I morgon drar vi! Tjohooo! Nästan färdigpackat, snart på väg ner i duschen och sen i säng. vågar nästan inte skriva det här, men jag tror faktiskt att vi har koll på det mesta. (bankar huvudet lite mot väggen här i skrockförebyggande syfte).
Knät har faktiskt känts okej de senaste dagarna, fast jag inbillar mig att jag kände något mer i dag, när jag inte hunnit stretcha. Nåja, jag har många timmars flygresa på mig att stretcha i morgon. Både VFF och löparskor åker i alla fall med till Thailand, ihop med träningskläder och jag har hopp om att kunna smyga ut på några korta försiktiga rundor åtminstone. Annars får jag hålla mig till simning och lite egen yoga samt bodybalance. Det blir nog bra vilket som.
Och i morse ringde de och berättade att jag inte blir erbjuden det där braiga jobbet som jag var på intervju för. Det var väldigt jämnt och av de sex som intervjuades så hade de tre riktigt bra, i stort sett jämna kandidater som alla hade bra kompetens och erfarenhet. Jag "föll på målsnöret", vilket förstås inte är någon som helst tröst. Nya tag! Fast först semester!
Och bloggvila här till jag är tillbaka. Så länge finns jag på Resebloggen.
måndag 24 januari 2011
lördag 22 januari 2011
Magont, knäont. Och lite annat
Hej och hå, det är roligt nästan jämt. Har man inte ont i knäna kan man alltid ha kräksjuka.. Tog upp J till frukost i går och nästan på en gång började hon klaga över att hon hade så ont i magen. Själva ätandet gick trögt också och knipet i magen släppte inte så det var inte svårt att fatta beslutet att hon fick stanna hemma från skolan. Med en hink bredvid sig, som hon släpade runt hela dagen tillbringade hon större delen av tiden i soffan framför tvn. Jag väntade på att hon skulle börja kräkas men trots ett par tillfällen då hon sprang in i badrummet och trodde själv att det var på gång så blev det inget. Men magvärken satt i. Själv sprang jag på toa men tänkte inte så mycket på det. Och någon gång efter lunch (som i hennes fall bestod av det kokta ägget hon inte orkade till frukost, och ett stekt ägg!) började jag rapa, och fortsatte springa på toa, fast inget magont och inget illamående så tänkte fortfarande inte att det var något.
För att göra en halvlång historia halvkort så började jag under eftermiddagen och kvällen känna mig små konstig, diffus obehagskänsla i magen och inte hungrig. I mitt fall är just det där "inte hungrig" ett väldigt tydligt tecken på att det är något som inte står rätt till, för jag är alltid hungrig annars. Kan sällan gå tre timmar utan att äta någonting. J hade inte heller någon större aptit, magvärken fortsatte att gå upp och ned, inget illamående, men åt lite grann och fick behålla det. Trött och hängig, och det blir man ju när man har ont, lite varm också.
Jag insåg vart det var på väg och senare på kvällen fick jag mycket riktigt springa och kräkas. Kände mig eländig precis innan, som man ju gör när det är på gång, innan det kommer. Tömde magen fullständigt och satt och tyckte synd om mig själv en stund, magsjuka är bland det vidrigaste som finns, och jag tillhör de människor som lätt smittas. Har oftast minst en magsjuka per vinterhalvår, tror inte det är många gånger som det har gått mer än en vinter utan. Maken däremot är nästan aldrig magsjuk. Är barnen sjuka så blir jag det nästan garanterat, men orättvist nog så klarar han sig oftast, hur mycket spyor han än får torka. Just när jag satt där och hängde över toalettstolen så kändes det väldigt jobbigt också, med tanke på tajmingen. Men i ett försök att tänka positivt så skrev jag på min facebook status att "bättre nu än måndag kväll", när flyget går på tisdag.
Peppar peppar och ta i trä så lugnade sig magen igen efter den enda kräkningen. Satt en lång stund vid datorn och väntade på nästa omgång, kände efter, men det ebbade ut i stället. Gick och la mig och fick sova rätt bra, och hyfsat ostört. I dag har jag gått upp och ätit frukost och även om jag åt mindre än jag brukar, och sedan tackade nej till förmiddagskaffet så fick jag i mig lite frukost och det känns okej. Håller alla tummarna nu för att det var en mild släng och att jag får återhämta mig nu.
J har ont i magen i dag med, och ingen jätteaptit till frukost, men magen verkar lugn i alla fall. Tycker så synd om henne när det hugger i magen, hoppas verkligen att det släpper snart, och att hon inte börjar kräkas eller få diarré heller.
I dag blir det mycket Vinterstudion, packning och genomgång av kläder och annat inför resan nu när det närmar sig och så ska jag förstås stretcha. Av naturliga skäl var jag inte ute och rörde på mig så mycket i går så kan inte riktigt säga hur det känns, men jag tror inte knät är bättre i alla fall och dessutom tyckte jag vänsterknät kändes ömt i går kväll också... Fram och tillbaka, nu tycker jag att det är dags att det vänder. Höften känns så där men är bättre åtminstone.
För att göra en halvlång historia halvkort så började jag under eftermiddagen och kvällen känna mig små konstig, diffus obehagskänsla i magen och inte hungrig. I mitt fall är just det där "inte hungrig" ett väldigt tydligt tecken på att det är något som inte står rätt till, för jag är alltid hungrig annars. Kan sällan gå tre timmar utan att äta någonting. J hade inte heller någon större aptit, magvärken fortsatte att gå upp och ned, inget illamående, men åt lite grann och fick behålla det. Trött och hängig, och det blir man ju när man har ont, lite varm också.
Jag insåg vart det var på väg och senare på kvällen fick jag mycket riktigt springa och kräkas. Kände mig eländig precis innan, som man ju gör när det är på gång, innan det kommer. Tömde magen fullständigt och satt och tyckte synd om mig själv en stund, magsjuka är bland det vidrigaste som finns, och jag tillhör de människor som lätt smittas. Har oftast minst en magsjuka per vinterhalvår, tror inte det är många gånger som det har gått mer än en vinter utan. Maken däremot är nästan aldrig magsjuk. Är barnen sjuka så blir jag det nästan garanterat, men orättvist nog så klarar han sig oftast, hur mycket spyor han än får torka. Just när jag satt där och hängde över toalettstolen så kändes det väldigt jobbigt också, med tanke på tajmingen. Men i ett försök att tänka positivt så skrev jag på min facebook status att "bättre nu än måndag kväll", när flyget går på tisdag.
Peppar peppar och ta i trä så lugnade sig magen igen efter den enda kräkningen. Satt en lång stund vid datorn och väntade på nästa omgång, kände efter, men det ebbade ut i stället. Gick och la mig och fick sova rätt bra, och hyfsat ostört. I dag har jag gått upp och ätit frukost och även om jag åt mindre än jag brukar, och sedan tackade nej till förmiddagskaffet så fick jag i mig lite frukost och det känns okej. Håller alla tummarna nu för att det var en mild släng och att jag får återhämta mig nu.
J har ont i magen i dag med, och ingen jätteaptit till frukost, men magen verkar lugn i alla fall. Tycker så synd om henne när det hugger i magen, hoppas verkligen att det släpper snart, och att hon inte börjar kräkas eller få diarré heller.
I dag blir det mycket Vinterstudion, packning och genomgång av kläder och annat inför resan nu när det närmar sig och så ska jag förstås stretcha. Av naturliga skäl var jag inte ute och rörde på mig så mycket i går så kan inte riktigt säga hur det känns, men jag tror inte knät är bättre i alla fall och dessutom tyckte jag vänsterknät kändes ömt i går kväll också... Fram och tillbaka, nu tycker jag att det är dags att det vänder. Höften känns så där men är bättre åtminstone.
torsdag 20 januari 2011
jag kommer inte vara där...
Jag har nästan förlikat mig med att jag kommer att missa årets roligaste träningshelg, the Nike Blast, eftersom det beror på en så bra anledning som att jag kommer att befinna mig på andra sidan jordklotet och sola, bada, dyka och äta massor med het, god mat och exotisk färsk frukt i landet jag gärna återvänder till många gånger. Annars måste jag erkänna att det var lite surt att titta på programmet och inse att jag inte kommer vara där, på helgen man går och längtar efter ett helt år. Om du inte vet vad Nike Blast, förut Nike convention, är så är det en helg fylld med det bästa som finns inom gruppträning, de bästa instruktörerna från Sverige och utlandet leder alla tänkbara typer av gruppträningspass i två heldagar - cykel, step, dans, styrkepass, yoga m.m plus intressanta föreläsningar. Gamla beprövade kort och det hetaste, mest populära blandas med det allra nyaste som du kanske aldrig haft chansen att testa, dessutom kan du supershoppa ur nya Nike kollektionen till superpriser och naturligtvis köpa ny musik till våra klasser. Det är en helg när runt ett par tusen, majoriteten tjejer även om det finns killar också, träningstokiga springer omkring svettiga, med stora leenden på läpparna och tränar klass efter klass och bara insuper inspiration och träningsglädje för ett helt år. Helt enkelt en underbar helg, för såna som oss! Nike är alltid sista helgen i januari, och redan i bilen hem därifrån börjar man längta efter nästa år, i alla fall jag och mina vänner som jag brukar åka med. Galet kul är vad det är!
Och i år kommer jag inte vara där, känns konstigt och trots att jag är i Thailand så känns det liiite surt, för det är ju så kul. Jag får helt enkelt börja ladda för Nike 2012 i stället. Då vet jag precis vad jag gör och var jag är sista helgen i januari!
Just nu är det handboll, måste-matchen mot Polen. Spännande värre!
