsligt tyckte läkaren att då var det ju helt logiskt att skicka mig vidare på magnetröntgen, det som lät i princip otänkbart när jag var där. Remiss på gång. "Sen ser jag här att du ville till ortopeden som är specialist inom idrottsmedicin" (enligt mitt samtal till vårdcentralen när läkaren inte hade tid) "och det tycker jag väl verkar som en bra idé så jag skriver en remiss dit." Jaha, så enkelt? Så nu är det bara frågan om hur lång tid det tar. Jag ringde specialistmottagningen i går, men då hade remissen inte kommit än ("det brukar ta några dagar inom länet, det är inte säkert att den hinner in den här veckan") men den hjälpvilliga sköterskan jag pratade med gav mig numret direkt till ortopedavdelningen och rekommenderade att jag ringde dem på deras telefontid torsdag (i morgon) för att se om remissen kommit och få lite bättre koll på uppskattad väntetid. Och jag väntar och hoppas.

Direkt därefter var det dags för mitt sista(?) möte med sjukgymnasten. För att gör en lång historia kort eftersom jag helt enkelt inte orkar skriva ut allting och har hållit på med det här inlägget alldeles för länge i alla fall. Hon tror inte hon kan hjälpa mig mer, men vill gärna höra hur det går så jag ska ringa henne och rapportera lite. Jag sprang på löpbandet och med hjälp av deras skoexpert så anser hon att jag har en liten svag tendens att falla in när jag springer, alltså pronera, vilket kan leda till problem när kilometerna börjar på att läggas ihop. Jag är absolut rak i höfter och rygg och hon kunde se en svag antydan till utställning (valgus) av båda mina hälar, inte bara den vänstra, men så lite att det inte borde spela någon roll. De skor jag köpte i höstas för dyra pengar efter utprovning hos Löplabbet med spring på löpband och analys av både löpsteg och fotställning mm, de har inget som helst pronationsstöd, totalt värdelös vridstyvhet visade skoexperten genom att vrida runt dem som en disktrasa. Nya skor utprovade på Löpex rekommenderade, och köpta (fast jag har inte bestämt än om jag ska behålla dem, om jag tycker de är bra, det är jäkligt svårt att testa skor och känna efter, när man inte kan springa ordentligt utan får ont, och dessutom tyckte jag ju mina Mizuno kändes jättebra, inte bara på löpbandet i butiken utan i ca 200 km efter det innan jag fick ont).

Jag kan köpa att skorna har en del med problematiken att göra. Som en av anledningarna till att problemen uppkommit just där och just då. Som en del i en överansträngnings/överbelastningsförklaring. Men det förklarar inte varför jag inte blir bättre vid löpvila (inte heller varför det verkade som att jag blev bättre till en början och kunde springa 5 k några gånger i Thailand) och det hjälper mig inte att bli smärtfri nu för att överhuvudtaget kunna börja om att springa.

Killen som hjälpte mig på Löpex (mycket kunnig, förtroendeingivande och den som min sjukgymnast sa är deras bäste) erkände att han var ganska förvirrad och hade svårt att hjälpa mig att välja skor. Hade jag inte kommit dit med de skadeproblem jag har med mitt knä hade han inte tvekat överhuvudtaget att ta fram en lätt, så gott som neutral sko med lagom stötdämpning med tanke på min kroppsvikt, hållning, balans, kroppskontroll, mjuka fina löpsteg osv... Utmaningen nu blev att hitta en sko med lätt pronationsstöd och bra vridstyvhet som balanserade upp den lilla tendens till att falla in som jag har, utan att överkorrigera mig till supination i stället.

På kvällen åkte jag på yoga och fick ett skönt pass som gav mig träningsvärk i ryggen efter intensivt arbete i bland annat downdog. Jag hade med mig de nyinköpta skorna och hoppade efter passet in på gymmet och ställde mig på löpbandet en stund för att se om jag skulle bli klokare om hur bra skorna känns. Med en kort gåpaus efter cirka 2/3 blev det ungefär 1,6 k löpning, plus de kortare "intervaller" jag kört på löpband tidigare på dagen, dels framför min sjukgymnast och skoexperten och dels på Löpex vid provning av olika par skor. Det är med stor marginal det längsta jag sprungit sedan vi var i Thailand. Mot slutet av "löprundan" var jag inte det minsta klokare angående skorna, däremot hade jag börjat få rejält ont i knät...

Jag var lite orolig över att jag efter så mycket springande, och framför allt med smärtan som uppkom, så skulle jag ha väldigt ont i knät efteråt, och kanske inte ens kunna leda gårdagens Afropowerdance och bodybalance men det funkade. Knät var lite ömt, men inte alls så farligt som jag befarat och passen var inga problem.

Och nu väntar jag på tid hos specialisten och tid för MR och under tiden vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Undvika att framkalla smärta, som varit ledord hela tiden, träna det jag kan, som inte gör ont, jo visst. Men annars då? Ska jag powerwalka? Ska jag ens försöka/testa att springa korta sträckor där jag försöker hinna stanna innan det börjar göra ont? Eller ska jag helt sonika ge fan i att springa överhuvudtaget tills jag varit där och fått något slags besked eller rekommendation? (Och vad ska jag då med nya löparskor till?) Ska jag låta löpningen vila helt? Jag tror det, tyvärr, hur sorgesamt det än är att medge. Jag tror att antingen är det något som är sönder inuti mitt knä, som förhoppningsvis en MR kommer att ge svar på. Eller så har jag helt enkelt fastnat i en kronisk inflammation som behöver brytas med en kortisonspruta (har läst att man brukar rekommendera det efter 6-8 veckor om en inflammation inte ger sig och jag har nu haft ont i fyra månader - Voltaren gel-kuren läkaren rekommenderade, som jag nu kört i drygt två veckor ger hittills inget som helst resultat) innan smärtan ger med sig och jag kan börja om från början. Kanske en kombination.

I första hand väntar jag på i morgon när jag ska ringa specialistortopeden och höra om min remiss kommit än. Håll tummarna!

torsdag 21 april 2011

väntans tider

Det gäller att ha tålamod när man har med sjukvården att göra, det är då säkert. Och att inte vänta sig några svar eller någon större förståelse. Ska man verkligen känna, när man till slut vänder sig till sjukvården för ett problem som blir större och större med tiden, och som man inte lyckas lösa, att en läkare varken kan eller vill hjälpa?

När jag träffade läkaren i måndags så fick jag en diagnos som till stor del var en gissning, en halvhjärtad remiss till vanlig röntgen som inte ens läkaren tror ska ge några svar, och en rejäl knäpp på näsan om att jag inte ska förvänta mig att jag ska kunna fortsätta med allt jag vill göra eftersom jag är över 35 år och måste acceptera att det händer saker i kroppen i den åldern. I klartext skulle jag alltså nöja mig med att inte kunna börja springa igen på flera månader, kanske aldrig kunna göra det igen - åtminstone inte smärtfri. Utan att ens veta säkert vad som är fel med mitt knä och vad det är som har hänt. Jo, eller hur...

I måndags kväll åkte jag in och testade ett cykelpass, för första gången på många år. Det funkade faktiskt med knät och överhuvudtaget för mina knän som alltid varit lite känsliga för cykling. Skönt att få en riktig genomkörare, få svettas ordentligt och verkligen låta hjärtat jobba. Jag jobbar hårt och kör tufft i både step och Afro, och får verkligen bra konditionsträning av det, men det går inte att jämföra med löpning. Cyklingen var ett gott substitut så jag ska försöka göra det igen, när knät mår bra. Efteråt stannade jag på yoga igen och fick ett härligt pass med fokus på twistande poser och hand/armstyrka. Det var precis vad jag behövde, till och med än jag kunnat föreställa mig... Ungefär mitt i passet förstod jag varför jag verkligen var där, när instruktören helt plötsligt sa "den här positionen är också bra mot depression". Ibland blir det så rätt...

Jag deppade större delen av tisdagen, efter att jag varit inne på röntgenundersökningen. Min duktiga läkare väntade sig så uppenbart inte att hitta något på röntgen så han hade inte ens skrivit en ordentlig remiss. Röntgenteknikern var väldigt fundersam på vilka bilder han egentligen skulle ta och vad det var läkaren var ute efter, eftersom han hade skrivit på remissen att röntga "för att se hur det ser ut". Fantastiskt välformulerad medicinsk fråga. Röntgenteknikern gjorde i alla fall sitt jobb grundligt och tog ett antal bilder från olika håll och vinklar både stående och liggande. Nu väntar jag bara på svaret, som jag inte förväntar mig ska säga någonting eftersom det är omöjligt att se mjukdelsskador (menisk, ledband, ligament, muskel) på en vanlig röntgen. Och efter att det svaret till slut kommit kan jag äntligen överhuvudtaget kunna börja hoppas på att få en magnetröntgen som kanske skulle kunna visa något som är fel med mitt knä. Innan resultatet på vanlig röntgen får jag ingen remiss till MR. Sedan är det 6-8 veckors väntetid, om jag ens får en remiss.

I dag har jag ringt och tjatat på vårdcentralen flera gånger. Något röntgensvar har inte kommit än, de vägrar att beställa tid för magnetröntgen tills svaret på den vanliga röntgen kommit (jag tyckte det kunde vara smart att inte vänta på det som kan dröja 2-3 veckor när det sedan är så lång väntetid men det var visst dumt tyckt av mig). Jag kan inte få någon remiss till specialistläkare inom idrottsmedicin utan att prata med läkaren igen och han hade förstås inte tid i dag och nästa vecka är han ledig så han ringer mig måndag den 2 maj. Suck. Jag kan ju bara hoppas att mina röntgensvar har kommit då också, så jag slipper vänta vidare på det. Min läkare verkade väldigt negativt inställd till att ge mig en remiss till ortoped "för de använder ju bara knivar" men specialläkare inom idrottsmedicin är just ortoped och dit ska jag så det lär han få göra ändå. Någon som har rätt specialkunskap kanske kan ge mig en bättre diagnos än en allmänläkare som bara gissar.

