tvära kast - fruktansvärt frustrerad

Här svänger det fort och kraftigt, både i mitt knä och mitt huvud och humör. I går efter passet så kände jag ju av IT-bandet, men inte ont och inte själva knät. Ändå ganska misspeppad och frustrerad över att det inte blir bättre. I morse när jag promenerade med hunden så kändes det riktigt bra i knät, och jag kände inte heller av senan. Genast steg mitt humör och tankarna började surra, först tyst, nästan ohörbart, sedan lite mer bestämt, lite högre "nu går det nog åt rätt håll. om det fortsätter kännas så här bra kanske jag snart kan testa att springa igen, om ett par dar så där.." så jag fick påminna mig om mitt beslut om att vila ett tag till, att vara smart, att låta irritationen läka, ge den tid... Men det kändes ändå bra. Framsteg liksom. Solen sken och även om det var ganska kyligt så var det en strålande vacker dag.

Och eftersom det var en sådan strålande vacker dag föreslog jag lite senare den eftermiddagsjobbande maken en promenad, utan hunden den här gången, för att få komma ut och röra lite på oss. Det kan behövas. Maken var kanske inte helt såld på idén från start, men inte speciellt svårövertalad då han inser att han behöver det. Det tog inte ens femton meter innan jag stannade, inte med den vanliga känningen i IT-bandet utan ONT i knät. Böjde och sträckte lite på benet, försökte intala mig att det var inbillning eller bara tillfälligt. Tog tre steg till och insåg att jag inte kan lura mig själv. Knät gjorde ont. Inte trött, inte stelt utan ont. Inte skönt ont utan ont ont. Jag hade självklart kunnat gå, stått ut med smärtan, så ont gjorde det inte (kanske 4 på skalan) men det hade förstås inte varit bra.

Maken bytte mitt sällskap mot hunden som förstås blev lycklig över att få följa med i alla fall. Jag var allt annat än lycklig. För att inte falla för den starka frestelsen och ge efter för för den surrande besvikelsen över det nya bakslaget bytte jag om snabbt, utan att tänka efter och satte på dvdn med nya bodybalance releasen, nr 52 och tränade på den (tanken är att jag ska kunna den till nästa vecka och kunna instruera den på passet på tisdag) tills maken var hemma igen och det blev kaffe och en pepparkaka framför skidskyttet.

Och jag försöker att inte känna efter för mycket, eller några längre stunder i taget för jag känner mig färdig att ge upp.

Och jag försöker att åtminstone inte visa att jag blänger avundsjukt på alla löpare jag ser omkring mig.

Och jag försöker att intala mig att det är tur att jag i alla fall kan träna annat, så jag får utlopp för min energi, får jobba med muskler och hjärta och får min endorfinkick, men sanningen är att jag har börjat fundera på om det ändå inte hindrar läkningen av mitt knä, trots att det inte borde det, och att jag kanske borde vila från det också, i alla fall ett tag.

Och jag försöker intala mig själv att jag faktiskt knappt ens är en riktig löpare, och för mindre än ett år sedan tyckte jag inte ens om att springa och har jag klarat mig utan det så länge så borde det väl inte vara några problem att gå tillbaka till att inte vara löpare. Jo, eller hur...

Och jag försöker se framåt, tänka positivt och behålla hoppet och hålla modet upp. Jag försöker verkligen.