Dagens skaderapport då. Det blir bättre och bättre dag för dag, tralalala! Även om det går i snigelfart. Men i dag gick jag säkert halva vägen innan jag kände någonting i knät när jag skulle hämta J i skolan. Det är 1 km till skolan så alltså 500 m smärtfri, wow! Och även om det sedan började kännas så var det svagare och mindre, faktiskt inte ens i varje steg heller resten av vägen. När vi traskade hemåt så gick det inte i samma raska tempo som jag hade ensam och då kändes det ingenting i knät alls. Har stretchat varje tänkbar stretch för rumpa och utsida lår, och kanske ett par otänkbara också, plus framsida lår, både den vanliga och den djävulska varianten för löparknä, baksida lår och höftböjarna ur ett par olika vinklar flera gånger under dagen. Lite utfall, enbensböj och squats som rehabövningar också, bara för skojs skull. Under tiden drömmer jag om kommande löprundor som kommer allt närmare, bara jag fortsätter att rehabba duktigt och har tålamod nog att inte stressa.
Nu ska jag koncentrera mig på det spännande slutet av handbollsmatchen. Heja Sverige!
Och i år kommer jag inte vara där, känns konstigt och trots att jag är i Thailand så känns det liiite surt, för det är ju så kul. Jag får helt enkelt börja ladda för Nike 2012 i stället. Då vet jag precis vad jag gör och var jag är sista helgen i januari!
Just nu är det handboll, måste-matchen mot Polen. Spännande värre!
Dagens skaderapport då. Det blir bättre och bättre dag för dag, tralalala! Även om det går i snigelfart. Men i dag gick jag säkert halva vägen innan jag kände någonting i knät när jag skulle hämta J i skolan. Det är 1 km till skolan så alltså 500 m smärtfri, wow! Och även om det sedan började kännas så var det svagare och mindre, faktiskt inte ens i varje steg heller resten av vägen. När vi traskade hemåt så gick det inte i samma raska tempo som jag hade ensam och då kändes det ingenting i knät alls. Har stretchat varje tänkbar stretch för rumpa och utsida lår, och kanske ett par otänkbara också, plus framsida lår, både den vanliga och den djävulska varianten för löparknä, baksida lår och höftböjarna ur ett par olika vinklar flera gånger under dagen. Lite utfall, enbensböj och squats som rehabövningar också, bara för skojs skull. Under tiden drömmer jag om kommande löprundor som kommer allt närmare, bara jag fortsätter att rehabba duktigt och har tålamod nog att inte stressa.
Nu ska jag koncentrera mig på det spännande slutet av handbollsmatchen. Heja Sverige!
tisdag 18 januari 2011
man ska aldrig ha för bråttom att duscha
I dag känner jag mig trött och gammal... Terminens första Afropowerdance avklarad (ja jag vet att jag körde förra veckan, men det var tjuvstart). Nästan 90 deltagare, grym stämning och massor med härlig energi, trots att vi inte puttade ner ett enda sandslott med duvetvad. Härlig stämning och folk svettades så det stod härliga till. Mitt onda lilla löparknä (som faktiskt varit ganska tyst hela dagen i dag - jippie!) sa inte ett pip, men mina trötta höfter protesterade lite. Det är inget allvarligt med dem, men de känner sig lite överansträngda efter all knärehab jag sysslat med. Squat, enbensböj, utfall och att kliva upp och ned på en stol tar ganska hårt på höfterna. Nu ska de få vila, ända till i morgon kväll när jag kör step...
Trött och seg i huvudet också, men det är bara att vänta sig med sömnbrist som ackumuleras för var dag. Så blir det när man aldrig klarar av att gå och lägga i sig i tid. Att sitta och blogga så här dags, med intorkad svett, i stället för att skynda ned i duschen och sätta fart mot sängen är ett typexempel på varför det blir så. Då blir det segt. Varken kropp eller huvud är 22 är längre, och tur är väl det! Jag försökte råda bot på en del av sömnbristen genom att krypa ned i sängen igen i morse efter hundpromenad för att lämna J i skolan, men trots en dryg timme i gosig säng, bredvid varm och mysig sovande man som jobbar eftermiddagsskift den här veckan, så lyckades jag inte somna. Tyvärr är det inte alltid så enkelt att sova även om både behov och möjlighet finns.
Dags att sätta fart och hoppas att John Blund kommer snabbt i kväll i alla fall, om jag bara lyckas fräscha till mig och få huvudet på kudden snart.
Trött och seg i huvudet också, men det är bara att vänta sig med sömnbrist som ackumuleras för var dag. Så blir det när man aldrig klarar av att gå och lägga i sig i tid. Att sitta och blogga så här dags, med intorkad svett, i stället för att skynda ned i duschen och sätta fart mot sängen är ett typexempel på varför det blir så. Då blir det segt. Varken kropp eller huvud är 22 är längre, och tur är väl det! Jag försökte råda bot på en del av sömnbristen genom att krypa ned i sängen igen i morse efter hundpromenad för att lämna J i skolan, men trots en dryg timme i gosig säng, bredvid varm och mysig sovande man som jobbar eftermiddagsskift den här veckan, så lyckades jag inte somna. Tyvärr är det inte alltid så enkelt att sova även om både behov och möjlighet finns.
Dags att sätta fart och hoppas att John Blund kommer snabbt i kväll i alla fall, om jag bara lyckas fräscha till mig och få huvudet på kudden snart.
måndag 17 januari 2011
stretcha stretcha stretcha
I dag ringde jag till MJ. MJ står inte för Michael Jackson som man kanske skulle kunna tro, om det nu inte vore så att han är död, utan Magnus Johansson, som är sjukgymnast på Örebro rehabcenter och som vi i föreningen har ett specialavtal med angående konsultationer, rådgivning och undersökningar. Han är bra. Förra våren när jag fick så ont i min rygg ringde jag honom och fick lite goda råd. Jag var på rätt väg redan, med vila och undvikande av det som gjorde ont vilket var framåtböjningar, men tre veckor senare var jag inte bara smärtfri och kunde både börja springa för året (det var ju på den gamla tiden, när jag inte sprang året runt) och återuppta min älskade Afro, jag hade också en bättre rörlighet än innan jag fick ont. Ja rörligheten kanske inte var bättre direkt efter bara tre veckor, men inte långt senare i alla fall.
Han gissade naturligtvis på att det är löparknä jag har fått. Mitt knäont beter sig lite otypiskt mot allt jag läst om löparknä, och det känns hemskt orättvist med tanke på att jag inte har tanklöst och kraftigt ökat träningsdosen, inte använder dåliga, gamla skor, inte bytt underlag (utöver att jag hade satt på dobbarna i ett par rundor) använder "rätt" skor för mitt löpsteg, utprovade på Löplabbet, är duktig på att värma upp, varva ned och stretcha, tränar varierat och smart, stark i bål, tycker jag är allsidigt och bra tränad. Visst vet jag att jag är lite kort i sätesmusklerna, men i övrigt både smidig och stark tycker jag. Och bra på att stretcha, har ju till och med stretchat förebyggande mot löparknä, bland annat den stretchen när man korsar andra benet över det ben man vill stretcha och lutar kroppen åt sidan så man kommer åt utsidan av låret. Och som sagt ingen kraftig ökning av träningsmängden. Orättvist!
Men det är där min smärta sitter, och smärtan har uppkommit av löpning så det tyder ändock på ett löparknä, även om MJ inte ville säga något definitivt innan han fått undersöka mig närmare. Det blir förstås efter att vi har kommit hem från Thailand. Så länge ska jag stretcha så mycket det bara går, olika löparknästretchar, abductorer och sätesmuskulaturen. Det mest positiva han sa var att är jag smärtfri kan jag springa. Jag behöver inte vänta en viss tid utan smärta utan när det inte gör ont går det bra. Bara 5 km till en början och om det känns bra öka försiktigt, 1 km i veckan och förstås bara så länge jag inte får ont av det. Och så fortsätta stretcha förstås.
Nu ska jag lägga mig på golvet och stretcha framför Idrottsgalan.
Han gissade naturligtvis på att det är löparknä jag har fått. Mitt knäont beter sig lite otypiskt mot allt jag läst om löparknä, och det känns hemskt orättvist med tanke på att jag inte har tanklöst och kraftigt ökat träningsdosen, inte använder dåliga, gamla skor, inte bytt underlag (utöver att jag hade satt på dobbarna i ett par rundor) använder "rätt" skor för mitt löpsteg, utprovade på Löplabbet, är duktig på att värma upp, varva ned och stretcha, tränar varierat och smart, stark i bål, tycker jag är allsidigt och bra tränad. Visst vet jag att jag är lite kort i sätesmusklerna, men i övrigt både smidig och stark tycker jag. Och bra på att stretcha, har ju till och med stretchat förebyggande mot löparknä, bland annat den stretchen när man korsar andra benet över det ben man vill stretcha och lutar kroppen åt sidan så man kommer åt utsidan av låret. Och som sagt ingen kraftig ökning av träningsmängden. Orättvist!
Men det är där min smärta sitter, och smärtan har uppkommit av löpning så det tyder ändock på ett löparknä, även om MJ inte ville säga något definitivt innan han fått undersöka mig närmare. Det blir förstås efter att vi har kommit hem från Thailand. Så länge ska jag stretcha så mycket det bara går, olika löparknästretchar, abductorer och sätesmuskulaturen. Det mest positiva han sa var att är jag smärtfri kan jag springa. Jag behöver inte vänta en viss tid utan smärta utan när det inte gör ont går det bra. Bara 5 km till en början och om det känns bra öka försiktigt, 1 km i veckan och förstås bara så länge jag inte får ont av det. Och så fortsätta stretcha förstås.
Nu ska jag lägga mig på golvet och stretcha framför Idrottsgalan.
söndag 16 januari 2011
benhinneinflammationen från helvetet
Det är svårt att vila. Det är svårt att vila från löpning. Svårt att vila från något man vill göra, något man både tycker om och som man vet att man mår så bra av egentligen, som är nyttigt, för kropp och själ. Särskilt svårt att det att vila när man knappt har ont, bara lite, och mest vilar i förebyggande syfte. Vilar för att det inte ska bli ett stort problem av något som knappt är någonting.