Den 2 maj ska jag också tillbaka till min sjukgymnast nästa gång. Hon tror fortfarande att det är löparknä jag lider av och de kollegor hon diskuterat med tycker också att det låter som det. Jag är skeptisk. Vi får se. Jo, det kanske mycket väl är så att det är en form av löparknä trots allt. Men det är uppenbarligen ingen vanlig variant och det måste i så fall finnas någon mycket speciell orsak till att det drabbat mig så extremt hårt, efter en enda löprunda med smärta, och att det vägrar att bli bättre, att det snarare blir sämre trots löpvila och rehab. Och att finna den orsaken måste i så fall vara det viktigaste av allt. Är den bakomliggande orsaken identifierad och åtgärdad kan man sedan behandla symtomen, och i det läget är löparknät just ett symtom och inte problemet i sig. Min sjukgymnast vill att jag tar med mig mina löparskor och springer på löpbandet så att hon kan titta både på hur skorna är slitna och på hur jag springer, och sen se om vi lyckas provocera fram smärtan (kan inte vara så svårt tänker jag som just nu har ont hela tiden) när den kommer, exakt var och hur för att få någon ytterligare ledtråd till hur vi ska gå vidare.

Jag har mycket mer att skriva, men är alldeles för trött så det får bli någon annan gång.

måndag 18 april 2011

ny diagnos - ny besvikelse?

Jag har varit hos doktorn, en helt vanlig allmänläkare på min vanliga vårdcentral. Det slog mig aldrig att det var dit jag skulle vända mig då, från början, när jag fick ont i knät. Generellt har jag ganska dåligt förtroende för "vanliga läkare" när det gäller olika typer av sportskador, smärtor och problem som uppstår i samband med idrottsutövning. Därför tänkte jag att en bättre väg, ett säkrare sätt att få en korrekt diagnos och framför allt en korrekt handlings/träningsplan var att vända mig till Idrottsskademottagningen och en sjukgymnast. Efter nästan tre månaders mer eller mindre löpvila och rehab som inte gjort mig det minsta bättre bestämde jag mig för att ändå ringa och försöka få en läkartid, något mer/annat måste jag ju göra när jag inte blir bra.

Jag hade hoppats på en remiss till ortoped/magnetröntgen. Vad jag fick var en remiss till vanlig röntgen (fast egentligen bara som en dubbelkoll och slutgiltigt uteslutande av en meniskskada som ingen tror att det handlar om) och en ny diagnos. Skada/bristning i laterala coronarligamentet. Räkna med en lång läkningstid, uppemot sex månader är inget ovanligt vid den här typen av skada. De tröstande orden fick jag. Det är klart, jämfört med att kanske aldrig kunna springa igen (åtminstone utan smärta) vilket också är en möjlig konsekvens beroende på hur läkningen går så är ju sex månader en tröst... Dessutom får jag ju helt enkelt räkna med att det tar längre tid för kroppen att läka och återhämta sig eftersom jag har passerat 35, biologiskt sett verkar gränsen för "ung" gå där enligt min doktor.

Jag går och lägger mig nu, sätter alarmet på slutet av september eller så.

fredag 15 april 2011

sned

Chokladmarängerna har nog torkat klart i ugnen, jordgubbar tinar i kylen för att förvandlas till en moussetårta i morgon och jag höll mitt löfte att blogga om något helt annat än att ha ont och inte kunna springa senast.

Trots att jag inte bloggade om det är det nästan det enda som upptagit mina tankar, även när jag försökt sysselsätta mig med annat, vilket i sig varit svårt. Tankarna har varit väldigt mörka, nästan svarta trots att jag försökt göra dem positiva och ljusa, läkande. Att ha ont är jobbigt i sig. Jag saknar känslan av att springa så att det rent fysiskt river i bröstet och bränner bakom ögonen. Självklart saknar jag en hel hög endorfiner, kroppens egen drog - trots att jag fortfarande (än så länge) kan träna annat, och kör min step och min Afro som förstås ger ett endorfinpåslag så är min totala träningsmängd mindre och därigenom även mängden endorfiner som rusar i mitt blod.

Värst är ändå känslan av hopplöshet. Att inte veta vad som är fel. Varför har jag ont? Varför blir jag inte bättre? Varför blir jag till och med sämre, trots vila och rehab? Vad är det som händer med min kropp och hur ont i hur många olika kroppsdelar kommer jag att få innan det här slutar? Hela tiden den återkommande gnagande frågan, VAD är det som är fel?

Min räddande ängel tror att det rör sig om benlängdsskillnad. Faktiskt benlängdsskillnad, det vill säga att det verkligen är en mätbar skillnad i längd mellan höger och vänster ben, eller funktionell, vilket innebär att benen (skelettmässigt) egentligen är lika långa (eller i alla fall inte skiljer sig mer än marginellt och inte mycket nog för att ge upphov till problem - ingen är exakt symmetrisk) men fungerar som om de är olika långa på grund av en felställning någon annanstans i kroppen, till exempel sned rygg eller roterat bäcken. Vilken typ av benlängdsskillnad det rör sig om är avgörande för hur man går vidare, läs mer här eller här. Vad det handlar om i mitt fall återstår att reda ut. Jag lutar åt att det nog är en funktionell skillnad (men vi får se) och då beror det förstås på var den har sitt upphov. Det är faktiskt rätt uppenbart, om man bara tittar. Jag är sned. Hur kunde min sjukgymnast här i Sverige, den som faktiskt träffat och undersökt mig, missa det?

Lång väg kvar men ÄNTLIGEN känns det som att vi går åt rätt håll. Som att vi faktiskt försöker tyda kartan och avläsa kompassen i stället för att bara famla runt i blindo.

torsdag 14 april 2011

kl bakdags?

21:50 - är det för sent för att börja med de där chokladmarängerna jag tänkte göra i dag tro? Jag har liksom inte kommit mig för än, men äggvitorna är framtagna ur frysen (jag brukar frysa in äggvitorna som blir över när jag gör till exempel carbonara eller annat där bara gulorna går åt) och antagligen tinade också. Fast de måste väl klara sig i kylen till i morgon, tänker jag. Det är dottern, hon som nyss fyllt sju som beställt jordgubbstårta med chokladmaränger till sitt barnkalas som ska gå av stapeln på söndag. Jag vet inte än riktigt vad jag ska hitta på till själva jordgubbstårtan, men tror det borde funka med ett recept jag har på en jordgubbsmousse som man fryser.Egentligen är det ett recept på en helt fantastisk tårta som jag gjort några gånger men det borde funka med bara jordgubbsmoussen och chokladmaränger uppe på. Ganska små tänker jag mig marängerna så att man kan lägga på många i stället, och att alla barn kan få flera maränger på sin tårtbit.

Chokladmaränger är världens enklaste. Man gör en sats vanlig marängsmet, något recept man kanske gjort förut och tycker är bra, är vilket standardrecept på maränger som helst. Sedan smälter man choklad, låter svalna något och ringlar ner i marängsmeten, vänder runt försiktigt. Vitsen är att inte blanda för mycket så att marängerna blir snyggt strimmiga och inte jämnt ljusbruna. Sedan gräddar man bara marängerna som vanligt på ganska låg värme riktigt länge, de kan gärna få torka i ugnen över natten eller flera timmar med ugnsluckan på glänt. Men det får bli i morgon.

Mina surdegar däremot, de får inte vänta till i morgon där de står och väntar på att bli matade. Det ska jag göra innan jag går och lägger mig, och så kanske jag kan baka något på någon av dem i morgon. Om jag ändå ska dra i gång ugnen för marängerna menar jag. Dumt att bara baka en sak, det har jag lärt mig av min mamma. Och så ville ju hon sjuåringen ha chokladmuffins också, så de måste jag ju göra. Sockerkakan får nog bli på söndag så att den är helt nybakad till kalaset, sockerkaka är ju klart godast så.

Nä, bakningen inför kalaset är inga problem, det brukar det sällan vara. Då är det värre med städningen, den har jag och maken skjutit på hela veckan men snart går det inte längre. Och med att sysselsätta 12 stycken sex- och sjuåringar med allt som hör kalas till. Tur att det finns en storebror som brukar kunna vara en bra lekfarbror. Dansstopp och sätta svansen på åsnan, tänk att barnen fortfarande gör sådant på sina kalas. ;)

Nu är klockan 22:09 och det är definitivt för sent för att börja baka maränger. Dammsuga däremot, det är det aldrig för sent för. Det har jag lärt mig av både min mamma och min pappa.

onsdag 13 april 2011

ont, det gör ont..

