försöker hålla huvudet högt

Men det är fan inte lätt. Det känns som att det är ett halvt steg framåt och sedan sju steg tillbaka.

Jag var som sagt hos sjukgymnasten i onsdags för uppföljning. Hon höll med om att jag antagligen överansträngt mina knän lite och att jag skulle hålla mig till varannan dag framöver. Vi pratade även igenom hur det kändes rent allmänt och hon hade inte så mycket att säga egentligen. Jag fick köra igenom styrketräningsprogrammet och det såg bra ut, lade till en övning - musslan - annars ska jag köra på. Jag berättade också om min långa löpning i måndags och hon sa att det var bra och att jag skulle fortsätta så. Powerwalks med inslag av korta löpsträckor. Huvudfokus är att undvika att framkalla smärta och att långsamt öva upp vävnaden och vänja den vid belastning gradvis.

I fredags var det dags för powerwalk med löpningsintervaller. Började med att promenera 1.3 k för att värma upp ordentligt och sedan började jag springa. 400 meter, kändes jättebra, snabbt, ja för att vara jag, runt nollgradigt och knappt sprungit på två månader, pigga och springsugna ben.Efter runt 400 meter hade jag kommit in på en grusväg som var alldeles blöt och svampig, underlaget mjukt och ostadigt och eftersom jag inte vågade chansa avslutade jag där, helt utan några smärtkänningar. Powergick igen i ungefär 500 meter innan det var dags för nästa löpintervall. Det kändes inte alls bra. Ingen smärta, vilket fortfarande är positivt, men kände mig stel och stram i IT-bandet, trött liksom, irriterad. Små stickningar som inte gjorde ont, men helt klart kändes som förvarningar om att det skulle börja göra ont vilket steg som helst. Så jag avbröt förstås, ganska irriterad, efter cirka 250 meter, med massor av spring kvar i benen. När jag gick vidare kände jag noggrant efter om jag hade det minsta lilla ont i utsidan av knät och det kunde jag inte hitta, men jag stannade ändå för att stretcha utsidan och sätet lite, för säkerhets skull. Med så mycket spring kvar i benen var jag tvungen att göra ett försök till, eftersom jag fortfarande inte hade ont, så efter några hundra meter började jag om. Den trötta känslan i IT-bandet kom nästan direkt, och strax efter stickningarna som retades att det skulle börja göra ont alldeles strax så det blev 160 meter bara. Min powerwalk fortsatte ett tag till, men nu kom den gnagande molande känslan i knät tillbaka.

Alltså, sammanlagt endast 800 meters löpning, uppdelat på tre omgångar och med både gång och stretching emellan, och trots att jag slutat springa innan det bränt till av smärta. Ändå uppenbarligen för mycket för mitt knä.

Så vad är det som är fel? För uppenbarligen är det något som inte är rätt. Trots att jag löpvilade totalt i tre veckor efter första (dittills enda) smärttillfället under en löprunda, och under tiden stretchade noggrant samt gjorde utvalda rehabövningar för knät, trots att jag hela tiden försökt undvika att framkalla smärta, lyssnat på kroppen, trots att jag följer sjukgymnastens råd och mitt eget förnuft så blir jag snarare sämre än bättre. Det går inte framåt. Trots direkt löpvila och rehab gick mitt knä raka vägen till kroniskt och jag kan inte förstå varför.

När jag hade benhinneinflammation (om det nu inte var en stressfraktur, i båda benen samtidigt, som jag börjat misstänka) kan jag i efterhand förstå varför det blev så illa. Jag hade ingen aning om vad det var eller hur det kan utveckla sig, men efter att ha läst på i efterhand gjorde jag ju precis tvärt emot vad man ska, ignorerade smärtan, tränade igenom den, trodde att det var okej för att smärtan försvann efter uppvärmning även om den kom tillbaka igen efteråt, när jag väl vilade var det alldeles för kort innan jag testade igen... Så den här gången skulle jag vara smart, vila direkt, stretcha och rehabba, lyssna på kroppen och undvika det som gjorde ont. Det hjälpte inte ett dugg och jag blir så less.

Nu har jag bestämt mig för att det inte blir några fler försök till att springa ens korta sträckor som intervaller i en powerwalk. Och det blir inte ens några powerwalks om jag inte är fullständigt smärtfri vid "vanlig gång", dvs ut med hunden och liknande. Jag kommer att stretcha så mycket jag bara kan och orkar, köra min rehabövningar varannan dag men vara väldigt uppmärksam på om någon övning inte känns bra, antingen när jag kör den, eller jag upplever att jag blir trött eller får ont i knäna efteråt. Jag kanske inte kommer att kunna hålla mig, speciellt inte om våren fortsätter att närma sig. (I lördags var det så underbart väder, strålande sol och några plusgrader och jag var så deprimerad över att jag inte kan springa - jävla knähelvete helt enkelt!) Men planen är att inte springa alls förrän efter nästa sjukgymnastbesök som är om drygt två veckor. Och då ha ett grundligt samtal med henne, beroende på hur det känns, om varför mitt knä inte blir bättre. Har hon inga bra tankar och idéer att komma med då måste jag allvarligt fundera på att byta sjukgymnast eller göra något annat. Även om det kan ta tid så borde jag kunna se framsteg när jag gör allt jag ska och gör det rätt, annars är det något som saknas eller någon annanstans felet ligger. Om inte rehabben hjälper måste jag göra någonting annat eller hitta felet på annat håll. Skor? Löpteknik? I helgen har jag varit tillbaka på att ha ont hela tiden vid gång även om det är bara 2 eller 3 på en skala 1-10. Ont är dock ont och visar otvetydigt att knät inte mår bra eller är på väg att bli bättre.

Nu måste jag rycka upp mig och tänka på vad som helst utom att springa, eller rättare sagt det faktum att jag inte kan. Inte ens vårsolen känns som att den värmer eller lyser upp direkt. I går bakade jag ett riktigt gott bröd, morots-/rödbetsbröd med en klick surdeg i. Gott, grovt och nyttigt! Nästan lika gott som chokladkladdkakan jag bakade i fredags och som vi ätit av i helgen. Det är en klen tröst, men jag försöker i alla fall... :-/