Men det är just det jag övertalar mig själv till att göra just nu, för att inte mitt svaga lilla knäont ska bli en svår och långvarig skada som tar månader av vila och sedan långsam rehabilitering för att bli av med, innan jag sakta och försiktigt kan börja igen nästan från noll med löpningen, med korta och glest förekommande rundor, som kan ökas med endast några minuter i veckan...
Det är svårt att vila för att vara klok och förebyggande och satsa långsiktigt, på ett liv med löpning och annan fysisk träning och inte bara snabbt uppnå kortsiktig smärtfrihet för att kunna utföra nästa runda, eller ett enstaka lopp. Egentligen borde det vara självklart, men det är alltid lättare att tänka kortsiktigt, att se det man har närmast inför sig. Svårt att tänka långsiktigt och ha tillräckligt med tålamod. Jag försöker ha tålamod eftersom jag vet hur det är att vara skadad, att både ha fruktansvärt ont, och att under flera månaders tid inte kunna göra det roligaste och bästa man vet på grund av smärta. Jag har haft benhinneinflammationen från helvetet. Det var många år sedan men en erfarenhet jag aldrig kommer att glömma och som jag hoppas att jag har lärt mig av. Därför biter jag i det sura äpplet och tänker inte springa igen förrän jag är övertygad om att det är riskfritt för mitt knä.
Jag fick benhinneinflammation hösten när jag var sexton år. Jag drog på mig en riktigt elak omgång genom att ha lite ont några gånger, vila ett par dagar, köra igen och få ont, vila några fler dagar, ont, vila igen osv. Längre vila för varje gång, men förstås aldrig tillräckligt lång tid, och var gång jag började om kom smärtan tillbaka starkare. Efter några månader blev det bara värre och värre, oavsett vad jag gjorde. På den tiden tog jag danslektioner och tränade aerobics sammanlagt fem dagar i veckan och tyckte att det var det roligaste som fanns, det var naturligtvis därför det var så svårt att vila och avstå från träningen. Men i slutändan fick jag ju avstå väldigt lång tid.
Till en början så kände jag endast svag smärta på insidan av underbenens nedre del i början av passen. Det kom efter någon minut eller två men var aldrig farligt, och när uppvärmningen var klar hade smärtan försvunnit helt så jag trodde förstås inte att det betydde något eller var något allvarligt. Efter ett tag så började smärtan komma tillbaka direkt efter passet och när jag hade ont på väg nerför trappan efteråt, så insåg jag att jag kanske behövde vila från träningen för att det skulle försvinna. Så jag vilade, men förstås inte så länge. Jag trodde fortfarande inte att det var något allvarligt, kände inte till benhinneinflammation och trodde inte att det kunde bli så stora problem. Efter några dagars vila var jag tillbaka på träningen, men fick ont direkt, ingen stark smärta, men ont. Och ont när jag gick ifrån träningen även om största delen av passet var utan smärta, när kroppen väl blivit uppvärmd gick det ju bra att köra - förrädiskt.
Så jag vilade igen, lite längre, men när jag testade att träna nästa gång upprepades samma mönster. Jag kommer inte ihåg hur många sådana, för varje gång längre, viloperioder jag tog under hösten. Jag vet bara att jag vilade längre men varje gång jag försökte träna igen så kom smärtan tillbaka direkt, även om jag varit helt smärtfri i vardagen, och för varje gång så ökade smärtan. Så småningom insåg jag förstås att jag var tvungen att vila längre, inte bara vara smärtfri några dagar innan jag gick tillbaka, men då var det redan för sent. Smärtan fortsatte att öka trots att jag inte tränade och trots att jag gjorde allt för att undvika att utsätta benen för belastning och påfrestningar. Att bara gå gjorde ont, jag hade ont hela tiden, så jag gjorde det så lite som möjligt.
När det var som värst låg jag i sängen på kvällarna och kunde inte sova för att jag hade så ont. Utan tryck, utan belastning och i total vila var smärtan nästan outhärdlig. Jag gick under den tiden i gymnasiet, i grannorten, och åkte tåg dit. Att cykla till stationen funkade hyfsat även om det förstås gjorde ont, men att gå från stationen ner till skolan, några hundra meter bara, kunde ta mig tio minuter och jag var gråtfärdig när jag kom fram för att jag hade så ont. Skolidrotten, som jag alltid gillat eftersom jag alltid varit sportig och tyckt om att träna och röra på mig, kunde jag inte vara med på alls när det blossade upp. Det fanns de i klassen som kunde hitta på nästan vad som helst som ursäkt för att inte behöva vara med, men jag tyckte det var värdelöst, jag ville ju. Till en början kunde jag inte ens simma, för jag klarade inte av trycket som skapades av vattnet mot benen i simrörelsen, det gjorde för ont. Efter ett tag började jag så smått att tillbringa de flesta av idrottslektionerna i det lilla gymmet som fanns i anslutning till idrottshall och bassäng som skolan fick utnyttja. Det var först inte så mycket jag kunde göra eftersom allt som innebar belastning av benen på något sätt var uteslutet. Jag hade förstås svårt att värma upp utan att belasta benen, men trampade mycket försiktigt på en gammal motionscykel som fanns där, lagom för att få i gång lite blodcirkulation bara och sedan fick jag ta mig an de övningar jag kunde göra, överkropp och armar försiktigt först och lägga på mer vikt gradvis.
Jag minns att min mamma tog med mig till en läkare som jag har för mig hade idrottsinriktning, men fick inte mycket hjälp där. Ett konstaterande att det var benhinneinflammation, att jag var tvungen att vila, att man kanske kunde få hjälp av dyra specialgjutna inlägg i skorna men det var inte alls säkert och att i värsta fall kunde man bli tvungen att operera men inte heller det var någon garanti för att slutgiltigt bli av med besvären. Det var mycket nedslående och framför allt gav det inte någon som helst vägledning till något jag kunde göra för att bli av med besvären eller arbeta förebyggande mot dem. Min danslärare hade visat mig hur jag kunde stretcha vader och själva benhinnorna, och jag hade läst och hört om hur man kunde öka cirkulationen i en viss del av kroppen och på så sätt påskynda läkningen genom att växelvis spola med riktigt varmt och iskallt vatten, men det var allt utöver rådet att vila, vilket var oundvikligt eftersom jag hade så ont att jag inte ens kom på tanken att göra något som innebar att jag belastade benen.
Långsamt började det i alla fall bli bättre, efter vila, stretch, vila, växelvis varmvatten/kallvatten, vila, vila och mer vila. Smärtan utan belastning avtog, smärtan i vila försvann. Så småningom blev det också bättre när jag cyklade eller simmade där belastningen var låg. Jag kunde simma på idrottslektionerna som omväxling, och jag kunde använda motionscykeln lite mer. Jag kunde med tiden börja styrketräna benen lite försiktigt, först de övningar som använde benen men egentligen inte innebar tyngd på dem, som sittande benspark för framsida lår, sedan kunde jag även träna övningar som innebar att jag faktiskt stod på fötterna, utan tyngd. Gradvis tränade jag upp mig och klarade mer och mer. Jag vet inte hur lång tid det här tog, kommer faktiskt inte ihåg exakt, men det var vår innan jag var smärtfri och det dröjde innan jag vågade gå, springa, hoppa. Till nästa höst vågade jag mig tillbaka till träningen, dansen och aerobicsen, men började superförsiktigt, i nya skor, och med all uppmärksamhet riktad mot mina benhinnor om jag skulle känna av någon ny smärta, och noggrann stretch av vader och benhinnor på flera olika sätt efter varje pass och noggrann med att hålla benhinnorna varma eftersom kyla gav smärta. Än i dag är jag känslig för kalla underben och kan känna hugg i benhinnorna då.
Tack och lov gick det bra den hösten, att börja träna igen, och även om jag började lugnt så kunde jag så småningom öka och var efter ett tag uppe i träning 5-6 dagar i veckan och fortfarande smärtfri. Jag fortsatte att stretcha benhinnorna en lång tid, fortsatte att vara noggrann med att hålla dem varma (benvärmare under jeansen till vardags var ingen ovanlighet om det var kyligt ute), fortsatte att styrketräna regelbundet och blev bättre på att varva träningen, step gjorde sitt intåg i mitt liv och jag blandade det med high impact pass och low impact. Men jag var under flera år rädd för att få ont igen och lyssnade noggrant på min kropp, kände efter och letade efter tecken. Och jag är som sagt än i dag känslig för kyla just på underbenen.
Jag vill aldrig någonsin hamna i ett sådant läge igen. Jag vill aldrig ha så ont igen och jag vill aldrig vara tvungen att avstå från träning (i det fallet ett tag all typ av träning eftersom det gjorde för ont vad jag än gjorde) så lång tid. Och därför vilar jag. Därför har jag inte sprungit på 10 dagar. Därför tänker jag inte springa igen än på ett tag, även om jag känner att knä blivit bättre. Därför tänker jag låta mitt knä vara helt smärtfritt en längre tid innan jag testar att springa, om jag inte känner mig helt säker på att det inte kommer att göra ont. Och skulle jag ha fel kommer jag att avbryta löprundan omedelbart vid minsta känning och bege mig raka vägen hemåt, utan att försöka springa igenom smärtan eller tro att den inte betyder något. Därför kommer jag fortsätta att stretcha och rehabba/prohabba och rulla på den där vattenfyllda PET-flaskan som är mitt substitut för en foam roller oavsett om jag är smärtfri eller inte. Och vara förbannat tacksam för att jag inte har mer ont än vad jag har och att jag faktiskt kan träna både Afro och step och yoga och bodybalance och göra styrkeövningar utan att det gör ont. Min kropp är fantastisk och snart kommer mitt knä att vara fantastiskt igen också. Vad är några veckor utan att springa när jag har ett helt liv fyllt av löpning framför mig sedan så fort jag är fullständigt hel igen.