Fast inte som Lena Ph sjunger, en liten stund på natten men inget på da'n. Det gör ont mest hela tiden, fast faktiskt mer i hjärtat än i knät just nu... Precis nu gör det dock ont i knät också, småvärker och molar lite, och jag tröstäter mörk choklad med saltlakrits, den är fin! Och så tycker jag synd om mig, för att mitt knä gör ont, men framförallt för att jag inte vet vad det är för fel och vad jag ska göra för att bli bra igen. Måndag nästa vecka har jag min bokade läkartid, men jag tvivlar på att den jag kommer få träffa då egentligen kommer att kunna säga så mycket, mer än förhoppningsvis ge mig en remiss in till ortopeden eller till röntgen/magnetröntgen. Och någon gång i veckan sedan ska min sjukgymnast ringa mig och förhoppningsvis ha något att komma med i hur vi går vidare och vad hon tror om mitt (jävla förbannade söta älskade lilla) knä. Och jag försöker tänka positiva tankar, läkande helande tankar, mycket kärlek till mitt knä. Sanningen är att lag är så less på knät att jag bara vill gråta. Jag vill snöra på mig skorna och ge mig ut och springa i flera timmar, dit näsan pekar bara, tills luften i mina lungor och orken i mina ben har tagit helt slut. Jag tror inte jag skulle komma 500 meter ens.

Under tiden söker jag svar på andra sidan Atlanten från en kvinna med en lång lista av förkortningar som jag förstår ungefär, de flesta av dem, som jag har kontakt med. Jag har fotat och filmat mina fötter och ben framifrån, bakifrån och från sidan, när jag står, går och springer. Än så länge har vi inte kommit fram till så mycket och jag har inte fått veta mycket mer än att mina ben och fötter har vissa avvikelser från normalt som jag inte var medveten om överhuvudtaget och frågan jag ställer mig nu är förstås om några (alla? inga?) av dessa är anledningen till mitt onda knä, eller om det finns en annan anledning till min smärta och att dessa avvikelser har orsakats av knäsmärtan och att jag kanske omedvetet har kompenserat min hållning och mitt rörelsemönster. Det är inga stora saker, men även små avvikelser från normal kroppshållning kan ha stor påverkan på kroppens funktioner, speciellt när man ägnar sig åt en sport som löpning med sitt ganska ensidiga rörelsemönster. Fler detaljer än så blir det inte här och nu, men det ska bli intressant att se hur vi går vidare och vad mer vi kommer fram till.

Och jag förstår inte varför det är så segt att blogga. Egentligen. Det här var ju aldrig meningen att vara en träningsblogg, än mindre en löparblogg så varför känns det som att jag inte har något att skriva om bara för att jag inte kan springa? Och varför har jag så svårt att motivera mig till att skriva någonting alls bara för att jag inte kan skriva om att springa?

I går körde jag ett underbart Afropowerdance, fyllt av energi och rörelseglädje. Det märks att det börjar bli vår nu och varmare och ljusare ute, färre folk på passen. Men de som kommer har energi så det räcker och blir över. Jag väntar sedan flera veckor på ny koreografi till Afron men det har inte kommit än och även om den senaste koreografin är jättehärligt att köra, så börjar den bli ganska tjatig eftersom vi har kört den så länge. Så i går bestämde jag mig för att plocka ihop lite gamla steg som funnits i tidigare koreografier och sätta ihop dem till ett pass, typ gamla favoriter, och det var skitkul. Lite snabbare, massor av energi och det syntes på en del av deltagarna som varit med och kört Afro i flera år att de uppskattade att få återstifta bekantskapen med till exempel Lejonkungen och Skaka bakåt med rumphopp! Det blev inga sandslottsnedputtningarmedduvetvad men det var kul ändå. ;)

I kväll blev det ett fantastiskt step pass som också hade mer energi än det egentligen var deltagare, svettigt och kul och när vi körde final till Robbie Williams (jag vet att det är en gammal låt, men fantastiskt skön energi och helt GRYM som träningmusik) så var pulsen hög och leendena breda. Träningsglädje på hög nivå! (Sedan att jag efteråt känner mig både stel och ansträngd i IT-bandet och har ont i knät är en annan sak.)

Nästa gång ska jag försöka att blogga om någonting som inte har med ont i knät att göra...

fredag 8 april 2011

underbara yoga

Varje gång jag går på yoga känner jag hur skönt det är, avslappnande och stärkande, helande för både kropp och sinne. Varje gång jag har varit på yoga tänker jag att borde verkligen se till att göra det oftare, inte för att jag borde utan för att jag verkligen vill. I går kväll under/efter 90 minuters härlig Vinyasa flow var inget undantag. Nu fanns det den här gången en riktigt bra anledning till att det var länge sedan sist eftersom vår yogainstruktör äntligen var tillbaka i stan den här veckan, efter sex veckor i Indien där hon vidareutbildat sig ännu mer. Under tiden har jag och en annan instruktör turats om att i stället leda bodybalance på yogatiderna så jag har helt enkelt haft någon möjlighet.

Jo, jag vet. Jag kan förstås träna på egen hand hemma och försöker någon gång ibland, men jag tycker det är svårt att veta vad och sakna guidningen och instruktionerna genom olika positioner och flöden. Jag känner mig helt enkelt för ovan och osäker på yoga för att göra det ensam men vill gärna komma dit så småningom. Någon variant på solhälsning och lite blandade krigare, trianglar och inte minst underbara duvan som jag så väl behöver men det blir sällan något bra flyt eller någon ordning när jag gör det själv.

Gårdagen pass var lämpligt nog inriktat på benstyrka i många krigarpositioner som jag tror stärker mitt knä, höftöppnare som mina stela sätesmuskler hatälskar och ryggstyrka och rörlighet som jag behöver men ibland slarvar med sedan mina ryggproblem förra våren, jag kanske bloggar om det någon gång. Ett pass som passade mig perfekt och som jag tror gjorde mig gott. Jag ska försöka komma i väg igen om två veckor (när maken jobbar förmiddagsskift eftersom jag varken kan ta med sjuåriga dottern eller lämna henne hemma under tiden) för jag tror det är vad jag behöver. Innan passet började förvarnade jag instruktören om att mina knän är trötta och opålitliga just nu och att jag kanske måste modifiera ibland, och samma med ryggen som ibland hugger lite. Vid ett tillfälle kände jag en tendens till att det drog lite i högra knät i en av krigarna men det var allt. Jag behövde inte modifiera något, det kändes som balsam för min kropp. Självklart ska jag gå dit igen om två veckor!

I tisdags körde jag mitt Afro och för mig första gången med release 52 i bodybalance. Det går tack och lov fortfarande bra att träna Afro med mitt knä, men i tisdags kändes det inte bra. Det gör inte ont, men jag litar inte på mina knän som känns som de tagit mycket stryk av rehabträningen som verkar ha slitit mer än vad den gjort nytta, och just i tisdags litade jag inte heller på ryggen som gav lite konstiga signaler och förvarningar ifrån sig som om den skulle hugga till ordentligt när som helst. Jag brukar kunna lite på min kropp, att den är stark, uthållig och smidig men i tisdags kändes det inte alls så och det var en hemsk känsla. Hela passet tyckte jag bara att jag väntade på att det skulle göra ont någonstans, det vill jag aldrig känna igen...

Jag är trött på att ha ont. Jag är trött på att inte kunna träna det som jag vill, hur jag vill. Mest är jag trött på att inte ens veta säkert vad det är för fel och vad jag ska göra för att bli bättre igen. Innan jag vet vågar jag inte ens fundera på när jag kan börja komma i gång och springa igen. Jag ser framför mig hur hela sommaren kommer att gå utan att jag är bra igen. Det är en deprimerande tanke och jag försöker skaka av mig den och ha en positiv syn, tänka att det löser sig nog snart, men sanningen är att det är svårt när det nu är över tre månader sedan min senaste riktiga löprunda och inget jag gjort hittills har fått mig bättre, och just nu har jag inte ens några förslag på vad jag ska försöka med eftersom till och med min sjukgymnast rekommenderade mig att avbryta rehabben.

bättre sent än aldrig

Jag har fått en blog award av snabbspringande Shaman som skriver sin blogg på så vacker engelska. Tvyärr låg jag lite efter i läsningen så det tog mig ett tag att upptäcka den men nu så. 8 saker om mig som ni som läser den här bloggen antagligen inte känner till, hmm...

1. Jag är besatt av kroppslig balans och symmetri. Det kommer förstås ifrån min roll som gruppträningsinstruktör, att man ska jobba lika mycket med höger och vänster, men jag snöar in på det även i vardagslivet. Till exempel försöker jag öppna garageporten varannan gång med höger och varannan gång med vänster hand. När jag lagar mat försöker jag röra om lika mycket i grytan med båda händerna osv.
2. Jag spelar alldeles för mycket Zuma Blitz, facebookapplikationen.
3. Jag tycker att det absolut bästa min universitetsutbildning gav mig var två av mina allra närmaste och käraste vänner, själva utbildningen har jag tyvärr inte så mycket användning för eftersom jag inte lyckas få ett jobb (ÄN) men jag skulle nog ändå ranka vänskapen med dessa två tjejer som den största vinsten.
4. Jag äter nästan exakt samma frukost varje dag och tycker att det godaste i hela frukosten är mitt kokta ägg med kaviar - i alla fall om jag lyckas få ägget exakt så där lagom mjukkokt och krämigt utan att vara rinnande som jag vill ha det. För tio år sedan tyckte jag inte ens kokt ägg, nu är det frukostens viktigaste del.
5. Anledningen till att jag inte äter gröt på morgonen är att jag blir hungrig igen alldeles för fort efter gröt. (Ja, jag vet att man vanligtvis äter gröt för att hålla sig mätt längre, det funkar inte för mig.)
6. Jag är extremt morgontrött och saknar fullständigt förmågan att göra någonting fort den första timmen efter att jag gått upp. Jag är inte sur eller grinig, bara sjukligt trött, på gränsen (ibland över gränsen) till illamående och jag har ingenting emot att någon (min pratglada man de få tillfällen vi äter frukost tillsammans en vardag) pratar med mig men jag vill helst inte svara.
7. Jag har sett NKOTB, inte bara en utan två gånger live - ungdomssynd, sedan länge glömd och preskriberad.
8. Jag tycker Zlatan är gud och sjukt snygg!

