väntans tider

Det gäller att ha tålamod när man har med sjukvården att göra, det är då säkert. Och att inte vänta sig några svar eller någon större förståelse. Ska man verkligen känna, när man till slut vänder sig till sjukvården för ett problem som blir större och större med tiden, och som man inte lyckas lösa, att en läkare varken kan eller vill hjälpa?

När jag träffade läkaren i måndags så fick jag en diagnos som till stor del var en gissning, en halvhjärtad remiss till vanlig röntgen som inte ens läkaren tror ska ge några svar, och en rejäl knäpp på näsan om att jag inte ska förvänta mig att jag ska kunna fortsätta med allt jag vill göra eftersom jag är över 35 år och måste acceptera att det händer saker i kroppen i den åldern. I klartext skulle jag alltså nöja mig med att inte kunna börja springa igen på flera månader, kanske aldrig kunna göra det igen - åtminstone inte smärtfri. Utan att ens veta säkert vad som är fel med mitt knä och vad det är som har hänt. Jo, eller hur...

I måndags kväll åkte jag in och testade ett cykelpass, för första gången på många år. Det funkade faktiskt med knät och överhuvudtaget för mina knän som alltid varit lite känsliga för cykling. Skönt att få en riktig genomkörare, få svettas ordentligt och verkligen låta hjärtat jobba. Jag jobbar hårt och kör tufft i både step och Afro, och får verkligen bra konditionsträning av det, men det går inte att jämföra med löpning. Cyklingen var ett gott substitut så jag ska försöka göra det igen, när knät mår bra. Efteråt stannade jag på yoga igen och fick ett härligt pass med fokus på twistande poser och hand/armstyrka. Det var precis vad jag behövde, till och med än jag kunnat föreställa mig... Ungefär mitt i passet förstod jag varför jag verkligen var där, när instruktören helt plötsligt sa "den här positionen är också bra mot depression". Ibland blir det så rätt...

Jag deppade större delen av tisdagen, efter att jag varit inne på röntgenundersökningen. Min duktiga läkare väntade sig så uppenbart inte att hitta något på röntgen så han hade inte ens skrivit en ordentlig remiss. Röntgenteknikern var väldigt fundersam på vilka bilder han egentligen skulle ta och vad det var läkaren var ute efter, eftersom han hade skrivit på remissen att röntga "för att se hur det ser ut". Fantastiskt välformulerad medicinsk fråga. Röntgenteknikern gjorde i alla fall sitt jobb grundligt och tog ett antal bilder från olika håll och vinklar både stående och liggande. Nu väntar jag bara på svaret, som jag inte förväntar mig ska säga någonting eftersom det är omöjligt att se mjukdelsskador (menisk, ledband, ligament, muskel) på en vanlig röntgen. Och efter att det svaret till slut kommit kan jag äntligen överhuvudtaget kunna börja hoppas på att få en magnetröntgen som kanske skulle kunna visa något som är fel med mitt knä. Innan resultatet på vanlig röntgen får jag ingen remiss till MR. Sedan är det 6-8 veckors väntetid, om jag ens får en remiss.

I dag har jag ringt och tjatat på vårdcentralen flera gånger. Något röntgensvar har inte kommit än, de vägrar att beställa tid för magnetröntgen tills svaret på den vanliga röntgen kommit (jag tyckte det kunde vara smart att inte vänta på det som kan dröja 2-3 veckor när det sedan är så lång väntetid men det var visst dumt tyckt av mig). Jag kan inte få någon remiss till specialistläkare inom idrottsmedicin utan att prata med läkaren igen och han hade förstås inte tid i dag och nästa vecka är han ledig så han ringer mig måndag den 2 maj. Suck. Jag kan ju bara hoppas att mina röntgensvar har kommit då också, så jag slipper vänta vidare på det. Min läkare verkade väldigt negativt inställd till att ge mig en remiss till ortoped "för de använder ju bara knivar" men specialläkare inom idrottsmedicin är just ortoped och dit ska jag så det lär han få göra ändå. Någon som har rätt specialkunskap kanske kan ge mig en bättre diagnos än en allmänläkare som bara gissar.

Den 2 maj ska jag också tillbaka till min sjukgymnast nästa gång. Hon tror fortfarande att det är löparknä jag lider av och de kollegor hon diskuterat med tycker också att det låter som det. Jag är skeptisk. Vi får se. Jo, det kanske mycket väl är så att det är en form av löparknä trots allt. Men det är uppenbarligen ingen vanlig variant och det måste i så fall finnas någon mycket speciell orsak till att det drabbat mig så extremt hårt, efter en enda löprunda med smärta, och att det vägrar att bli bättre, att det snarare blir sämre trots löpvila och rehab. Och att finna den orsaken måste i så fall vara det viktigaste av allt. Är den bakomliggande orsaken identifierad och åtgärdad kan man sedan behandla symtomen, och i det läget är löparknät just ett symtom och inte problemet i sig. Min sjukgymnast vill att jag tar med mig mina löparskor och springer på löpbandet så att hon kan titta både på hur skorna är slitna och på hur jag springer, och sen se om vi lyckas provocera fram smärtan (kan inte vara så svårt tänker jag som just nu har ont hela tiden) när den kommer, exakt var och hur för att få någon ytterligare ledtråd till hur vi ska gå vidare.

Jag har mycket mer att skriva, men är alldeles för trött så det får bli någon annan gång.