tre månader senare

Tre månader. Så länge har jag nu haft ont i mitt knä. Tre månader har jag rehabbat och stretchat. Tre månader har jag inte kunnat springa, om man bortser från veckorna i Thailand när jag faktiskt kom upp i 5 km ett par rundor.

Min ursprungliga känsla när besvären började var att det inte var löparknä, även om det på vissa sätt beter sig precis som löparknä. Som jag kände och hur det uppkommit var det mycket som pekade på löparknä, men också mycket som inte stämde in med beskrivningen. Inte minst var det ganska konstigt att jag redan från dag 1, efter att ha fått ont i knät under ett enda löppass, sedan hade ont i knät vid vanlig gång i ett hyggligt tempo i nästan tre veckors tid. Det var också konstigt att det var just höger knä, utifrån omständigheterna "borde" jag snarare få löparknä på vänster sida med tanke på att jag till exempel är mycket stelare i gluteus på vänster sida än höger, och att jag när jag springer på vanliga landsvägar så gott som alltid springer på vänster sida och det därigenom är vänster knä som utsätts för den största lutningen utåt och tvingar till mer pronation för att kompensera.

De två sjukgymnaster jag haft kontakt med, den ena enbart via telefon och den andra som undersökt och behandlat mig var däremot båda snabbt övertygade om att det var löparknä och eftersom undersökningen totalt saknade tecken på någon typ av menisk eller ledbandsskada, och eftersom det ändå fanns tillräckligt många tecken som tydde på löparknä, och som inte kunde peka på något annat så köpte jag diagnosen och försökte i stället fokusera på att utföra rehabben så bra som möjligt och på så sätt bli frisk igen. Och när resultaten uteblivit och det ena bakslaget ersatt det andra så har jag kämpat med att hålla motivationen uppe ändå och om något i så fall tvivlat på att det var rätt rehab föreskriven, men inte tvivlat på själva diagnosen.

I dag vet jag inte vad jag ska tro och som jag nämnde senaste jag bloggade så var till och med min sjukgymnast nu tveksam om det verkligen är löparknä, även om hon inte hade något annat alternativ som överhuvudtaget verkade troligt utifrån symtom och undersökning sammantaget. Dessutom är jag tillbaka till att ha ont hela tiden, och då menar jag tyvärr inte att det bara gör ont vid vanlig gång utan att det göra konstant ont, även när jag sitter still eller ligger i sängen. Smärtan är svag, men ständigt där och DET är inget bra tecken.

Jag deppade hela torsdagen, chattade om smärtan och läget med underbara vänner från andra länder (som har tränings-/hälsoutbildning och erfarenhet, samt vissa egna erfarenheter av smärta och skador) och tyckte synd om mig själv. Tack vara den diskussionen bestämde jag mig för att i fredags ringa vårdcentralen och få en tid för läkarundersökning och förhoppningsvis en remiss till ortopeden och röntgen/magnetröntgen (tyvärr finns det vad jag kunde se när jag gjorde en sökning, inga specialiserade idrottsläkare här i trakten) som kan utröna vad som egentligen är fel med mitt knä så att jag äntligen kan påbörja rätt rehab och till slut börja min resa mot ett starkt och skadefritt knä på riktigt.

Självklart känns det som att jag har förlorat tre månader, tre helt bortkastade månader som inte lett mig ett enda steg framåt. Och antagligen är jag i och med det inte bara tillbaka på ruta ett eftersom det nästan alltid automatiskt innebär längre rehab och läkningsprocess ju längre tid du dras med en smärta innan du gör någonting åt den och börjar behandla. Det känns som jag är minst ett par steg ner på minus just nu, speciellt med tanke på att jag som sagt har ont konstant. Enkelt uttryckt, det SUGER!

Vad som mer suger är att trots att sköterskan jag fick prata med var väldigt sympatisk, medkännande och förstående, hon var faktiskt uppriktigt ursäktande, så fick jag ingen läkartid förrän den 18 april för det var den första som fanns. Alltså får jag vänta ytterligare ett par veckor innan jag kan komma vidare, sedan är det bara frågan om hur länge jag får vänta för att komma till ortoped.

Och under tiden har jag ont...

I dag har jag dessutom haft ont på andra ställen och av helt andra anledningar. Självförvållat pannknack och en mage i totalt uppror efter en fantastisk rolig kväll i sällskap med härliga vänner. Nu återstår bara att bestämma mig för om jag ska satsa på att dricka mer oftare för att vänja mig, eller om jag ska återgå till att aldrig dricka mer än max två glas vin per kväll för att undvika sådan djävulska bakfylla. Just nu lutar det åt det sistnämnda, medan jag tröstar mig med att det var så länge sedan sist att jag inte ens minns när jag senast var bakfull. ;)