en bra helg, mm

Sammanfattning:
Linkin Park-konserten funkade bra, med sittplats, som jag faktiskt satt på till största delen.

Cykelpass på onsdagkvällen funkade inte alls eftersom jag hade ont i knät hela dagen och avbokade min plats runt lunchtid. Det hade säkert gått rätt bra, men det kändes onödigt. Att åka dit med ont i knät redan innan.

Ett egenimproviserat yogapass i torsdags kändes skönt i kropp och själ. Lagom uppladdning innan packandet inför helgens Stockholmstripp.

Jag kan inte påstå att det kändes bra på något sätt, när alarmet gick i gång fredag morgon, men 6.07 satt jag i alla fall på tåget, med all packning med mig. Morgonpigg är jag inte! Men efter en stund vaknade jag till, tuggade i mig mina dubbelmackor med kokt ägg och kaviar och drack en islatte, avslutade med en liten nektarin.

Bodyjam grundutbildning bjöd på tre mycket intensiva dagar, fyllda av dans och rörelse. Knät smärtade en del, framför allt under fredagen, även om det inte var så mycket eller på ett sätt så att det störde/hämmade dansandet. Ett steg, där vi hoppade flera gånger i rad med tyngden på högerbenet var inte så bra så det fick jag fuska på, men annars var det lugnt. Värst var nästan den cirka 20 minuter långa promenaden från gymmet till hotellet efter en hel dags dansande - den gjorde jag bara första dagen, därefter tog jag bussen. På något konstigt sätt gick det faktiskt bättre med knät sedan lördag och söndag, trots att de bjöd på minst lika mycket dansande, speciellt söndagen. Och trots att jag tränat sparsamt sedan Turkietresan (som jag fortfarande inte berättat om, jag vet) när vänster benhinna började bråka, eftersom jag fick träningsförbud i en vecka efter kortisonsprutan, så var konditionen på topp och jag hade inga problem med energin. Det är klart att det är extremt viktigt att man fyller på med energi när man ska dansa/träna i så många timmar under tre dagar, och det har jag verkligen gjort, med både mat, frukt, en och annan chokladbit, lite energibars (äter det sällan, men ibland finns det behov) och återhämtningsdryck. Men oavsett hur mycket du stoppar i dig måste kroppen orka och hinna/klara av att omvandla det till energi i musklerna, och musklerna måste i samarbete med hjärta och lungor klara av att tillgodogöra sig energin och få ut den. Fast allra mest sitter det förstås i huvudet, och det brukar alltid vara med på noterna när det gäller träning, i alla fall när det är något så roligt som dans. Fantastiska, mystiska, underbara, förvirrande kropp...

Men självklart var jag seg och trött när jag satt på tåget hem i går kväll. Seg och trött men glad och nöjd efter avslutad kurs, godkänd och med goda omdömen samt ett par mycket bra konkreta tips på saker att utveckla och jobba med för att bli en ännu bättre instruktör. Tips som jag vet kommer att hjälpa mig både i Bodyjam och i alla mina övriga pass!

I dag fullständig vilodag för att ge kroppen chans till återhämtning, främst knät/ITB-senan och andra leder, senor och bindväv - muskler och hjärta är det ingen fara med. Jag har knappt någon träningsvärk och när jag lagade mat med spotify som sällskap så kunde jag inte låta bli att spontandansa lite till Linkin Park framför spisen.

Nu är det dags att bli klar med kvällsbestyren och försöka komma i säng, i morgon har jag nämligen date med en mycket kort kille och han dyker upp här vid åttatiden på morgonen så det är bäst att jag är pigg då.

fyra dagar efter

Man kan tycka att det borde va rätt så bra så här en måndag förmiddag, när man sitter i lugn och ro vid köksbordet, äter frukost nr 2, även känd som mellanmål, spotifyar Linkin Park som uppladdning inför morgondagen konsert och kan tänka tillbaka på en underbar helg vid sommarstugan med sol och värme, god mat och framför allt trevligt sällskap.

Knät gör ont, så här fyra dagar efter kortisonsprutan, inte alls farligt, men det känns. Torsdag kväll, efter sprutan, hade jag riktigt jobbigt ont, enligt en älskad faster som tyvärr har alltför stor egen erfarenhet av kortisonsprutor, bland annat som smärtlindring för en krånglande rygg, så skulle det kunna vara ett tecken på att den "tog", att den träffade rätt. Jag vet inte, mer än att jag tog två värktabletter under kvällen, innan jag gick och lade mig, och alla som känner mig vet att det ska mycket till för att jag överhuvudtaget ska fundera på att ta tabletter för olika saker. Det kändes bättre när jag vaknade i fredags, och har fortsatt att bli långsamt långsamt bättre sedan dess, men jag har fortfarande ont. En svag ständigt närvarande molande smärta.

Det kanske är så det ska vara. Det kanske tar en vecka eller så innan smärtan försvinner, om den nu visar sig att sprutan verkligen träffade rätt och har den önskade effekten. Antagligen är det för tidigt att säga något om det än utan jag får avvakta några dagar till och se hur det känns. Jag trodde att jag skulle ha mindre ont efter fyra dagar, men jag inser att det ändå är ganska kort tid, att jag måste ha mer tålamod, men än så länge verkar det inte ha blivit bättre.

