hemma igen

Nästan en vecka faktiskt sedan vi i torsdags morse landade på Arlanda och började försöka återanpassa oss till vinter, kyla och snö tillsammans med rutiner och vardag. Lite beskrivningar av vad vi upplevt finns på resebloggen även om jag inte hade tid eller lust att blogga så där värst mycket. Fanns ju annat att ägna tiden åt som att dyka, sola, bada, slappa, dricka shakes, äta pad thai, spela kort, dricka kaffe med M på uteplatsen framför vår bungalow, läsa... Härligt var det i alla fall, och nu deppar jag lite över att vara hemma igen. Eftersom det mesta finns på den andra bloggen så tänker jag inte skriva om det här, mer än om det som har med löpningen att göra.

Jag åkte till Thailand efter att inte ha sprungit alls på nästan tre veckor på grund av mitt onda knä men de sista dagarna innan avfärd kändes det i alla fall bättre och jag packade med löparskor och lite träningskläder med förhoppningen att kunna smyga i gång med lite löpningsförsök. Efter en lång (i både avstånd och tid) resa innan vi äntligen var på plats på Koh Tao var det skönt att slappa ett par dagar innan jag bestämde mig för att testa att springa lite försiktigt.

Första "rundan" kom jag 2,4 km innan det brände till i knät och jag fick stanna. Redan från första steget kände jag en massa olika saker i mitt knä, antagligen för att jag var så rädd att det skulle göra ont att jag sprang och kände efter, men när det väl kom på riktigt var det ingen tvekan. Avbröt löpningen lite besviken och gick tillbaka, men efter lite core/styrkeövningar samt noggrann stretching av höft, säte och utsida och framsida lår klev jag sedan ur duschen smärtfri och kände ingenting i knät under resten av dagen med lite promenader i maklig takt, solande och badande.

Nästa försök att springa ett par dagar senare kom jag också runt 2 km innan smärtan kom. Då stannade jag och stretchade sätet och utsidan grundligt och började gå hemåt. Efter några hundra meter testade jag lite försiktigt att jogga igen och upptäckte att jag kunde göra det utan att det gjorde ont så jag sprang den kilometer som var kvar tillbaka till hotellet utan att smärtan kom tillbaka. Inte heller denna gång ledde springförsöket till att jag fick ont resten av dagen vid gång eller andra aktiviteter.

Några små rundor till blev det, den skönaste nog den en morgon i Khao Lak när jag trots ringrostig springform och riktigt varmt och fuktigt i luften kände mig lätt och snabb i benen (ja, för att vara jag i vinterform då) och fick fina 3,2 k i 5 tempo och sen ytterligare ungefär 1,5 i lugnare tempo för att jogga ned lite utan att knät gjorde minsta väsen av sig.

Rundan på Koh Lanta gav också mersmak, trots att farten där var lägre men det berodde lite på att temperaturen då var ännu högre och mycket på att vägen jag sprang längs bestod av den ena backen efter den andra, långa och sega och ganska branta, i alla fall en del. Efter 5,1 kilometers löpning (jag fuskade faktiskt och gick 150 m uppför den segaste backen på vägen tillbaka, men annars oavbruten löpning) så hade jag inte fått ont i knät alls. Lycklig!

Jag missade den sista tänkta/önskade rundan innan hemfärd på grund av ont i halsen men kände mig rätt nöjd ändå eftersom jag ändå var i gång igen med löpningen och började se framåt mot en försiktig men stadig utveckling där jag långsamt och smart kunde öka distansen gradvis och ta mig tillbaka i den löpform jag var i runt årsskiftet innan knät började krångla. Rent konditions- och styrkemässigt är jag nog inte långt ifrån den formen i dag, eftersom jag tack och lov kan träna annat som step och Afro, men löptekniskt och för att klara av den löpspecifika belastningen på muskler och leder. Konditionsmässigt tror jag inte det vore några problem att springa 15-16 km om det bara inte gjorde ont i knät, men det gäller ju att skynda långsamt för att bygga upp kroppen och hålla den hel och frisk.

I söndags var det dags att ta mig ut på första rundan sedan hemkomst. Det var kallt (nåja, men -10 är kallt när man kommer från +35) men vackert med strålande sol. Jag har varit lite deppad sedan vi kom hem, "vacation withdrawal" som en vän så passande kallade det, och tyckte att en löprunda i solen vore det bästa botemedlet. Älska endorfiner! Så jag drog på mig alla de lager som behövdes, kletade lite vaselin på nästippen och kindbenen och försökte att inte tänka för mycket på att förra gången jag sprang så var det i sportbehå, tunt träningslinne och korta shorts och solskyddsfaktor på axlarna i stället. Gav mig ut. Första 300 m kändes toppen, snabb och lätt i benen med tanke på underlag och temperatur, sedan började det kännas konstigt sätt i knät. Inte löparknäsmärta, men det högg och drog lite på olika sätt. Jag fortsatte men uppmärksam på hur det kändes och funderade på om jag skulle springa eller inte men tänkte att jag försöker så länge det inte känns värre. Vid knappt 1 km så brände det där specifika smärtan på utsidan av knät till så det vara bara att stanna direkt. Stretch av utsidan och sätet och så försökte jag igen, men smärtan kom tillbaka. Stannade en gång till och stretchade lite mer men efter ett nytt försök på 50 m så fick jag ge upp och inse att jag skulle inte springa mer. Bara att gå tillbaka, sur, ledsen och uppgiven. Kall också förstås, för efter 1 km löpning i -10 hade jag inte ens börjat få upp värmen.

Väl hemma släpade jag fram step brädan och fick mig en rejäl genomkörare med till och med lite korta intervaller på brädan som avslutning så visst fick jag ett bra träningspass, och lite endorfiner mot nedstämdheten.

Men jag vill springa. :(

Det är förstås inte bara den avbrutna rundan i sig som gör mig så besviken, utan bakslaget det här innebär för löpformen och den kommande träningen. Efter att från början inte ha sett det här som något hot, bara en mindre olägenhet på vägen, så börjar det nu kännas som att mitt Göteborgsvarv ligger i farozonen. Allt hänger förstås på vad som händer framöver och hur länge jag har ont, när jag kan komma i gång igen osv, men även om jag kommer upp i 5 km löpning inom några veckor (vilket faktiskt inte känns troligt just nu, om jag inte åker tillbaka till Thailand eller någonstans med samma värme) så är det inte så många veckor kvar för att kunna göra en långsam ökning av distansen för att inte riskera bakslag och förlängning av skadeperioden.

I morgon ska jag få träffa en sjukgymnast på Örebro rehabcenter. Jag ringde ju redan innan vi åkte och de skulle kalla mig när vi kom tillbaka. Då får vi se vad domen blir.