Jag tror faktiskt att jag skippar hela den här grejen med att skicka awarden vidare (så nu vet ni att rebell är jag också!) men mest för att jag inte har så många att skicka den till som inte redan fått den.

söndag 3 april 2011

tre månader senare

Tre månader. Så länge har jag nu haft ont i mitt knä. Tre månader har jag rehabbat och stretchat. Tre månader har jag inte kunnat springa, om man bortser från veckorna i Thailand när jag faktiskt kom upp i 5 km ett par rundor.

Min ursprungliga känsla när besvären började var att det inte var löparknä, även om det på vissa sätt beter sig precis som löparknä. Som jag kände och hur det uppkommit var det mycket som pekade på löparknä, men också mycket som inte stämde in med beskrivningen. Inte minst var det ganska konstigt att jag redan från dag 1, efter att ha fått ont i knät under ett enda löppass, sedan hade ont i knät vid vanlig gång i ett hyggligt tempo i nästan tre veckors tid. Det var också konstigt att det var just höger knä, utifrån omständigheterna "borde" jag snarare få löparknä på vänster sida med tanke på att jag till exempel är mycket stelare i gluteus på vänster sida än höger, och att jag när jag springer på vanliga landsvägar så gott som alltid springer på vänster sida och det därigenom är vänster knä som utsätts för den största lutningen utåt och tvingar till mer pronation för att kompensera.

De två sjukgymnaster jag haft kontakt med, den ena enbart via telefon och den andra som undersökt och behandlat mig var däremot båda snabbt övertygade om att det var löparknä och eftersom undersökningen totalt saknade tecken på någon typ av menisk eller ledbandsskada, och eftersom det ändå fanns tillräckligt många tecken som tydde på löparknä, och som inte kunde peka på något annat så köpte jag diagnosen och försökte i stället fokusera på att utföra rehabben så bra som möjligt och på så sätt bli frisk igen. Och när resultaten uteblivit och det ena bakslaget ersatt det andra så har jag kämpat med att hålla motivationen uppe ändå och om något i så fall tvivlat på att det var rätt rehab föreskriven, men inte tvivlat på själva diagnosen.

I dag vet jag inte vad jag ska tro och som jag nämnde senaste jag bloggade så var till och med min sjukgymnast nu tveksam om det verkligen är löparknä, även om hon inte hade något annat alternativ som överhuvudtaget verkade troligt utifrån symtom och undersökning sammantaget. Dessutom är jag tillbaka till att ha ont hela tiden, och då menar jag tyvärr inte att det bara gör ont vid vanlig gång utan att det göra konstant ont, även när jag sitter still eller ligger i sängen. Smärtan är svag, men ständigt där och DET är inget bra tecken.

Jag deppade hela torsdagen, chattade om smärtan och läget med underbara vänner från andra länder (som har tränings-/hälsoutbildning och erfarenhet, samt vissa egna erfarenheter av smärta och skador) och tyckte synd om mig själv. Tack vara den diskussionen bestämde jag mig för att i fredags ringa vårdcentralen och få en tid för läkarundersökning och förhoppningsvis en remiss till ortopeden och röntgen/magnetröntgen (tyvärr finns det vad jag kunde se när jag gjorde en sökning, inga specialiserade idrottsläkare här i trakten) som kan utröna vad som egentligen är fel med mitt knä så att jag äntligen kan påbörja rätt rehab och till slut börja min resa mot ett starkt och skadefritt knä på riktigt.

Självklart känns det som att jag har förlorat tre månader, tre helt bortkastade månader som inte lett mig ett enda steg framåt. Och antagligen är jag i och med det inte bara tillbaka på ruta ett eftersom det nästan alltid automatiskt innebär längre rehab och läkningsprocess ju längre tid du dras med en smärta innan du gör någonting åt den och börjar behandla. Det känns som jag är minst ett par steg ner på minus just nu, speciellt med tanke på att jag som sagt har ont konstant. Enkelt uttryckt, det SUGER!

Vad som mer suger är att trots att sköterskan jag fick prata med var väldigt sympatisk, medkännande och förstående, hon var faktiskt uppriktigt ursäktande, så fick jag ingen läkartid förrän den 18 april för det var den första som fanns. Alltså får jag vänta ytterligare ett par veckor innan jag kan komma vidare, sedan är det bara frågan om hur länge jag får vänta för att komma till ortoped.

Och under tiden har jag ont...

I dag har jag dessutom haft ont på andra ställen och av helt andra anledningar. Självförvållat pannknack och en mage i totalt uppror efter en fantastisk rolig kväll i sällskap med härliga vänner. Nu återstår bara att bestämma mig för om jag ska satsa på att dricka mer oftare för att vänja mig, eller om jag ska återgå till att aldrig dricka mer än max två glas vin per kväll för att undvika sådan djävulska bakfylla. Just nu lutar det åt det sistnämnda, medan jag tröstar mig med att det var så länge sedan sist att jag inte ens minns när jag senast var bakfull. ;)

onsdag 30 mars 2011

orka liksom (eller hur gammal är den här tanten egentligen?)

Jag har inte ens orkat blogga de senaste dagarna, även om man bortser från att jag haft en del att göra vissa dagar. Men även de dagar jag skulle ha hunnit har jag inte orkat. Bloggar jag så skriver jag förstås om mitt (förbannade sketna jävla) knä och skriver jag om knät så tänker jag förstås på det, och tänker jag på det blir jag förstås påmind om hur det känns i det och blir jag påmind om hur det känns blir jag bara trött och ledsen och frustrerad. Jag vill inte vara trött och ledsen och frustrerad, jag tycker inte om att vara det, så därför har jag inte heller bloggat. Fast jag har förstås varit trött och ledsen och frustrerad ändå. Då kan jag väl lika gärna blogga lite?

Det har känts bättre, i flera dagar, det har det faktiskt. Och jag har tragglat på med mina rehabövningar och mitt stretchande och det har känts som att det går bättre. Om det hade med min självpålagda löpvila att göra eller inte är förstås svårt att säga men jag har åtminstone inte haft ont i knät till vardags och det känns ju alltid bra att vara smärtfri.

I måndags tyckte jag att det hade känts bra tillräckligt länge för att jag skulle våga mig på ett försiktigt litet löpningsförsök. Ett sådant där "powerwalk med löjligt korta löpningsinslag"-försök. Dessutom inplanerat sjukgymnastbesök onsdag morgon och då tänkte jag att det kunde vara bra att ha koll på hur knät mådde egentligen. Jag började med att promenera raskt i 1.5 k som uppvärmning innan jag lade in första löpintervallen. 500 m i 4:51 tempo. Inget imponerande tempo för många kanske, men snabbt för mig. Benen kändes starka och framför allt pigga och springsugna men efter 500 m avbröt jag eftersom jag lovat mig själv att ta det försiktigt. Ny powerwalk i 500 m och tanken var att sedan springa på i 300-400 m till. Efter knappt 200 kom smärtan i knät. Inte samma brännande smärta som skär till så häftigt och kraftigt att det känns som om någon kör in ett glödande spett i benet, men tydlig och distinkt smärta på utsidan av knät. (FAN HELVETES JÄVLA SKIT DET VIKTIGASTE VAR JU ATT UNDVIKA ATT FRAMKALLA SMÄRTA) Det vara bara att avbryta och hålla resten av promenaden till just promenad, utan några löpinslag.

Tillbaka på ruta 1 igen. Orättvist, oförtjänt, obegripligt, olyckligt! Suck...

Det blev sent på måndagkvällen innan jag kom till skott och gjorde mina rehabövningar. Av förklarliga skäl kände jag mig inte så motiverad egentligen. Men jag gjorde dem i alla fall och stretchade grundligt efteråt. Vad som hände vet jag inte, för jag kände ingenting under tiden, men något måste ha hänt för jag vaknade i går morse och kunde knappt gå på vänster knä (löparknät är ju höger). Voltaren och så lite rörelse som möjligt under dagen, ändå lyckades jag (antagligen genom att snedbelasta på grund av smärtan) få det att börja hugga i ryggen runt lunchtid. Jag jagade förgäves efter en vikarie till mitt älskade Afropass men eftersom det inte gick att skrapa fram en enda liten instruktör som hade både tid och lust att köra något, inte ens Afro, utan något annat vad som helst dansaktigt konditionskrävande, så fick passet ställas in. Det värsta jag vet! När det började stå klart att jag inte skulle hitta någon lekte jag lite med tanken att jag skulle åka ändå och förklara att jag hade ont lite här och där och hålla igen och mest instruera utan att göra så mycket själv. Men jag insåg förstås att jag inte kan göra det, av sjutton olika anledning, om inte fler, men mest för att jag vet så väl att det aldrig går att hålla igen så mycket som man tror och som skulle behövas och för att det hade naturligtvis varit riktigt dumt för både rygg och knä att göra det även om jag lyckades hålla igen.

I dag kändes det faktiskt bättre (fast lite hjälp av Voltaren igen tyckte jag inte kunde skada) så jag vågade mig på att hålla i mitt step pass. Det gick bra under tiden, med både rygg och knä. Nu håller jag tummarna för att jag inte får lida för det i morgon bara.