Det är nog inte så svårt att vila alls...
Men det är just det jag övertalar mig själv till att göra just nu, för att inte mitt svaga lilla knäont ska bli en svår och långvarig skada som tar månader av vila och sedan långsam rehabilitering för att bli av med, innan jag sakta och försiktigt kan börja igen nästan från noll med löpningen, med korta och glest förekommande rundor, som kan ökas med endast några minuter i veckan...
Det är svårt att vila för att vara klok och förebyggande och satsa långsiktigt, på ett liv med löpning och annan fysisk träning och inte bara snabbt uppnå kortsiktig smärtfrihet för att kunna utföra nästa runda, eller ett enstaka lopp. Egentligen borde det vara självklart, men det är alltid lättare att tänka kortsiktigt, att se det man har närmast inför sig. Svårt att tänka långsiktigt och ha tillräckligt med tålamod. Jag försöker ha tålamod eftersom jag vet hur det är att vara skadad, att både ha fruktansvärt ont, och att under flera månaders tid inte kunna göra det roligaste och bästa man vet på grund av smärta. Jag har haft benhinneinflammationen från helvetet. Det var många år sedan men en erfarenhet jag aldrig kommer att glömma och som jag hoppas att jag har lärt mig av. Därför biter jag i det sura äpplet och tänker inte springa igen förrän jag är övertygad om att det är riskfritt för mitt knä.
Jag fick benhinneinflammation hösten när jag var sexton år. Jag drog på mig en riktigt elak omgång genom att ha lite ont några gånger, vila ett par dagar, köra igen och få ont, vila några fler dagar, ont, vila igen osv. Längre vila för varje gång, men förstås aldrig tillräckligt lång tid, och var gång jag började om kom smärtan tillbaka starkare. Efter några månader blev det bara värre och värre, oavsett vad jag gjorde. På den tiden tog jag danslektioner och tränade aerobics sammanlagt fem dagar i veckan och tyckte att det var det roligaste som fanns, det var naturligtvis därför det var så svårt att vila och avstå från träningen. Men i slutändan fick jag ju avstå väldigt lång tid.
Till en början så kände jag endast svag smärta på insidan av underbenens nedre del i början av passen. Det kom efter någon minut eller två men var aldrig farligt, och när uppvärmningen var klar hade smärtan försvunnit helt så jag trodde förstås inte att det betydde något eller var något allvarligt. Efter ett tag så började smärtan komma tillbaka direkt efter passet och när jag hade ont på väg nerför trappan efteråt, så insåg jag att jag kanske behövde vila från träningen för att det skulle försvinna. Så jag vilade, men förstås inte så länge. Jag trodde fortfarande inte att det var något allvarligt, kände inte till benhinneinflammation och trodde inte att det kunde bli så stora problem. Efter några dagars vila var jag tillbaka på träningen, men fick ont direkt, ingen stark smärta, men ont. Och ont när jag gick ifrån träningen även om största delen av passet var utan smärta, när kroppen väl blivit uppvärmd gick det ju bra att köra - förrädiskt.
Så jag vilade igen, lite längre, men när jag testade att träna nästa gång upprepades samma mönster. Jag kommer inte ihåg hur många sådana, för varje gång längre, viloperioder jag tog under hösten. Jag vet bara att jag vilade längre men varje gång jag försökte träna igen så kom smärtan tillbaka direkt, även om jag varit helt smärtfri i vardagen, och för varje gång så ökade smärtan. Så småningom insåg jag förstås att jag var tvungen att vila längre, inte bara vara smärtfri några dagar innan jag gick tillbaka, men då var det redan för sent. Smärtan fortsatte att öka trots att jag inte tränade och trots att jag gjorde allt för att undvika att utsätta benen för belastning och påfrestningar. Att bara gå gjorde ont, jag hade ont hela tiden, så jag gjorde det så lite som möjligt.
När det var som värst låg jag i sängen på kvällarna och kunde inte sova för att jag hade så ont. Utan tryck, utan belastning och i total vila var smärtan nästan outhärdlig. Jag gick under den tiden i gymnasiet, i grannorten, och åkte tåg dit. Att cykla till stationen funkade hyfsat även om det förstås gjorde ont, men att gå från stationen ner till skolan, några hundra meter bara, kunde ta mig tio minuter och jag var gråtfärdig när jag kom fram för att jag hade så ont. Skolidrotten, som jag alltid gillat eftersom jag alltid varit sportig och tyckt om att träna och röra på mig, kunde jag inte vara med på alls när det blossade upp. Det fanns de i klassen som kunde hitta på nästan vad som helst som ursäkt för att inte behöva vara med, men jag tyckte det var värdelöst, jag ville ju. Till en början kunde jag inte ens simma, för jag klarade inte av trycket som skapades av vattnet mot benen i simrörelsen, det gjorde för ont. Efter ett tag började jag så smått att tillbringa de flesta av idrottslektionerna i det lilla gymmet som fanns i anslutning till idrottshall och bassäng som skolan fick utnyttja. Det var först inte så mycket jag kunde göra eftersom allt som innebar belastning av benen på något sätt var uteslutet. Jag hade förstås svårt att värma upp utan att belasta benen, men trampade mycket försiktigt på en gammal motionscykel som fanns där, lagom för att få i gång lite blodcirkulation bara och sedan fick jag ta mig an de övningar jag kunde göra, överkropp och armar försiktigt först och lägga på mer vikt gradvis.
Jag minns att min mamma tog med mig till en läkare som jag har för mig hade idrottsinriktning, men fick inte mycket hjälp där. Ett konstaterande att det var benhinneinflammation, att jag var tvungen att vila, att man kanske kunde få hjälp av dyra specialgjutna inlägg i skorna men det var inte alls säkert och att i värsta fall kunde man bli tvungen att operera men inte heller det var någon garanti för att slutgiltigt bli av med besvären. Det var mycket nedslående och framför allt gav det inte någon som helst vägledning till något jag kunde göra för att bli av med besvären eller arbeta förebyggande mot dem. Min danslärare hade visat mig hur jag kunde stretcha vader och själva benhinnorna, och jag hade läst och hört om hur man kunde öka cirkulationen i en viss del av kroppen och på så sätt påskynda läkningen genom att växelvis spola med riktigt varmt och iskallt vatten, men det var allt utöver rådet att vila, vilket var oundvikligt eftersom jag hade så ont att jag inte ens kom på tanken att göra något som innebar att jag belastade benen.
Långsamt började det i alla fall bli bättre, efter vila, stretch, vila, växelvis varmvatten/kallvatten, vila, vila och mer vila. Smärtan utan belastning avtog, smärtan i vila försvann. Så småningom blev det också bättre när jag cyklade eller simmade där belastningen var låg. Jag kunde simma på idrottslektionerna som omväxling, och jag kunde använda motionscykeln lite mer. Jag kunde med tiden börja styrketräna benen lite försiktigt, först de övningar som använde benen men egentligen inte innebar tyngd på dem, som sittande benspark för framsida lår, sedan kunde jag även träna övningar som innebar att jag faktiskt stod på fötterna, utan tyngd. Gradvis tränade jag upp mig och klarade mer och mer. Jag vet inte hur lång tid det här tog, kommer faktiskt inte ihåg exakt, men det var vår innan jag var smärtfri och det dröjde innan jag vågade gå, springa, hoppa. Till nästa höst vågade jag mig tillbaka till träningen, dansen och aerobicsen, men började superförsiktigt, i nya skor, och med all uppmärksamhet riktad mot mina benhinnor om jag skulle känna av någon ny smärta, och noggrann stretch av vader och benhinnor på flera olika sätt efter varje pass och noggrann med att hålla benhinnorna varma eftersom kyla gav smärta. Än i dag är jag känslig för kalla underben och kan känna hugg i benhinnorna då.
Tack och lov gick det bra den hösten, att börja träna igen, och även om jag började lugnt så kunde jag så småningom öka och var efter ett tag uppe i träning 5-6 dagar i veckan och fortfarande smärtfri. Jag fortsatte att stretcha benhinnorna en lång tid, fortsatte att vara noggrann med att hålla dem varma (benvärmare under jeansen till vardags var ingen ovanlighet om det var kyligt ute), fortsatte att styrketräna regelbundet och blev bättre på att varva träningen, step gjorde sitt intåg i mitt liv och jag blandade det med high impact pass och low impact. Men jag var under flera år rädd för att få ont igen och lyssnade noggrant på min kropp, kände efter och letade efter tecken. Och jag är som sagt än i dag känslig för kyla just på underbenen.
Jag vill aldrig någonsin hamna i ett sådant läge igen. Jag vill aldrig ha så ont igen och jag vill aldrig vara tvungen att avstå från träning (i det fallet ett tag all typ av träning eftersom det gjorde för ont vad jag än gjorde) så lång tid. Och därför vilar jag. Därför har jag inte sprungit på 10 dagar. Därför tänker jag inte springa igen än på ett tag, även om jag känner att knä blivit bättre. Därför tänker jag låta mitt knä vara helt smärtfritt en längre tid innan jag testar att springa, om jag inte känner mig helt säker på att det inte kommer att göra ont. Och skulle jag ha fel kommer jag att avbryta löprundan omedelbart vid minsta känning och bege mig raka vägen hemåt, utan att försöka springa igenom smärtan eller tro att den inte betyder något. Därför kommer jag fortsätta att stretcha och rehabba/prohabba och rulla på den där vattenfyllda PET-flaskan som är mitt substitut för en foam roller oavsett om jag är smärtfri eller inte. Och vara förbannat tacksam för att jag inte har mer ont än vad jag har och att jag faktiskt kan träna både Afro och step och yoga och bodybalance och göra styrkeövningar utan att det gör ont. Min kropp är fantastisk och snart kommer mitt knä att vara fantastiskt igen också. Vad är några veckor utan att springa när jag har ett helt liv fyllt av löpning framför mig sedan så fort jag är fullständigt hel igen.