Ett skönt yogapass ute på gräsmattan vid stugan, mitt smultronställe, i lördags kändes i alla fall bra. Och efter det kände jag mig åtminstone bättre till mods även om känslan i knät var den samma som innan. Twistande positioner som motverkar depression kändes lämpligt.

Sjuåringen tappade äntligen sin första tand, som hon har väntat! Eftersom i dag är sista dagen i förskoleklass, innan sommarlovet, så var det sista chansen att hinna få sätta upp en tand på krokodilen - det kan man kalla tajming! I eftermiddag blir det skolavslutning med efterföljande fika i gröngräset. I morgon är det sommarlov och förhoppningsvis gör det ytterligare lite mindre ont i knät. Planen är att tjuvstarta och testa ett cykelpass onsdag kväll, om allt känns bra. Då har det gått nästan en träningsfri vecka och cykling är ju inte så belastande för knät/benen. Visst får benen jobba en hel del, men i princip utan tyngd. Det borde funka. Till helgen åker jag till Stockholm på Bodyjam-utbildning. Det borde funka.

I morgon är jag glad att vi har sittplatser på Linkin Park-konserten.

Löparknä - tillbaka på ruta -78

Kortisonspruta i knät gör ont, helt klart. Förhoppningsvis blir det bättre med tiden, bättre än innan sprutan... Om den tog rätt.

Bloggtorka igen på grund av bristande motivation, en härlig Turkietresa med efterföljande trötthet och lite allmän trötthet och deppighet. Gårdagens efterlängtade ortopedbesök är dock värt en rapport. En erfaren ortoped undersökte mig snabbt med vana händer och kunniga fingrar och hans lite skrovliga tumme konstaterade att det är ett löparknä det handlar om även om han höll med om att det är ett ovanligt förlopp med hur hastigt och intensivt det började från dag 1, och att rehab och löpvila inte ger någon effekt, och att jag av och till har ständigt ont, vid bara vanlig promenad eller till och med i vila. Dock, ett löparknä är vad det är. Hans tumme kände exakt hur svullen och inflammerad den lilla slemsäcken är, det var ingen tvekan i hans konstaterande. Han tittade på min när jag gick fram och tillbaka i korridoren och hittade inga problem med min gång, inga konstigheter och det är väl som tidigare konstaterats att den lilla tendens jag har till att falla in när jag springer verkligen är marginell, om den har med min smärta att göra eller inte går inte att säga.

Egentligen är det mest löpvila det handlar om, han gav sig inte ens på någon gissning om hur lång, mer än ett kallt konstaterande att från där jag är i dag är det långt till att jag ska kunna springa igen, jag har långt till att ens kunna gå ordentligt. Kortisonsprutor är första alternativet för att häva inflammationen och kunna påbörja en läkning. "Det kan jag ge dig en direkt nu om du vill." Ja tack!

Upp till tre sprutor, med 4-6 veckors mellanrum kan han ge och så får man bedöma vilken effekt det har. Nästa alternativ är operation, att man går in och klyver och öppnar upp så att det blir ett dränage för att få ut svullnaden. Just nu har jag svårt att uppamma min vanliga positiva syn och känner att jag antagligen kommer att behöva en operation i slutändan, för att få bukt med det här. Det borde ha blivit bättre redan om det här var något som skulle kunna självläka även om det tar lång tid. Men vi får väl se. Kanske hjälper sprutorna, kanske ger det tillräcklig respit för mitt onda knä och irriterade slemsäck så att det äntligen kan börja läka nu.

När jag sedan är "bra" (jag tvingar mig själv att inte skriva "om" även om det är så det känns) så handlar det sedan förstås om mycket långsam upptrappning och löptillvänjning igen. I början inte ens löpning utan enbart promenader, långsamt upptrappade. Det är LÅNGT kvar till att överhuvudtaget börja fundera på att få in några kortare löpintervaller i långpromenaderna, ja även om man bortser från att det är långt kvar till några långpromenader överhuvudtaget...

Nåja, en sak i taget. Jag kommer bli helt knäpp om jag funderar i de banorna. Nöjer mig med att konstatera att jag definitivt kommer att bli en hejare på spinning under hösten/vintern, kanske till och med anmäler mig till en simkurs. Just nu har jag träningsförbud i en vecka, efter sprutan, det vill säga, all träning som belastar benen. Jag har svårt att komma på någon bra pulshöjande träningsform som inte använder benen.Beroende på hur det känns kanske jag smygstartar i gång med lite cykling i mitten av nästa vecka. Det är ju faktiskt inte så belastande för ben/knän även om man förstås använder benen rätt mycket. Någonting måste jag göra för att hålla i gång hjärtat för att klara av nästa helgs bodyjam utbildning när det lär bli fullt ös från morgon till kväll i tre dagar. TUR att träningsförbudet officiellt avslutas på torsdag när det gått en vecka precis sedan sprutan.

Jag borde skriva om den helt fantastiska veckan i Turkiet också, på lyxiga Güral Premier, men det får bli en annan gång.