Innan dess, direkt på morgonen, hade jag mitt återbesök hos sjukgymnasten. Jag behöver inte berätta precis vad jag sade till henne, för det är exakt vad jag skrivit här hela tiden. I korthet, det är något som inte stämmer eftersom jag inte blir bättre och vad kan vi göra i stället, eftersom det här uppenbarligen inte fungerar. Jag borde nog vara ganska deprimerad över att hon inte hade några svar och faktiskt var både förbryllad och förvirrad över läget men faktum är att det känns rätt skönt att hon håller med om att det är konstigt på flera sätt. Då är det ändå inte jag som tänker fel, inte fattar, gör fel eller bara har dåligt tålamod. Hon undersökte igen, böjde, bände, vred och drog för att se om hon kunde hitta något annat eftersom hon blev tveksam till om vi till och med kunde ha fel diagnos. Mitt löparknä beter sig inte som ett typiskt löparknä (och jag kan ju inte påstå att jag är förvånad över att jag ska råka ut för något som inte alls är typiskt, men det är en annan historia), mycket pekar på löparknä, men andra saker, både i känslan, förloppet och hur jag svarar (eller rättare sagt inte svarar) på rehabben gör inte det. Däremot finns det inget annat det pekar på i stället, och det är ändå mycket som pekar på löparknä. Precis som vid första tillfället visar ledband och menisk inga tecken på att vara skadade, och det jag beskrivit tyder inte heller på någon sådan skada.

Det är skönt att vi är på samma våglängd med att det vi har gjort hittills inte funkar och att vi måste hitta på något nytt. Naturligtvis är det riktigt tråkigt att hon inte har en aning om varför det inte funkar och vad vi ska göra i stället... Jag är från och med nu rehab befriad, jag ska inte göra några övningar eller töjningar som hon har föreskrivit. Jag ska inte heller powerwalka eller försöka springa, ens korta sträckor - total löpvila. Jag ska ett tag hålla mig till min alternativa träning, endast. Låta senan och knät vila. "Det känns helt fel att säga det och jag har aldrig gjort det till någon patient förut." På ett sätt känns det helt fel för mig också, speciellt som rehabövningarna inte känns i varken knät eller IT-bandet och inte verkar irritera dem, och ALLT jag läst och hört om löparknä går ut på att stretcha gluteus och själva IT-bandet så mycket som möjligt för att förhindra den mekaniska irrationen av att IT-bandet glider för stramt över den yttre knölen på lårbenet. Men vi konstaterade bägge två att eftersom det vi har gjort hittills inte fungerat måste vi göra något helt annat. Medan jag vilar och alternativtränar ska hon söka mer information, diskutera med sina kollegor för att se om hon kan hitta något vi missat eller någonting nytt, en annan infallsvinkel, vad som helst. Jag är i löparlimbo.

Hon ringer mig om tre veckor. Då hoppas jag hon har fler svar än hon hade i dag...

Som avslutning något roligare. Jag kan verkligen inte sluta lyssna på Robyn! Hon går just nu varm på spotify här. I söndags såg vi hennes konsert på Cirkus i Stockholm. WOW säger jag bara, jag vill bli Robyn när jag blir stor, hon är nog den coolaste jag vet! ;)

söndag 20 mars 2011

försiktig förhoppning

Schhh, säg inget men det har känts ganska bra de senaste dagarna. Fokus ta det lugnt och inte ta ut något i förskott, inte stressa men se framåt och tänka positivt, skynda långsamt och noggrant göra rehab utifrån kroppens signaler. Jag följer fortfarande programmet från min sjukgymnast även om jag inte är fullständigt övertygad om att det är helt rätt och exakt vad jag behöver, men jag lyssnar uppmärksamt på kroppens signaler och är beredd på att ta bort övningar som inte känns bra och jag har lagt till några egna som jag tror på själv. Mitt fokus ligger mer på stretchingen som jag byggt på, både i tid och övningar och dessutom har jag bestämt mig för att under en tid köra intensivt med rullning av IT-bandet och tvära friktioner som jag tror på.

I går var en intensiv dag med mycket sport på tv den här avslutningshelgen för Vinterstudion, med både alpint, längd och skidskytte. Framåt eftermiddagen när sändningarna slutat hann jag ändå ut på en promenad med hunden i det underbara vädret. Solen strålade och värmde faktiskt kännbart mot ansiktet, till och med i den sena eftermiddagstimmen. På vissa håll var det ganska blött och slaskigt (och även ett lager med hård packad snö bitvis) efter det senaste snöfallet som gjorde ett onödigt och fruktlöst försök att stoppa våren men mestadels var det barmark om än blöt sådan. Det var härligt att gå och även om det alltid blir en del stopp för hundens skull så försökte jag trampa på och få ner stoppen till ett minimum och däremellan hålla en bra fart. Knät höll tyst under hela rundan. Knäpptyst. Inte ett ljud. IT-bandet var också på ett strålande humör och sade ingenting. Jag intalar mig att inte tolka in för mycket i en promenad (med hundstopp på vägen) eller att stressa på med ytterligare belastning som att testa att springa redan. Jag vågar inte jubla än, tar inte ut någonting i förskott. Men.


jippie

torsdag 17 mars 2011

tvära kast - fruktansvärt frustrerad

Här svänger det fort och kraftigt, både i mitt knä och mitt huvud och humör. I går efter passet så kände jag ju av IT-bandet, men inte ont och inte själva knät. Ändå ganska misspeppad och frustrerad över att det inte blir bättre. I morse när jag promenerade med hunden så kändes det riktigt bra i knät, och jag kände inte heller av senan. Genast steg mitt humör och tankarna började surra, först tyst, nästan ohörbart, sedan lite mer bestämt, lite högre "nu går det nog åt rätt håll. om det fortsätter kännas så här bra kanske jag snart kan testa att springa igen, om ett par dar så där.." så jag fick påminna mig om mitt beslut om att vila ett tag till, att vara smart, att låta irritationen läka, ge den tid... Men det kändes ändå bra. Framsteg liksom. Solen sken och även om det var ganska kyligt så var det en strålande vacker dag.

Och eftersom det var en sådan strålande vacker dag föreslog jag lite senare den eftermiddagsjobbande maken en promenad, utan hunden den här gången, för att få komma ut och röra lite på oss. Det kan behövas. Maken var kanske inte helt såld på idén från start, men inte speciellt svårövertalad då han inser att han behöver det. Det tog inte ens femton meter innan jag stannade, inte med den vanliga känningen i IT-bandet utan ONT i knät. Böjde och sträckte lite på benet, försökte intala mig att det var inbillning eller bara tillfälligt. Tog tre steg till och insåg att jag inte kan lura mig själv. Knät gjorde ont. Inte trött, inte stelt utan ont. Inte skönt ont utan ont ont. Jag hade självklart kunnat gå, stått ut med smärtan, så ont gjorde det inte (kanske 4 på skalan) men det hade förstås inte varit bra.

Maken bytte mitt sällskap mot hunden som förstås blev lycklig över att få följa med i alla fall. Jag var allt annat än lycklig. För att inte falla för den starka frestelsen och ge efter för för den surrande besvikelsen över det nya bakslaget bytte jag om snabbt, utan att tänka efter och satte på dvdn med nya bodybalance releasen, nr 52 och tränade på den (tanken är att jag ska kunna den till nästa vecka och kunna instruera den på passet på tisdag) tills maken var hemma igen och det blev kaffe och en pepparkaka framför skidskyttet.

Och jag försöker att inte känna efter för mycket, eller några längre stunder i taget för jag känner mig färdig att ge upp.

Och jag försöker att åtminstone inte visa att jag blänger avundsjukt på alla löpare jag ser omkring mig.

Och jag försöker att intala mig att det är tur att jag i alla fall kan träna annat, så jag får utlopp för min energi, får jobba med muskler och hjärta och får min endorfinkick, men sanningen är att jag har börjat fundera på om det ändå inte hindrar läkningen av mitt knä, trots att det inte borde det, och att jag kanske borde vila från det också, i alla fall ett tag.

Och jag försöker intala mig själv att jag faktiskt knappt ens är en riktig löpare, och för mindre än ett år sedan tyckte jag inte ens om att springa och har jag klarat mig utan det så länge så borde det väl inte vara några problem att gå tillbaka till att inte vara löpare. Jo, eller hur...

Och jag försöker se framåt, tänka positivt och behålla hoppet och hålla modet upp. Jag försöker verkligen.

onsdag 16 mars 2011

det oroar mig

I går var egentligen rehabdag för mig, alltså jag borde ha kört styrkeövningarna. Det blev inte av under dagen, trött och gosig på förmiddagen, kaffe med eftermiddagsjobbande maken och alldeles för mycket zuma blitz på facebook gjorde att tiden gick fort. Lunchen blev så sen att maken fick hämta J på skolan eftersom han äter snabbare än jag (läs: kan kasta i sig maten på några minuter) och därefter skjutsa honom till jobbet så jag kunde ha bilen, storhandling på maxi, hem och plocka upp, fixa mellanmål till utsvulten dotter och nästan lika utsvulten mamma. Efter det hann jag hänga tvätten, plocka ur diskmaskinen och läsa någon blogg innan det var dags att bege sig mot gymmet och kvällens Afro pass, hade varken tid eller lust för någon rehabträning innan det.