Det är nog inte så svårt att vila alls...
fredag 14 januari 2011
trötta tankar om träning och annat
Dagens skaderapport, eftersom jag är säker på att alla undrar... Knät ÄR bättre, märkbart bättre. Det känns fortfarande, även om det kommer och går, men även när det gör ont så känns det mindre. Smärtan hoppar fortfarande runt en del, som en halvcirkel runt utsidan av knäskålen, ibland liksom i slutet av lårmuskeln ovanför knät (där jag fick en vansinning brännande känsla under senaste löppasset), någon enstaka gång till och med rakt bak i knävecket, sällan, även om det händer, i senfästena rakt på sidan av knät där jag i 20-årsåldern fick höra, av en naprapat jag gick till, att jag hade kroniska inflammationer som gjorde djävulskt ont att trycka och massera på, vilket han gjorde i ett par minuter för att få i gång blodcirkulationen och därmed starta en läkning. Vid ett tillfälle hoppade smärtan faktiskt över i vänster knä också, till en punkt snett upp på insidan, det var intressant, men försvann rätt fort igen.
Jag tycker jag har varit duktig som inte ens funderat på löpning. Eller jo, tänkt har jag ju. Varje dag, så klart, massor. Tänkt på all den löpning jag inte varit ute på, vilket ändå inte är så många rundor, eftersom jag tränat annat som inte belastat knät, och bara en dag som jag vilade helt på grund av knät och en dag som knät var anledningen till att jag tränade det som så fint kallas alternativ träning, som för mindre än ett år sen var min huvudsakliga träning och det jag gillade mest. Då när löpningen var ett komplement under tiden av året som inneträningen minskade och vädret passade för uteträning. (Numera har jag ju kommit på att allt väder passar för uteträning, men det visste jag inte då.)
Jag har också tänkt på alla rundor jag vill ut på, som jag längtar till och som jag ska ut på så fort knät är bra igen. Dessutom har jag förstås tänkt på all löpning som jag ska göra hela sommaren, resten av året och resten av livet sedan när jag är helt frisk och skadefri, eftersom jag är så duktig och vilar nu så att det här lilla knäontet inte bli något stort och ett riktigt problem.
Men jag har alltså inte funderat på att ge mig ut och springa, inte ens tänkt tanken att jag ska chansa och ge mig ut och "testa hur det känns" och riskera att det här blir något stort, ett riktigt problem.
Det är nog för att jag har blivit så gammal och klok som jag kan tänka moget och långsiktigt i stället för att bli stressad av missade löprundor. Dessutom tycker jag nog att jag ligger bra till träningsmässigt, jag vet att om jag bara är frisk och hel den dagen loppet går så kommer jag inte ha några som helst problem med att springa hela varvet runt, tidsmål kanske får korrigeras beroende på form och hur träningen sett ut närmare inpå, men springa hela vägen vet jag att jag kan och på en hyfsad tid. Det är också långt kvar än, flera månader att träna på, bara jag blir helt smärtfri i knät, så därför finns det förstås ingen anledning att riskera ett längre uppehåll för att jag är otålig och ger mig ut och förvärrar någonting. Största anledningen är nog ändå att jag inte ser varvet som något huvudsakligt mål för min träning i stort eller löpningen specifikt, i enlighet med de tankar jag var inne på när jag väckte upp bloggen igen här i höstas och skrev om hur jag utan att riktigt förstå hur eller exakt när jag hittat löpningen den här sommaren. Jag anmälde mig till varvet för att jag ändå springer, och för att jag redan vet att jag kan springa så långt. Inte för att ha ett mål att träna mot, något som motiverar mig att hålla i träningen och kämpa på under vinter, för det gör jag ju ändå. Och eftersom "det gör jag ju ändå" så kan jag lika gärna springa varvet också, bara för skojs skull. De jag känner som sprungit säger att det är ett väldigt roligt lopp och jag hoppas få uppleva den härliga stämningen. Sedan, eftersom jag är den tävlingsmänniska jag är, när jag väl ska springa så har jag naturligtvis tidsmål för loppet, som jag vill uppnå eller överträffa om jag bara är frisk och skadefri (med reservation för hur mycket jag får sicksacka i loppets början på grund av att jag förstås kommer få starta i en startgrupp ganska långt bak) men det är inte huvudpoängen.
Egentligen inte heller huvudpoängen, men ändå i det långa loppet viktigare än tiden just på varvet - ett enskilt lopp på en speciell dag och tid - är de tidsmål jag har för mig själv som jag vill uppnå på olika distanser, vissa kanske till den här sommaren, andra längre fram i tiden. Når jag några tidsmål så kommer jag förstås att se över och börja sikta mot nya mål i stället. Och i tanken på det ligger förstås långsiktigheten, vikten att få vara hel och frisk under åren som kommer. Jag vet inte om jag kommer att leva till jag blir 36 eller 96, men oavsett hur länge jag lever så vill jag så många år som möjligt av dem vara pigg, frisk, stark, och kunna fortsätta träna och vara fysiskt aktiv. Kanske behöver jag modifiera vad och hur jag tränar med åren, det är ju inget konstigt, men jag tänker aldrig bli för gammal och stel eller trött för att träna och göra saker jag älskar.
Så därför "vilar" jag, det vill säga springer inte förrän jag inte har ont längre och tror att jag ska kunna göra det utan att riskera att få ont, och stretchar och rehabbar/prohabbar så länge. Och eftersom inte får ont av att träna step eller Afro så behöver jag inte ens känna mig stressad av att jag tappar i kondition eftersom jag kan hålla i gång under tiden och även om jag kanske tappar en aning i själva löpningen eftersom det ändå är så att du blir bra på det du tränar så bibehåller jag en bra grund och borde, om jag tränar smart och varierat, snabbt kunna hämta upp det igen och sedan fortsätta utvecklingen framåt när jag väl är smärtfri. (Gud så präktigt det låter, hör jag själv, men men...)
Detta inlägg är redan långt, men jag kan inte avsluta utan att nämna gårdagens nervositet och vad den berodde på (delvis också anledningen till att jag inte hann blogga). Jag var nämligen på en arbetsintervju. En riktigt intressant tjänst på bra pendlingsavstånd, önskedrömmen är förstås att ha ett jobb jag skulle kunna cykla till på mindre än en kvart, men jag vet att det inte är realistiskt. Som vanligt är det "bara" ett föräldravikariat på ungefär ett år, men det vore ändå ett år med ett roligt, stimulerande och utvecklande jobb och antagligen en helt okej lön. Mer än så finns ingen anledning att säga innan de ringer tillbaka och erbjuder mig tjänsten. ;)
Just nu slötittar jag på herrarnas störtlopp som är en del av dagens superkombination, samtidigt som jag skriver detta och försöker komma in på facebook, som visst har stora tekniska problem. Och så tycker jag det är skönt att det är fredag i dag och "ledigt" i morgon. Jag är verkligen ingen morgonmänniska, och har ett stort sömnbehov och även om jag inte jobbar så går jag upp 6:45 varje morgon för att J ska till skolan så ingen sovmorgon för mig ändå. Jag vet att kvart i sju knappast är supertidigt på morgonen, men det är tidigt för mig, och framför allt när jag sällan lyckas ta mig i säng före halv tolv. I går hade jag dessutom svårt att somna när jag väl kom i säng, trots att jag var väldigt trött. Det blir så ibland i min värld även om jag inte har lika svårt att somna nu längre mot vad jag alltid haft tidigare i livet. En annan gång kanske jag skriver mer om det. Just nu sitter jag här och gäspar och funderar på om jag hinner ta en tupplur och ändå hinna äta lunch och hämta J kl. 13 men jag tror jag skippar det. Det blir bara svårare att somna i kväll då, plus att jag hinner inte sova så länge, så då är jag antagligen bara seg och trött i flera timmar sedan, innan jag vaknar på riktigt igen.
Jag tycker jag har varit duktig som inte ens funderat på löpning. Eller jo, tänkt har jag ju. Varje dag, så klart, massor. Tänkt på all den löpning jag inte varit ute på, vilket ändå inte är så många rundor, eftersom jag tränat annat som inte belastat knät, och bara en dag som jag vilade helt på grund av knät och en dag som knät var anledningen till att jag tränade det som så fint kallas alternativ träning, som för mindre än ett år sen var min huvudsakliga träning och det jag gillade mest. Då när löpningen var ett komplement under tiden av året som inneträningen minskade och vädret passade för uteträning. (Numera har jag ju kommit på att allt väder passar för uteträning, men det visste jag inte då.)
Jag har också tänkt på alla rundor jag vill ut på, som jag längtar till och som jag ska ut på så fort knät är bra igen. Dessutom har jag förstås tänkt på all löpning som jag ska göra hela sommaren, resten av året och resten av livet sedan när jag är helt frisk och skadefri, eftersom jag är så duktig och vilar nu så att det här lilla knäontet inte bli något stort och ett riktigt problem.
Men jag har alltså inte funderat på att ge mig ut och springa, inte ens tänkt tanken att jag ska chansa och ge mig ut och "testa hur det känns" och riskera att det här blir något stort, ett riktigt problem.
