glädje och frustration

Det var på tiden att det lossnade i går, i längdåknings-VM förstås. (Jag har aldrig nekat till att jag är total obotlig sportnörd) Och fler medaljer i dag efter grym åkning av den svenska damerna i stafetten, imponerande! I morgon hoppas vi på att herrarna kan visa att de är minst lika bra som damerna. En fjärdeplats på mixed-stafetten i skidskytte kändes förstås surt, speciellt när vi hade medaljchans ända till sista skyttet. Men ändå kul att det är i gång.

Jag börjar tröttna på mitt knä. Det kan ju vara en ren slump. Det kan vara den ruggiga kylan som påverkar. Det kan ju vara så att jag hade varit ännu sämre utan rehab. Annars kan det ju vara så att det är rent tillfälligt och naturligt att det går lite upp och ned. Kanske är rehabövningarna inte riktigt rätt för mig. Eller så kanske det kan vara så att jag inte utför dem helt rätt, fast hur troligt är det egentligen? Det kanske helt enkelt är inbillning. Det trodde jag först, och sedan försökte jag övertyga mig om att det var inbillning det var. Men jag är faktiskt sämre i knät nu. Trots noggrann och metodisk rehab, utan fusk eller slarv, det enda jag har gjort är att jag har gjort lite mer (vilket inte skulle vara något fel och vad gäller stretchingen tvärtom ju mer desto bättre) så har jag lite ondare i knät i dag än jag hade för en vecka sedan. Det är ingen stor skillnad, jag har inte speciellt ont, men det känns, hela tiden när jag går känns det. Och även när känslan inte ens kan beskrivas som ont, och när det inte känns i knät (för att jag till exempel står still) så känns IT-bandet, det känns stramt och irriterat. Och jag blir irriterad och frustrerad.

Och jag funderar på om det är rehabben, om den är fel, för mig. Om jag ska avbryta, återgå till att bara stretcha som förut, tills jag haft med nästa besök hos sjukgymnasten och kunnat stämma av. Se om det blir skillnad, åt något håll. Jag hade bestämt mig att verkligen vara duktig med rehabben, inte fuska, göra denna ordentligt så att jag har gjort allt jag kan för att bli smärtfri och bygga upp mig så att jag förhoppningsvis slipper återfall. Men det här känns inte okej och jag funderar på om jag ska lita på min kropp då och ta en paus från styrkeövningarna, eller om det är normalt och naturligt att det irriterar och på så sätt känns som att det bli sämre, innan det blir bättre. Gah! Om det inte sker ett mirakel under natten tvivlar jag på att det blir någon löparcomeback i morgon. Mina planerade 800 m får nog vänta ett par dagar till...

Jag. Vill. SPRINGA.

nu