Jag hade letat fram en riktigt gammal skiva med musik, nr 2 som är härliga, suggestiva trumrytmer, ganska monoton men med grym energi. Det blev en speciell stämning, lite lågmäld men laddad och det kändes som att dansen verkligen lyfte. Vi har ju kört samma koreografi ganska många gånger nu, och den var lätt från början, med stora, organiska rörelser och många upprepningar, många sköna rörelser att stå länge och förlora sig i och eftersom de flesta på passet är stammisar som kommer så gott som varje vecka kan folk verkligen släppa loss och leva sig in i dansen, släppa tankarna ganska mycket och i stället fokusera på känslan. Härligt! Men det känns ändå kul att jag vet att den nya koreografin är beställd och förhoppningsvis kommer snart. Spännande att se hur den nya är, vilken känsla den har, om jag känner att jag vill använda den rakt av eller om jag plockar "godbitarna" och blandar upp med en del tidigare favoriter. Ska bli kul att byta i alla fall, även om jag gillar den här koreon så känns det som att vi snart har mjölkat ur den allt som går.

Det kändes ingenting i knät, eller något av knäna, på något sätt, under passet, det är skönt. Men efteråt, när jag gick mot bilen, KÄNDE jag IT-bandet - trött, spänt, irriterat. Det oroar mig lite.

När jag kom hem var jag trött, och lite oroad av mitt trötta IT-band och hur det drog i knät. Jag hade ingen större lust att göra rehab heller, och det var rätt skönt att kunna skylla på att senan kändes irriterad och trött och att jag inte ville riskera att överanstränga knät. Jag stretchade till slut noggrant innan jag äntligen kom i säng i alla fall.

I dag blev det ordentlig rehab på förmiddagen i alla fall, framför världscupfinalen i alpint - damer och herrar störtlopp på programmet. Alla övningarna + lite extra för baksida lår som jag själv tycker att jag är svag i och behöver stärka upp. Jag vet inte om det har någon som helst inverkan på ett löparknä, men när jag ändå körde kunde jag lika gärna lägga till den.

Maken fick skjuts i dag igen eftersom jag behövde bilen i kväll också, till mitt step pass. På vägen hem passade jag på att uträtta två viktiga ärenden, apoteket och systembolaget. Medikamenter införskaffades på båda ställen kan man säga. Voltaren T (maken knaprar just nu för sina skruttiga knän och jag har bestämt mig för att köra en kur själv också, för att hjälpa kroppen på traven) och några flaskor vin så att inte vårt vinställ behöver gapa så tomt. Gissa vad jag känner mig mest sugen på att medicinera mig med?

Efter att ha kånkat på vinflaskorna behövde jag förstås ett mellanmål, energi inför mitt pass, och sen hann jag inte mycket mer än att träna lite på det nya blocket jag satte ihop i går kväll innan jag somnade och klura på utlärningen så att det skulle flyta smidigt, innan det var dags att åka. Passet var kul som alltid, och den nya delen funkade jättebra trots att den var lite klurig. Jag hade inte ont i något knä under passet. Men sista delen av passet kände jag av min sena, inte ont, men trött-irriterad, och när jag gick mot bilen kändes den trött och stram, trots att jag stretchade den extra efter passet. Det oroar mig!

Vad innebär det här, att jag känner av IT-bandet på det här sättet? Är det en överansträngning, en skadevarning? Gör det mitt knä sämre, trots att det egentligen inte gör ont? Måste jag vila helt från mina pass för att låta senan återhämta sig och knät kunna läka? Nu, efter att ha vilat en stund, och stretchat extra noga, ännu mer, både rumpan, IT-bandet, satt en lång stund i duvan bland annat, så känns det bättre igen. Men det oroar mig oerhört. Vad betyder det här?

måndag 14 mars 2011

försöker hålla huvudet högt

Men det är fan inte lätt. Det känns som att det är ett halvt steg framåt och sedan sju steg tillbaka.

Jag var som sagt hos sjukgymnasten i onsdags för uppföljning. Hon höll med om att jag antagligen överansträngt mina knän lite och att jag skulle hålla mig till varannan dag framöver. Vi pratade även igenom hur det kändes rent allmänt och hon hade inte så mycket att säga egentligen. Jag fick köra igenom styrketräningsprogrammet och det såg bra ut, lade till en övning - musslan - annars ska jag köra på. Jag berättade också om min långa löpning i måndags och hon sa att det var bra och att jag skulle fortsätta så. Powerwalks med inslag av korta löpsträckor. Huvudfokus är att undvika att framkalla smärta och att långsamt öva upp vävnaden och vänja den vid belastning gradvis.

I fredags var det dags för powerwalk med löpningsintervaller. Började med att promenera 1.3 k för att värma upp ordentligt och sedan började jag springa. 400 meter, kändes jättebra, snabbt, ja för att vara jag, runt nollgradigt och knappt sprungit på två månader, pigga och springsugna ben.Efter runt 400 meter hade jag kommit in på en grusväg som var alldeles blöt och svampig, underlaget mjukt och ostadigt och eftersom jag inte vågade chansa avslutade jag där, helt utan några smärtkänningar. Powergick igen i ungefär 500 meter innan det var dags för nästa löpintervall. Det kändes inte alls bra. Ingen smärta, vilket fortfarande är positivt, men kände mig stel och stram i IT-bandet, trött liksom, irriterad. Små stickningar som inte gjorde ont, men helt klart kändes som förvarningar om att det skulle börja göra ont vilket steg som helst. Så jag avbröt förstås, ganska irriterad, efter cirka 250 meter, med massor av spring kvar i benen. När jag gick vidare kände jag noggrant efter om jag hade det minsta lilla ont i utsidan av knät och det kunde jag inte hitta, men jag stannade ändå för att stretcha utsidan och sätet lite, för säkerhets skull. Med så mycket spring kvar i benen var jag tvungen att göra ett försök till, eftersom jag fortfarande inte hade ont, så efter några hundra meter började jag om. Den trötta känslan i IT-bandet kom nästan direkt, och strax efter stickningarna som retades att det skulle börja göra ont alldeles strax så det blev 160 meter bara. Min powerwalk fortsatte ett tag till, men nu kom den gnagande molande känslan i knät tillbaka.

Alltså, sammanlagt endast 800 meters löpning, uppdelat på tre omgångar och med både gång och stretching emellan, och trots att jag slutat springa innan det bränt till av smärta. Ändå uppenbarligen för mycket för mitt knä.

Så vad är det som är fel? För uppenbarligen är det något som inte är rätt. Trots att jag löpvilade totalt i tre veckor efter första (dittills enda) smärttillfället under en löprunda, och under tiden stretchade noggrant samt gjorde utvalda rehabövningar för knät, trots att jag hela tiden försökt undvika att framkalla smärta, lyssnat på kroppen, trots att jag följer sjukgymnastens råd och mitt eget förnuft så blir jag snarare sämre än bättre. Det går inte framåt. Trots direkt löpvila och rehab gick mitt knä raka vägen till kroniskt och jag kan inte förstå varför.

När jag hade benhinneinflammation (om det nu inte var en stressfraktur, i båda benen samtidigt, som jag börjat misstänka) kan jag i efterhand förstå varför det blev så illa. Jag hade ingen aning om vad det var eller hur det kan utveckla sig, men efter att ha läst på i efterhand gjorde jag ju precis tvärt emot vad man ska, ignorerade smärtan, tränade igenom den, trodde att det var okej för att smärtan försvann efter uppvärmning även om den kom tillbaka igen efteråt, när jag väl vilade var det alldeles för kort innan jag testade igen... Så den här gången skulle jag vara smart, vila direkt, stretcha och rehabba, lyssna på kroppen och undvika det som gjorde ont. Det hjälpte inte ett dugg och jag blir så less.

Nu har jag bestämt mig för att det inte blir några fler försök till att springa ens korta sträckor som intervaller i en powerwalk. Och det blir inte ens några powerwalks om jag inte är fullständigt smärtfri vid "vanlig gång", dvs ut med hunden och liknande. Jag kommer att stretcha så mycket jag bara kan och orkar, köra min rehabövningar varannan dag men vara väldigt uppmärksam på om någon övning inte känns bra, antingen när jag kör den, eller jag upplever att jag blir trött eller får ont i knäna efteråt. Jag kanske inte kommer att kunna hålla mig, speciellt inte om våren fortsätter att närma sig. (I lördags var det så underbart väder, strålande sol och några plusgrader och jag var så deprimerad över att jag inte kan springa - jävla knähelvete helt enkelt!) Men planen är att inte springa alls förrän efter nästa sjukgymnastbesök som är om drygt två veckor. Och då ha ett grundligt samtal med henne, beroende på hur det känns, om varför mitt knä inte blir bättre. Har hon inga bra tankar och idéer att komma med då måste jag allvarligt fundera på att byta sjukgymnast eller göra något annat. Även om det kan ta tid så borde jag kunna se framsteg när jag gör allt jag ska och gör det rätt, annars är det något som saknas eller någon annanstans felet ligger. Om inte rehabben hjälper måste jag göra någonting annat eller hitta felet på annat håll. Skor? Löpteknik? I helgen har jag varit tillbaka på att ha ont hela tiden vid gång även om det är bara 2 eller 3 på en skala 1-10. Ont är dock ont och visar otvetydigt att knät inte mår bra eller är på väg att bli bättre.

Nu måste jag rycka upp mig och tänka på vad som helst utom att springa, eller rättare sagt det faktum att jag inte kan. Inte ens vårsolen känns som att den värmer eller lyser upp direkt. I går bakade jag ett riktigt gott bröd, morots-/rödbetsbröd med en klick surdeg i. Gott, grovt och nyttigt! Nästan lika gott som chokladkladdkakan jag bakade i fredags och som vi ätit av i helgen. Det är en klen tröst, men jag försöker i alla fall... :-/

torsdag 10 mars 2011

I've been slacking

Alltså, jag har ju inte uppdaterat bloggen på flera dagar. Och jag har ju saker att berätta. Inte meningen att mörka min träning, tiden bara gick till annat. Jag har faktiskt ett liv i väg från datorn även om det är svårt att tro det ibland.