Det är nog för att jag har blivit så gammal och klok som jag kan tänka moget och långsiktigt i stället för att bli stressad av missade löprundor. Dessutom tycker jag nog att jag ligger bra till träningsmässigt, jag vet att om jag bara är frisk och hel den dagen loppet går så kommer jag inte ha några som helst problem med att springa hela varvet runt, tidsmål kanske får korrigeras beroende på form och hur träningen sett ut närmare inpå, men springa hela vägen vet jag att jag kan och på en hyfsad tid. Det är också långt kvar än, flera månader att träna på, bara jag blir helt smärtfri i knät, så därför finns det förstås ingen anledning att riskera ett längre uppehåll för att jag är otålig och ger mig ut och förvärrar någonting. Största anledningen är nog ändå att jag inte ser varvet som något huvudsakligt mål för min träning i stort eller löpningen specifikt, i enlighet med de tankar jag var inne på när jag väckte upp bloggen igen här i höstas och skrev om hur jag utan att riktigt förstå hur eller exakt när jag hittat löpningen den här sommaren. Jag anmälde mig till varvet för att jag ändå springer, och för att jag redan vet att jag kan springa så långt. Inte för att ha ett mål att träna mot, något som motiverar mig att hålla i träningen och kämpa på under vinter, för det gör jag ju ändå. Och eftersom "det gör jag ju ändå" så kan jag lika gärna springa varvet också, bara för skojs skull. De jag känner som sprungit säger att det är ett väldigt roligt lopp och jag hoppas få uppleva den härliga stämningen. Sedan, eftersom jag är den tävlingsmänniska jag är, när jag väl ska springa så har jag naturligtvis tidsmål för loppet, som jag vill uppnå eller överträffa om jag bara är frisk och skadefri (med reservation för hur mycket jag får sicksacka i loppets början på grund av att jag förstås kommer få starta i en startgrupp ganska långt bak) men det är inte huvudpoängen.
Egentligen inte heller huvudpoängen, men ändå i det långa loppet viktigare än tiden just på varvet - ett enskilt lopp på en speciell dag och tid - är de tidsmål jag har för mig själv som jag vill uppnå på olika distanser, vissa kanske till den här sommaren, andra längre fram i tiden. Når jag några tidsmål så kommer jag förstås att se över och börja sikta mot nya mål i stället. Och i tanken på det ligger förstås långsiktigheten, vikten att få vara hel och frisk under åren som kommer. Jag vet inte om jag kommer att leva till jag blir 36 eller 96, men oavsett hur länge jag lever så vill jag så många år som möjligt av dem vara pigg, frisk, stark, och kunna fortsätta träna och vara fysiskt aktiv. Kanske behöver jag modifiera vad och hur jag tränar med åren, det är ju inget konstigt, men jag tänker aldrig bli för gammal och stel eller trött för att träna och göra saker jag älskar.
Så därför "vilar" jag, det vill säga springer inte förrän jag inte har ont längre och tror att jag ska kunna göra det utan att riskera att få ont, och stretchar och rehabbar/prohabbar så länge. Och eftersom inte får ont av att träna step eller Afro så behöver jag inte ens känna mig stressad av att jag tappar i kondition eftersom jag kan hålla i gång under tiden och även om jag kanske tappar en aning i själva löpningen eftersom det ändå är så att du blir bra på det du tränar så bibehåller jag en bra grund och borde, om jag tränar smart och varierat, snabbt kunna hämta upp det igen och sedan fortsätta utvecklingen framåt när jag väl är smärtfri. (Gud så präktigt det låter, hör jag själv, men men...)
Detta inlägg är redan långt, men jag kan inte avsluta utan att nämna gårdagens nervositet och vad den berodde på (delvis också anledningen till att jag inte hann blogga). Jag var nämligen på en arbetsintervju. En riktigt intressant tjänst på bra pendlingsavstånd, önskedrömmen är förstås att ha ett jobb jag skulle kunna cykla till på mindre än en kvart, men jag vet att det inte är realistiskt. Som vanligt är det "bara" ett föräldravikariat på ungefär ett år, men det vore ändå ett år med ett roligt, stimulerande och utvecklande jobb och antagligen en helt okej lön. Mer än så finns ingen anledning att säga innan de ringer tillbaka och erbjuder mig tjänsten. ;)
Just nu slötittar jag på herrarnas störtlopp som är en del av dagens superkombination, samtidigt som jag skriver detta och försöker komma in på facebook, som visst har stora tekniska problem. Och så tycker jag det är skönt att det är fredag i dag och "ledigt" i morgon. Jag är verkligen ingen morgonmänniska, och har ett stort sömnbehov och även om jag inte jobbar så går jag upp 6:45 varje morgon för att J ska till skolan så ingen sovmorgon för mig ändå. Jag vet att kvart i sju knappast är supertidigt på morgonen, men det är tidigt för mig, och framför allt när jag sällan lyckas ta mig i säng före halv tolv. I går hade jag dessutom svårt att somna när jag väl kom i säng, trots att jag var väldigt trött. Det blir så ibland i min värld även om jag inte har lika svårt att somna nu längre mot vad jag alltid haft tidigare i livet. En annan gång kanske jag skriver mer om det. Just nu sitter jag här och gäspar och funderar på om jag hinner ta en tupplur och ändå hinna äta lunch och hämta J kl. 13 men jag tror jag skippar det. Det blir bara svårare att somna i kväll då, plus att jag hinner inte sova så länge, så då är jag antagligen bara seg och trött i flera timmar sedan, innan jag vaknar på riktigt igen.
onsdag 12 januari 2011
gammal?
Dagens rapport... Jag blir inte riktigt klok på mitt knä, under gårdagen gick det fram och tillbaka. Ibland tyckte jag att det var bättre och gjorde mindre ont, och ibland tyckte jag det gjorde mer ont. Mot kvällen tyckte jag ändå det var övervägande bättre, och under Afropasset kändes ingenting i knät - skönt. (Inte heller efteråt, vilket jag var rädd för, ibland kan det ju funka under träningen, när kroppen är uppvärmd och endorfiner pumpar runt i blodet, men så blir det mycket värre senare, när man svalnat igen.) Däremot högg det lite i ryggen vid ett par tillfällen... Måste vara åldern. När jag fyllde på vattenflaskan igen efter passet, innan vi åkte hemåt, så råkade jag kasta en blick i spegeln och insåg att jag har fått väldigt många grå/vita hårstrån. Snart är jag riktigt gammal alltså.
I dag är det fram och tillbaka igen. Gör ont när jag går, för det mesta, men när jag delar av vägen lät en trött-i-benen-sexåring rida på min rygg och vila ett tag på väg hem från skolan, då kändes det ingenting i knät, trots sisådär 24-25 extrakilo (ungen + vinteroverall och kängor!) på ryggen och en lätt framåtlutad gångstil. Kanske är så jag ska gå för jämnan?
I kväll väntar step challenge, första passet för året, första gången jag leder step sedan 14 dec, en hel månad. Måste kanske kolla igenom stegen och göra färdigt koreografin. ;) Det blir bara två pass, innan det blir uppehåll igen, för den här tiden om två veckor är vi i Thailand. Antagligen kommer den här bloggen få vila då, och det bloggande jag hinner med kommer främst att ske på resebloggen jag skapade förra veckan. Lite sol och värme ska bli härligt! Jag älskar vinter och har faktiskt ingenting emot att det i dag kommit lite mer snö i stället för den som smält bort under helgens temperaturambivalens, även om det är förrädiskt halt på den isbana som inte försvunnit i och med snöandet utan numera bara inte syns under ett par centimeters nysnö. Men det ska bli skönt att slippa vara rädd för att halka omkull vid varje steg och framför allt skönt att slippa alla dessa tjocka och klumpiga kläder och tunga otympliga skor. Nu önskar jag bara att jag ska bli bra i skruttknät så att jag kan ge mig ut på de sköna löprundor i bara shorts och linne som jag längtar efter.
I dag är det fram och tillbaka igen. Gör ont när jag går, för det mesta, men när jag delar av vägen lät en trött-i-benen-sexåring rida på min rygg och vila ett tag på väg hem från skolan, då kändes det ingenting i knät, trots sisådär 24-25 extrakilo (ungen + vinteroverall och kängor!) på ryggen och en lätt framåtlutad gångstil. Kanske är så jag ska gå för jämnan?
I kväll väntar step challenge, första passet för året, första gången jag leder step sedan 14 dec, en hel månad. Måste kanske kolla igenom stegen och göra färdigt koreografin. ;) Det blir bara två pass, innan det blir uppehåll igen, för den här tiden om två veckor är vi i Thailand. Antagligen kommer den här bloggen få vila då, och det bloggande jag hinner med kommer främst att ske på resebloggen jag skapade förra veckan. Lite sol och värme ska bli härligt! Jag älskar vinter och har faktiskt ingenting emot att det i dag kommit lite mer snö i stället för den som smält bort under helgens temperaturambivalens, även om det är förrädiskt halt på den isbana som inte försvunnit i och med snöandet utan numera bara inte syns under ett par centimeters nysnö. Men det ska bli skönt att slippa vara rädd för att halka omkull vid varje steg och framför allt skönt att slippa alla dessa tjocka och klumpiga kläder och tunga otympliga skor. Nu önskar jag bara att jag ska bli bra i skruttknät så att jag kan ge mig ut på de sköna löprundor i bara shorts och linne som jag längtar efter.
tisdag 11 januari 2011
knäont och bebis
Hurra, knät känns bättre i dag! Och en av mina bästa vänner födde en son i morse. Efter gårdagens kommentarer på fb förstod vi att det var på gång, så varken förvånad att jag drömde om det i natt (lite förvånande kanske, att de valt att åka och hälsa på oss, 12 mil bort, när förlossningen så tydligt var på väg, men det är en annan femma) eller av den mmsade bilden som jag fick senare i morse. Men roligt!
