underbara yoga

Varje gång jag går på yoga känner jag hur skönt det är, avslappnande och stärkande, helande för både kropp och sinne. Varje gång jag har varit på yoga tänker jag att borde verkligen se till att göra det oftare, inte för att jag borde utan för att jag verkligen vill. I går kväll under/efter 90 minuters härlig Vinyasa flow var inget undantag. Nu fanns det den här gången en riktigt bra anledning till att det var länge sedan sist eftersom vår yogainstruktör äntligen var tillbaka i stan den här veckan, efter sex veckor i Indien där hon vidareutbildat sig ännu mer. Under tiden har jag och en annan instruktör turats om att i stället leda bodybalance på yogatiderna så jag har helt enkelt haft någon möjlighet.

Jo, jag vet. Jag kan förstås träna på egen hand hemma och försöker någon gång ibland, men jag tycker det är svårt att veta vad och sakna guidningen och instruktionerna genom olika positioner och flöden. Jag känner mig helt enkelt för ovan och osäker på yoga för att göra det ensam men vill gärna komma dit så småningom. Någon variant på solhälsning och lite blandade krigare, trianglar och inte minst underbara duvan som jag så väl behöver men det blir sällan något bra flyt eller någon ordning när jag gör det själv.

Gårdagen pass var lämpligt nog inriktat på benstyrka i många krigarpositioner som jag tror stärker mitt knä, höftöppnare som mina stela sätesmuskler hatälskar och ryggstyrka och rörlighet som jag behöver men ibland slarvar med sedan mina ryggproblem förra våren, jag kanske bloggar om det någon gång. Ett pass som passade mig perfekt och som jag tror gjorde mig gott. Jag ska försöka komma i väg igen om två veckor (när maken jobbar förmiddagsskift eftersom jag varken kan ta med sjuåriga dottern eller lämna henne hemma under tiden) för jag tror det är vad jag behöver. Innan passet började förvarnade jag instruktören om att mina knän är trötta och opålitliga just nu och att jag kanske måste modifiera ibland, och samma med ryggen som ibland hugger lite. Vid ett tillfälle kände jag en tendens till att det drog lite i högra knät i en av krigarna men det var allt. Jag behövde inte modifiera något, det kändes som balsam för min kropp. Självklart ska jag gå dit igen om två veckor!

I tisdags körde jag mitt Afro och för mig första gången med release 52 i bodybalance. Det går tack och lov fortfarande bra att träna Afro med mitt knä, men i tisdags kändes det inte bra. Det gör inte ont, men jag litar inte på mina knän som känns som de tagit mycket stryk av rehabträningen som verkar ha slitit mer än vad den gjort nytta, och just i tisdags litade jag inte heller på ryggen som gav lite konstiga signaler och förvarningar ifrån sig som om den skulle hugga till ordentligt när som helst. Jag brukar kunna lite på min kropp, att den är stark, uthållig och smidig men i tisdags kändes det inte alls så och det var en hemsk känsla. Hela passet tyckte jag bara att jag väntade på att det skulle göra ont någonstans, det vill jag aldrig känna igen...

Jag är trött på att ha ont. Jag är trött på att inte kunna träna det som jag vill, hur jag vill. Mest är jag trött på att inte ens veta säkert vad det är för fel och vad jag ska göra för att bli bättre igen. Innan jag vet vågar jag inte ens fundera på när jag kan börja komma i gång och springa igen. Jag ser framför mig hur hela sommaren kommer att gå utan att jag är bra igen. Det är en deprimerande tanke och jag försöker skaka av mig den och ha en positiv syn, tänka att det löser sig nog snart, men sanningen är att det är svårt när det nu är över tre månader sedan min senaste riktiga löprunda och inget jag gjort hittills har fått mig bättre, och just nu har jag inte ens några förslag på vad jag ska försöka med eftersom till och med min sjukgymnast rekommenderade mig att avbryta rehabben.