Knät (knäna) har långsamt blivit bättre och jag lutar åt att tro att jag gick ut lite för hårt med rehabben från början och helt enkelt blev överansträngd. Min sjukgymnast sade visserligen att det gick bra att köra styrkeövningarna varje dag och minst varannan, men det blev nog för mycket för mina knän ändå. Jag gick ner till varannan dag plus att jag tog bort en övning som säkert är nyttig och bra (den kanske kommer tillbaka lite senare) men som känns väldigt instabil just nu och inte känns bra i knät, gör inte ont, men känns fel på något sätt så den får vila ett tag.

Dessutom återgick jag till att stretcha sätesmuskeln liggande på rygg med höger fot på vänster lår och högra knät ut åt sidan när jag ska stretcha högra sätet, i stället för att lägga upp foten och underbenet på ett bord. Det är ju i princip samma stretch men med foten på ett bord sliter det mer på slemsäcken på utsidan av vänster knä, något jag känt av tidigare och som jag tror delvis är inblandat i att min vänstra rumpa är så mycket stelare än den högra.

Så mina knän började kännas bättre igen. Det blev som nämnt inget löpförsök i fredags som jag hade planerat. Lördag och söndag var uppbokade på annat, bodybalance kvartalsutbildning och en röst-workshop plus ordinarie körövning - jag hann knappt ens titta på någon sport, trots att det hände roliga saker. Det var intressant saker i alla fall, får se om jag hinner berätta om det en annan gång. Något löpningsförsök hann jag inte ens fundera på, en promenad i den sköna vintersolen blev det lördag eftermiddag men det var allt förutom rehabstretchingen.

Måndag var det så dags att testa hur knät funkade vid löpning, en sådan där löjligt kort sträcka så jag inte skulle hinna få ont. Böt om till löparkläder och tog sedan på termobyxor utanpå eftersom jag först och mestadels skulle gå och inte ville frysa. Jacka blev det också förstås, av samma anledning, det kändes jättefånigt. Jag knöt löparskorna och satte av i raskt gångtempo. 1 k "uppvärmning" och sedan började jag springa. 500 m blev det i ca 5 min tempo. Det kändes tjockt och klumpigt i ytterkläder och blev förstås väldigt varmt mot slutet och efteråt, ovan vid att springa så blev jag så klart flåsig av tempot, även om jag egentligen inte hann börja bli trött på så kort bit. Jag vågade inte utmana ödet och stannade därför efter 500 m men det kändes bra i knät, ingen smärta. Det är så löjligt kort att springa 500 m, men syftet var ju att testa, och att stanna innan smärtgränsen och det lyckades jag med. Jag gick sedan 500 m och tänkte att jag skulle springa en "intervall" till, kanske 300-400 m, då hade jag ju fortfarande marginal till 1 k där det var smärtan började sist. Men efter 140 m kändes utsidan av låret och senan in mot fästet "trött" eller hur jag ska beskriva det. Det gjorde inte alls ont, bara lite ansträngt, men jag ville inte chansa och riskera någonting så jag avbröt efter 145 m och gick sedan cirka 1,5 k hem. Ingen smygande smärta efteråt så jag bedömer det som ett väldigt lyckat försök trots den mer än fånigt korta sträckan.

Knät har hållit sig sedan dess, inte blivit sämre och bortsett från enstaka hugg och dragningar så har det (peppar, peppar) inte känts på övriga ställen i båda knäna heller. I går var jag inne på uppföljningsbesök hos sjukgymnasten men det hinner jag inte skriva om nu. Afro + bodybalance i tisdags, step i går efter rehabbesöket och i kväll blir det bodybalance igen. Nu måste jag fixa lunch innan det är dags att hämta stumpan i skolan.

Ps. Jag har också köpt nya fina rosa vårblommor till mitt köksfönster, det kanske jag hinner ta kort på och blogga om senare - helst innan jag hinner ta död på dem då, jag är en notorisk blomdödare... Snart är det vår!

lördag 5 mars 2011

bloggvila?

Jag springer alltså bloggar jag, eller är det tvärtom? Just nu gör jag det inte alls, springer alltså. Och jag hade lovat Sveriges nästa store simstjärna att blogga om min planerade långrunda på 800 meter blev av. Rundan var inte ens i närheten av att hända och jag orkade inte ens blogga om att jag inte sprang. En vecka och två dagars rehab, ganska noggrann och plikttrogen sådan om jag får säga det själv har inte bara inte gjort mig det minsta lilla bättre i knät, det har faktiskt snarare känts som att det blivit lite värre, att jag fått mer ont i löparknät. Och som grädde på moset har jag fått lite andra ont i knäna också, för att stretchandet och styrkeövningarna uppenbarligen belastar mina knän på att sätt som de tydligen inte gillar. Just i dag när jag och maken tog en promenad i den iskalla solen som såg så skön ut inifrån gjorde det faktiskt inte direkt ont i löparknät för första gången sedan innan mitt sjukgymnastbesök förra torsdagen, men jag kan inte svära på att det inte berodde på att smärtan på framsidan av knät, under knäskålen var mycket starkare och överskuggade löparknät. Visst är det förresten fantastiskt med dubbla negationer? Nu har jag lyckats flera gånger!

Vänstra knät gör peppar, peppar inte ont när jag går eller tränar än så länge, däremot så gillar mitt vänstra knä inte att vara i positionen det hamnar i för att stretcha sätesmuskeln, speciellt inte den stretchen där man lägger upp foten och underbenet på ett bord i höfthöjd, vinklar ut benet och på så sätt kommer åt rumpan, vilket är den stretchen som sjukgymnasten rekommenderade. Nu finns det ju andra sätt som jag tycker kommer åt gluteus lika bra, även om inte sjukgymnasten tyckte det, som inte verkar belasta mitt knä riktigt lika mycket på just det sättet. Problemet är bara att när väl den här irritationen uppkommit så känns det även i de flesta andra stretchpositioner, om än inte lika mycket - det är en av anledningarna till att jag är stelare i sätet på vänster sida. Det är en slemsäck som blir irriterad och det är inget farligt, det går över av sig själv bara man undviker positioner där den blir irriterad så att den får vila. Sist tog det nog 2-3 månader, men då upplevde jag det inte som något problem egentligen eftersom det bara gör ont just i det läget med utåtvridet knä, böjt och ihoptryckt ben. Som jag ser nu på saken så kan det bli så att jag blir väldigt obalanserad i rörligheten runt mitt bäcken.

Jag tycker fortfarande att det inte är någon katastrof, att det viktigaste är att jag blir bra på sikt, och jag börjar mer och mer ställa mig in på att inte springa varvet i år och känner mig helt tillfreds med att det finns fler lopp att springa i år, och fler varv att springa andra år osv osv. Bortsett från det så börjar jag bli jävligt less på mina knän.

Och inte ens någon medalj blev det i dag, trots att vi hade Charlotte Kalla som åkte tremil och både damer och herrar som åkte skidskyttesprint. Men suveräna Anja gick och tog säsongens första världscupseger i Tarvisios störtlopp, all heder åt henne och en stor knäpp på näsan åt de som gnällt och sagt att hon är slut som åkare och borde lagt av för länge sedan. Älska en stor idrottare som tror på sig själv och lever upp till bevis!

torsdag 3 mars 2011

glädje och frustration

Det var på tiden att det lossnade i går, i längdåknings-VM förstås. (Jag har aldrig nekat till att jag är total obotlig sportnörd) Och fler medaljer i dag efter grym åkning av den svenska damerna i stafetten, imponerande! I morgon hoppas vi på att herrarna kan visa att de är minst lika bra som damerna. En fjärdeplats på mixed-stafetten i skidskytte kändes förstås surt, speciellt när vi hade medaljchans ända till sista skyttet. Men ändå kul att det är i gång.

Jag börjar tröttna på mitt knä. Det kan ju vara en ren slump. Det kan vara den ruggiga kylan som påverkar. Det kan ju vara så att jag hade varit ännu sämre utan rehab. Annars kan det ju vara så att det är rent tillfälligt och naturligt att det går lite upp och ned. Kanske är rehabövningarna inte riktigt rätt för mig. Eller så kanske det kan vara så att jag inte utför dem helt rätt, fast hur troligt är det egentligen? Det kanske helt enkelt är inbillning. Det trodde jag först, och sedan försökte jag övertyga mig om att det var inbillning det var. Men jag är faktiskt sämre i knät nu. Trots noggrann och metodisk rehab, utan fusk eller slarv, det enda jag har gjort är att jag har gjort lite mer (vilket inte skulle vara något fel och vad gäller stretchingen tvärtom ju mer desto bättre) så har jag lite ondare i knät i dag än jag hade för en vecka sedan. Det är ingen stor skillnad, jag har inte speciellt ont, men det känns, hela tiden när jag går känns det. Och även när känslan inte ens kan beskrivas som ont, och när det inte känns i knät (för att jag till exempel står still) så känns IT-bandet, det känns stramt och irriterat. Och jag blir irriterad och frustrerad.