Inte lika roligt dock att knät som kändes bättre på morgonens promenad till skolan (nej, vi vågade verkligen inte cykla i dag heller, på den skridskobana som kalla gata här - gruset gör en knappt märkbar skillnad) gjorde mer ont igen när samma promenad företogs för att hämta dottern. Jag är ju jätteduktig och har vilat flera dagar, och stretchat och rehabbat/prohabbat duktigt. Borde jag inte vara helt och hållet smärtfri och fit for fight att springa igen i dag? Förstår ingenting...
I kväll står årets första Afropowerdance på schemat på den nya dagen och tiden. Det ska i alla fall bli roligt och jag hoppas att det inte ska kännas i knät.
Inte lika roligt dock att knät som kändes bättre på morgonens promenad till skolan (nej, vi vågade verkligen inte cykla i dag heller, på den skridskobana som kalla gata här - gruset gör en knappt märkbar skillnad) gjorde mer ont igen när samma promenad företogs för att hämta dottern. Jag är ju jätteduktig och har vilat flera dagar, och stretchat och rehabbat/prohabbat duktigt. Borde jag inte vara helt och hållet smärtfri och fit for fight att springa igen i dag? Förstår ingenting...
I kväll står årets första Afropowerdance på schemat på den nya dagen och tiden. Det ska i alla fall bli roligt och jag hoppas att det inte ska kännas i knät.
måndag 10 januari 2011
Vad är det för fel på mitt knä?
Nä, jag springer inte i dag heller, av flera anledningar. En av anledningar är vädret. De senaste dagarnas temperaturhoppande runt nollpunkten, spetsat med lite nysnö (som nog smälte innan det landade, men det var snö) har gjort underlaget till en knagglig skridskobana som jag inte riskerar vare sig ben eller löpteknik på. Det var utmanande nog att promenera till skolan med J i dag (vi vågade faktiskt inte cykla) och att springa på det tror jag gör mer skada än nytta i enlighet med Annelis inlägg. Den andra anledningen är mindre rolig. Jag har ont i ett knä. Nej, jag tror inte det är löparknä, jag har googlat och läst och funderat och känt efter och gjort rehabövningar och rehabstretchar och jag tror faktiskt inte det. Fast vem vet, jag kanske bara inte vill att det ska vara det och intalar mig själv det och betonar de tecken som pekar på annat och bortser från de som kanske pekar på det. Nej, jag har inte väldigt ont. Men det känns och det är stelt och det irriterar.
Det är det andra knät den här gången, höger knä. Jag var ju stel och det smärtade i vänster knä, bakre yttre senan, men det är helt borta, känner ingenting. De två v:na, vila och voltaren gel, löste det effektivt. 6 km löpning med efterföljande inomhusövningar förra tisdagen som jag skrev om sist kändes ingenting dagen efter. 9.3 km löpning/pulsning i decimeterdjup snö i torsdags kändes inte heller någonting, under eller efter passet, i vänster knä. Men höger knä! Vad hände? Jag vet inte ens precis var i knät jag har ont, för det flyttar sig. I dag hade jag ont på promenaden, 2-3 någonstans på smärtskalan så det är ju inte farligt, det ligger mellan stelt och obehagligt-ont. Det gör ont längst bak i steget, från helt sträckt ben, när jag böjer och börjar dra benet framåt. Jag testade att gå nästan utan att böja benet (utan att för den delen halta eller vara stel som en pinne) och då försvann smärtan. Betyder det löparknä? Just det har jag ingen aning om, men det faktum att det gör lite lite ont men nästan från början även under en promenad låter inte som löparknä enligt allt jag läst. Kanske har jag rehabstretchat för hårt och irriterat ITB-senan/senfästet. Kan man göra det?
Fredag och lördag har jag stretchat, inte bara IT-bandet utan sätesmusklerna och höften, ja lite baksida och framsida lår också, bara för att. Långt och intensivt och flera gånger om dagen. Jag har gjort rehab/prohab-övningar som enbensböj, utfall och klivit upp och ner på en stol. Ingenting gör ont under övningarna, bortsett från den djävulska stretchen mot löparknä som jag hittade hos Anna. Fast den gör inte alls så ont i dag som den gjorde första gången. I går körde jag ett eget step pass hemma, två delat. Vanlig kondition/lugnt först där jag provade och lekte fram lite ny koreografi inför terminsstarten den här veckan och med tiden jobbade upp intensiteten för att mot slutet ligga på en jämn hög puls. Del två blev hårdkörning med intervaller. Några längre först på lite lägre intensitet men med riktigt flås och mot slutet korta, snabba, blandat 30 och 45 sek, med lika lång vila som verkligen fick hjärtat att rusa. Inte som att springa, men riktigt bra träning för pumpen och helt smärtfri i knät både under och efter passet, bortsett från när jag gick en 20 min promenad med hunden senare. Knepigt, tycker jag det är.
I morgon blir det Afropowerdance och på onsdag step, när vårterminen smygstartar. Vi är så wild and crazy att vi bytt dag på passen till i år. Förhoppningsvis känns inte det heller i knät. Men jag vill ju ut och springa...
Det är det andra knät den här gången, höger knä. Jag var ju stel och det smärtade i vänster knä, bakre yttre senan, men det är helt borta, känner ingenting. De två v:na, vila och voltaren gel, löste det effektivt. 6 km löpning med efterföljande inomhusövningar förra tisdagen som jag skrev om sist kändes ingenting dagen efter. 9.3 km löpning/pulsning i decimeterdjup snö i torsdags kändes inte heller någonting, under eller efter passet, i vänster knä. Men höger knä! Vad hände? Jag vet inte ens precis var i knät jag har ont, för det flyttar sig. I dag hade jag ont på promenaden, 2-3 någonstans på smärtskalan så det är ju inte farligt, det ligger mellan stelt och obehagligt-ont. Det gör ont längst bak i steget, från helt sträckt ben, när jag böjer och börjar dra benet framåt. Jag testade att gå nästan utan att böja benet (utan att för den delen halta eller vara stel som en pinne) och då försvann smärtan. Betyder det löparknä? Just det har jag ingen aning om, men det faktum att det gör lite lite ont men nästan från början även under en promenad låter inte som löparknä enligt allt jag läst. Kanske har jag rehabstretchat för hårt och irriterat ITB-senan/senfästet. Kan man göra det?
Fredag och lördag har jag stretchat, inte bara IT-bandet utan sätesmusklerna och höften, ja lite baksida och framsida lår också, bara för att. Långt och intensivt och flera gånger om dagen. Jag har gjort rehab/prohab-övningar som enbensböj, utfall och klivit upp och ner på en stol. Ingenting gör ont under övningarna, bortsett från den djävulska stretchen mot löparknä som jag hittade hos Anna. Fast den gör inte alls så ont i dag som den gjorde första gången. I går körde jag ett eget step pass hemma, två delat. Vanlig kondition/lugnt först där jag provade och lekte fram lite ny koreografi inför terminsstarten den här veckan och med tiden jobbade upp intensiteten för att mot slutet ligga på en jämn hög puls. Del två blev hårdkörning med intervaller. Några längre först på lite lägre intensitet men med riktigt flås och mot slutet korta, snabba, blandat 30 och 45 sek, med lika lång vila som verkligen fick hjärtat att rusa. Inte som att springa, men riktigt bra träning för pumpen och helt smärtfri i knät både under och efter passet, bortsett från när jag gick en 20 min promenad med hunden senare. Knepigt, tycker jag det är.
I morgon blir det Afropowerdance och på onsdag step, när vårterminen smygstartar. Vi är så wild and crazy att vi bytt dag på passen till i år. Förhoppningsvis känns inte det heller i knät. Men jag vill ju ut och springa...
onsdag 5 januari 2011
ny blogg, skidåkning och smoothies
Multi-taskar big time här. Spännande sprintskidåkning i tour de ski på tv, jag har precis startat en ny blogg, där tänkte jag blogga om familjens reseäventyr i stället för att göra det här. Samtidigt kollar jag facebook, mailen och läser lite bloggar... Varför göra en sak i taget?
I går blev det en kort löprunda i lite snabbare tempo. Inte kunde jag för ett halvår sedan tro att jag skulle ge mig ut och springa 6 km den 4 januari på precis under 34 min i snöfall och 5-6 cm nysnö och dels tycka att det var en kort runda och också tycka att det inte var ett dåligt väder att springa i. Tänk att jag skulle bli nästan 36 år innan jag insåg att när man bara kommit ut är alla väder bra väder att springa i. Ja i stort sett i alla fall, det kanske finns något riktigt ruskväder som inte är toppen för löpning. ;) Det är klart att bra utrustning, dvs funktionsmaterial i kläderna och i det här fallet broddar att dra över skorna, underlättar ju, men faktum är att man faktiskt inte ens behöver så speciellt mycket, eller så mycket extra i klädväg för att springa på vintern som jag trott i alla år och haft som en av flera anledningar till att inte ens försöka hålla i gång löpningen under vintern. I går i ungefär -5 och snöfall hade jag underställsbyxor under vanliga långa tunna löpartights, gococo löparstrumpor och mina vanliga löparskor med broddar på. Över sportbehå och pulsband hade jag långärmad underställströja, tunn men fodrad löparväst och tunn vindjacka vilket var fullt tillräckligt för att inte frysa. Tunna fingervantar (lite kallt om fingrarna första 10 min men ingen fara och svettigt mot slutet trots mina i vanliga fall alltid kalla fingrar), pannband och keps för en gångs skull för att undvika en del snö i ögonen.
Ingen nedjogg, tryckte på nästan ända in i slutet, sedan bråttom in för att kolla på damernas slalomtävling på tv. Skakade loss lite framför tvn och körde sedan lite intervallupplägg med bland annat jogg på stället, höga knäuppdrag, jumping jacks, skidhopp, benböj och avslutningsvis 18+10+12 burpees i ca 40 min. Kändes som en bra träningsdag. Känner i stort sett ingenting i mitt vänsterknä som var så stelt och smärtat. Tack Voltaren gel!