Och jag funderar på om det är rehabben, om den är fel, för mig. Om jag ska avbryta, återgå till att bara stretcha som förut, tills jag haft med nästa besök hos sjukgymnasten och kunnat stämma av. Se om det blir skillnad, åt något håll. Jag hade bestämt mig att verkligen vara duktig med rehabben, inte fuska, göra denna ordentligt så att jag har gjort allt jag kan för att bli smärtfri och bygga upp mig så att jag förhoppningsvis slipper återfall. Men det här känns inte okej och jag funderar på om jag ska lita på min kropp då och ta en paus från styrkeövningarna, eller om det är normalt och naturligt att det irriterar och på så sätt känns som att det bli sämre, innan det blir bättre. Gah! Om det inte sker ett mirakel under natten tvivlar jag på att det blir någon löparcomeback i morgon. Mina planerade 800 m får nog vänta ett par dagar till...

Jag. Vill. SPRINGA.

nu

onsdag 2 mars 2011

medaljdags?

I dag är det härlig dagmeja, äntligen känns det som att våren faktiskt är på väg. Jag hoppas att solskenet ska krönas med svenska medaljer i sprintstafetten i VM, det verkar ju faktiskt (peppar peppar) som att vallan funkar för de svenska skidlöparna i dag.

Mitt knä känns lite sämre faktiskt. Ingen stor skillnad, det gör inte speciellt ont, men lite grann, hela tiden när jag bara går som vanligt. Trots löpvila och duktig med rehabben, både styrkeövningarna och stretchen så är jag alltså lite sämre - det är inte okej. Men vi får se vad som händer i fortsättningen helt enkelt, det är bara frustrerande.

Nu ska jag stretcha och heja på Kalla och Ingemarsdotter. I kväll blir det step igen.

tisdag 1 mars 2011

afro, rehab och kvällslyx

Lite kvällslyx vid datorn, hallon, mango och björnbär från frysen, en klick turkisk yoghurt och en sked o'boypulver - MUMS!
Hemkomme efter ett skönt och roligt Afro-pass. Inte så trött i kroppen men en massa härlig energi och rörelseglädje från deltagarna. I kväll var jag lat och köpte med mig mat hem från Mr Wok, gott och ganska prisvärt - jag köpte vårrullar och en Mr Wok double combo för 114:- och det blev en mamma och två barn mätta på. I alla fall om mamman får lite hemlig efterrätt.

Jag tragglar på med rehab, styrkeövningar och stretch. Det känns ganska segt och tråkigt men jag har bestämt mig och det är bara att inte fundera på om det är kul utan köra på. Tråkigast är att jag faktiskt har känt av knät, IT-bandet de senaste dagarna. Inte direkt ont, men en liten irritation i knät, senan känns stel och stram, ömmar lite. Och jag vet inte om det bara är inbillning att jag tyckte jag kände något i vänstra knät för en liten stund sedan. Det är inte okej, jag har inte beställt någon förvärring av läget, det måste vara en felleverans. Skicka tillbaka! Så, BORT! Jag har inte sprungit något, inte promenerat så överdrivet mycket heller, de vanliga rundorna med hunden. På fem dagar har jag kört rehabövningarna fyra gånger och rehabstretchat en eller två gånger varje dag, plus en hel del ytterligare stretching. Om det är för tidigt för att märka någon förbättring borde det åtminstone inte bli sämre. Planen är att springtesta på fredag, min långa 800-metersrunda för att känna hur det känns och om det är tillräckligt kort för att inte få ont. Om jag är smärtfri och inte känner någonting konstigt när jag går så gör jag ett försök att springa, annars skjuter jag på det en dag eller två. Ingen brådska här, smärtfri är nyckelordet. Tålamod bygger också pannben!

söndag 27 februari 2011

min första

Om man har en blogg måste (?) man ju göra sådana här listor ibland. Här kommer min första:

Skor: Oj, inte vet jag. Kanske 25-30 par eller nåt, men då har jag räknat med träningsskor, stövlar, flip flops etc
Sneakers: Converse är inte min grej, klarar inte av platta, tunna sulor, då får jag ont i både knän och rygg men har nåt par Nike sneakers (fast jag ogillar egentligen den termen) som ändå har en sula som känns att man går på.
Jeans: Gillar Acne, de är bra. Skulle behöva hitta ett eller två par nya på rea nu...
T-shirts: Ja, vad ska jag skriva om T-shirt?
Underkläder: Mest Lindex eller Kapp-Ahl, köp tre, betala för två, typ. Både strumpor och trosor. Något enstaka par finare trosor som jag aldrig använder för att jag aldrig har tillfälle/anledning till att "vara fin under".
Väskor: Har inte så många. Bytte precis ut min alltiallo, axelremsväska när jag äntligen, i Thailand, hittade en ny bra som jag dessutom lyckades pruta när rätt bra. Annars har jag kanske 3-4 stycken i lite olika färg och stil som sällan passar riktigt bra vid något tillfälle ändå.
Plånbok: En gammal fyrkantig, alldeles för full (mest gamla kvitton och plastkort) men hyfsat praktisk. Vinner nog inga modepoäng.
Solglasögon: Eftersom jag fortfarande inte lyckats vänja mig vid att använda linser dagligen, utan håller fast vid mina glasögon kan jag oftast inte ha solglasögon, trots att jag är ganska ljuskänslig. Mina gamla (200:- på Stadium för ett par år sedan) sprack i plastbågen och tappade ena glaset i Thailand så jag hittade ett par nya för 90 baht (cirka 18:-) som jag verkligen gillade och som min man säger får mig att påminna lite om Flugan.
Klocka: Armbandsur har jag inte använt på många år. Befinner jag mig någonstans där det saknas klocka att titta på använder jag mobilen.
Smycken: Används sparsamt, utöver vigselringarna, örhängen som oftast sitter i hela tiden utan att jag tänker på dem (byter emellanåt, men oftast ganska små och neutrala) och ett enkelt guldhalsband med ett gammalt Pernilla Wiberg-hänge.
Teve: 28-tummaren på väggen i köket är absolut mest använd och det är i särklass mest sport som visas på den. 42-tummaren på väggen i vardagsrummet används nog också mest till sport, när inte J tittar på barn-kanaler, till den film vi kanske tittar på var sjunde månad och ibland när jag övar på nya releaser av bodybalance.
Mobiltelefon: En gammal SonyEricsson W890i som har varit riktigt bra men börjar vara i behov att bytas ut.
Dator: PackardBell, 15" laptop.
Smink: Går faktiskt allt oftare osminkad eller med enbart minimalt med mascara till vardags. Om jag ska vara lite mer respektabel mascara, ögonpenna och lätt foundation beroende på hudstatus för dagen.
Ansiktskräm: ACO oparfymerad, face & body
Lotion: Brukar byta men just nu LdB lotion with olive & shea for dry skin - jag kan smörja mig tre gånger i rad på armar och ben utan att det syns och en timme efteråt är jag oftast fnasig igen.
Deodorant: Rexona mineral
Tandkräm: Senast blev det faktiskt ett 3-pack Pepsodent som var billigast, annars föredrar jag Colgate total
Schampoo/balsam: Just nu Apoliva för normalt hår, om jag har färgat håret någon variant "för färgat hår" men inte så noga
Tvål: Palmolive, mjölk och honung i duschen, Dove flytande i badrummet och köket.
Parfym: Använder jag inte.
Mineralvatten: Väldigt sällan av ekonomiska och miljömässiga skäl, eftersom vår wassermaxx inte vill funka trots att vi skruvat i sär den. Gillar annars smaker som mango, hallon, granatäpple...
Vin: Ja, tack! Gärna! :) Helst rött. Har hur många favoriter som helst.
Drink: Vi försökte komma i gång och dricka lite drinkar i somras men det blev inte mycket och sedan kom vi av oss, men visst är det gott med GT, mojito mm, helst lite syrliga och fräscha drinkar, inget som smakar för godissliskigt.
Bröd: Bröd är gott, hembakt bröd ännu bättre, och ett gott hembakt, lite grövre surdegsbröd slår det mesta. Nu när jag ändå inte kan springa så mycket som jag vill ska jag försöka komma i gång och baka lite mer igen.
Mat: Jag har lite svårt att komma i gång och komma in i det vanliga vardagslagandet efter vår resa, svårt att hitta ork och inspiration när det inte längre bara är att gå att sätta sig på något mysigt litet ställe och beställa in en pad thai eller en tuna baguette.
Glass: Glass är gott, alltid rätt. Helst med choklad eller kaffesmak, eller lakrits, blandat med hallon... Glass är gott helt enkelt!
Godis: Dyr och lyxig mörk choklad, kanske lite grann saltlakrits ibland - gärna choklad och lakrits ihop, men jag är inte mycket för godis. Vanligt smågodis äter jag aldrig.
Säng: 180 cm bred, lite för mjuk och alldeles för utsliten och nerlegad, men från början ganska bra säng från Kungsängen. Vi skulle behöva byta snart, för våra ryggars skull, men det är en stor och tråkig kostnad när det finns så mycket roligare saker att handla eller spara pengar till, som nästa långresa..
Lakan: Nästan uteslutande vanlig bomull, stora dubbelsängsslakan från Hemtex.
Frisörsalong: Jag har klippt mig hos Sussie på Hårmetropolen sedan jag var 11 år med undantag från något år när det var häftigare att åka in till Örebro och betala dubbelt så mycket på en inne-salong.
Dagstidning: De senaste åren har vi inte ens prenumererat på en dagstidning men även när vi hade en så läste jag den sporadiskt och halvdant. dn.se ganska dagligen och sportbladet sällan och så lokala na.se om det står om någon jag känner eller något speciellt.
Magasin: Prenumererar på Allt om Mat, Laga Lätt och Runner's World, utöver det blir det något enstaka lösnummer av andra mat och baktidningar om de verkar extra intressanta, och något enstaka resemagasin ibland, lite mer frekvent inför vår Thailandsresa av naturliga skäl.