I dag vilodag, nöjer mig med att skriva om träning och titta på de som tar i desto mer på tv i stället. Tour de ski är slut för i dag, men om en dryg timme blir det skidskytte! I morgon kan jag tänka mig att jag springer igen, får fundera lite på vilken typ av pass jag vill göra. Någon dag ska träna lite step här hemma också och klura ihop och förbereda lite nya steg till mitt pass när terminen smyger i gång igen nästa vecka. Nu är det snart dags för hallon-mango smoothie till mellanmål, det är fina grejer.
I går blev det en kort löprunda i lite snabbare tempo. Inte kunde jag för ett halvår sedan tro att jag skulle ge mig ut och springa 6 km den 4 januari på precis under 34 min i snöfall och 5-6 cm nysnö och dels tycka att det var en kort runda och också tycka att det inte var ett dåligt väder att springa i. Tänk att jag skulle bli nästan 36 år innan jag insåg att när man bara kommit ut är alla väder bra väder att springa i. Ja i stort sett i alla fall, det kanske finns något riktigt ruskväder som inte är toppen för löpning. ;) Det är klart att bra utrustning, dvs funktionsmaterial i kläderna och i det här fallet broddar att dra över skorna, underlättar ju, men faktum är att man faktiskt inte ens behöver så speciellt mycket, eller så mycket extra i klädväg för att springa på vintern som jag trott i alla år och haft som en av flera anledningar till att inte ens försöka hålla i gång löpningen under vintern. I går i ungefär -5 och snöfall hade jag underställsbyxor under vanliga långa tunna löpartights, gococo löparstrumpor och mina vanliga löparskor med broddar på. Över sportbehå och pulsband hade jag långärmad underställströja, tunn men fodrad löparväst och tunn vindjacka vilket var fullt tillräckligt för att inte frysa. Tunna fingervantar (lite kallt om fingrarna första 10 min men ingen fara och svettigt mot slutet trots mina i vanliga fall alltid kalla fingrar), pannband och keps för en gångs skull för att undvika en del snö i ögonen.
Ingen nedjogg, tryckte på nästan ända in i slutet, sedan bråttom in för att kolla på damernas slalomtävling på tv. Skakade loss lite framför tvn och körde sedan lite intervallupplägg med bland annat jogg på stället, höga knäuppdrag, jumping jacks, skidhopp, benböj och avslutningsvis 18+10+12 burpees i ca 40 min. Kändes som en bra träningsdag. Känner i stort sett ingenting i mitt vänsterknä som var så stelt och smärtat. Tack Voltaren gel!
I dag vilodag, nöjer mig med att skriva om träning och titta på de som tar i desto mer på tv i stället. Tour de ski är slut för i dag, men om en dryg timme blir det skidskytte! I morgon kan jag tänka mig att jag springer igen, får fundera lite på vilken typ av pass jag vill göra. Någon dag ska träna lite step här hemma också och klura ihop och förbereda lite nya steg till mitt pass när terminen smyger i gång igen nästa vecka. Nu är det snart dags för hallon-mango smoothie till mellanmål, det är fina grejer.
måndag 3 januari 2011
Träningssammanställning årets slut
Träning sedan sist
13 dec: 10 k löpning varav första 5 i 5:24 tempo, trots snö och halka. Totalt 55:17:40 på rundan - en bra runda samt 12 (från dagen före) + 13 burpees
14 dec: step 70 min + bodybalance + 14 burpees
15 dec: Afropowerdance 60 min + 15 burpees
16 dec: simning ca 20 min (lite kortare än vanligt då det var avslutning på simskolan och fika och prat på slutet + 16 burpees
17 dec: 17 burpees
18 dec: förkortat bodybalance pass i samband med årets "challenge" som avslutning på terminen, egentligen bara twistlåten borttagen och kortversion av forward fold och kortare avslappning
20 dec: 10 k lugn löpning i jämnt 5:52 tempo
22 dec: dansade in julen med ett Afropowerdance, sex tappra deltagare.
26 dec: 12.15 k löpning med några spontana fartökningar, 5:52 medeltempo + bodybalanceträning
28 dec: totalt 10 k löpning, medeltempo 5:29, några spontana längre fartökningar + en kort - 133 m i 3:22 tempo (försöker hitta tröskeltempo/fart att springa tusingar i)
30 dec: 15x200 m intervaller, 45 s gå/joggvila (lite längre joggvila mellan 10:e och 11:e). Den snabbaste i 3:40 tempo (den 14:e), den långsammaste 4:26 tempo (den 10:e) men de flesta höll sig runt 3:50
2 jan: 15 k lugn löpning, 5:46 medeltempo, tryckte på lite mot slutet bara och låg ca 600 m i 4:20 tempo
Har tränat lite mer bodybalance, valda delar, och lite fler burpees, men inte varje dag.
13 dec: 10 k löpning varav första 5 i 5:24 tempo, trots snö och halka. Totalt 55:17:40 på rundan - en bra runda samt 12 (från dagen före) + 13 burpees
14 dec: step 70 min + bodybalance + 14 burpees
15 dec: Afropowerdance 60 min + 15 burpees
16 dec: simning ca 20 min (lite kortare än vanligt då det var avslutning på simskolan och fika och prat på slutet + 16 burpees
17 dec: 17 burpees
18 dec: förkortat bodybalance pass i samband med årets "challenge" som avslutning på terminen, egentligen bara twistlåten borttagen och kortversion av forward fold och kortare avslappning
20 dec: 10 k lugn löpning i jämnt 5:52 tempo
22 dec: dansade in julen med ett Afropowerdance, sex tappra deltagare.
26 dec: 12.15 k löpning med några spontana fartökningar, 5:52 medeltempo + bodybalanceträning
28 dec: totalt 10 k löpning, medeltempo 5:29, några spontana längre fartökningar + en kort - 133 m i 3:22 tempo (försöker hitta tröskeltempo/fart att springa tusingar i)
30 dec: 15x200 m intervaller, 45 s gå/joggvila (lite längre joggvila mellan 10:e och 11:e). Den snabbaste i 3:40 tempo (den 14:e), den långsammaste 4:26 tempo (den 10:e) men de flesta höll sig runt 3:50
2 jan: 15 k lugn löpning, 5:46 medeltempo, tryckte på lite mot slutet bara och låg ca 600 m i 4:20 tempo
Har tränat lite mer bodybalance, valda delar, och lite fler burpees, men inte varje dag.
söndag 2 januari 2011
nytt år - nystart!
Nystart, ja på bloggen alltså. I övrigt rullar allt på som vanligt, inget nytt på träningsfronten, inga fåniga nyårslöften att bryta eller hålla. Men ett litet försök att hålla lite bättre liv i den här bloggen och kanske inte skriva alltför mycket eller varje dag, men lite oftare och lite regelbundnare. Det ska väl inte vara så svårt? Jag lovar ingenting, men...
Träningen rullar på bra i alla fall. Trots ett lite stelt knä som jag skyller på några alltför intensiva och prestigefyllda matcher av det Twister som J fick i julklapp som innebar en del statiska och ansträngda positioner som frestade på ett gammalt osmort knä. Och även om jag inte klandrar löpningen på något sätt så måste jag ändå erkänna att den inte förbättrar saken, speciellt inte i minusgrader och snö/is/halka/snömodd. Några rundor har jag ändå fått in och även om knät blir stelt efter så går det åt rätt håll, och stelheten släpper snabbare efter varje runda. Och med lite strategiskt utplacerade vilodagar så blir det bättre och bättre.
Träningen i kort sammanställning fick hamna i ett eget inlägg, det kändes enklast så, efter det långa blogguppehållet. Man kan ju också argumentera att det är helt onödigt och ingen som är intresserad heller, men det är en annan femma. Om inte annat är det bra för min egen del om jag vill veta vad jag har gjort tillbaka i tiden eftersom jag inte loggar min träning i någon träningsdagbok. Har funderat på det och kanske ska börja (då passar det väl bra att göra det nu med nytt år) men har inte gjort det tidigare. Kanske är dax?
Jul och nyår har varit härligt! God mat, mys med familj och släkt, en massa julgodis (hemgjort, lyxigt med mycket choklad förstås). Här på jul, hos bror med familj på nyår. Mycket glögg, slappa dagar blandade med träningen. Lugnt och skönt och alldeles underbart! Och nästa vecka har jag en jobbintervju...
Träningen rullar på bra i alla fall. Trots ett lite stelt knä som jag skyller på några alltför intensiva och prestigefyllda matcher av det Twister som J fick i julklapp som innebar en del statiska och ansträngda positioner som frestade på ett gammalt osmort knä. Och även om jag inte klandrar löpningen på något sätt så måste jag ändå erkänna att den inte förbättrar saken, speciellt inte i minusgrader och snö/is/halka/snömodd. Några rundor har jag ändå fått in och även om knät blir stelt efter så går det åt rätt håll, och stelheten släpper snabbare efter varje runda. Och med lite strategiskt utplacerade vilodagar så blir det bättre och bättre.
Träningen i kort sammanställning fick hamna i ett eget inlägg, det kändes enklast så, efter det långa blogguppehållet. Man kan ju också argumentera att det är helt onödigt och ingen som är intresserad heller, men det är en annan femma. Om inte annat är det bra för min egen del om jag vill veta vad jag har gjort tillbaka i tiden eftersom jag inte loggar min träning i någon träningsdagbok. Har funderat på det och kanske ska börja (då passar det väl bra att göra det nu med nytt år) men har inte gjort det tidigare. Kanske är dax?
Jul och nyår har varit härligt! God mat, mys med familj och släkt, en massa julgodis (hemgjort, lyxigt med mycket choklad förstås). Här på jul, hos bror med familj på nyår. Mycket glögg, slappa dagar blandade med träningen. Lugnt och skönt och alldeles underbart! Och nästa vecka har jag en jobbintervju...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)