fredag 25 februari 2011

så, löparknä alltså

Nu är diagnosen officiell, jag har löparknä. Jag har fortfarande lite svårt att förstå varför jag har fått det, och tycker inte alls att det är rättvist (fast vem har sagt att livet ska vara rättvist?) med tanke på hur, vad och hur mycket jag tränar, men det är ju inte relevant i sammanhanget, för det är ju som det är och det är att jag har löparknä.

Den goda nyheten är att sjukgymnasten jag träffade bedyrade att alla blir bra från löparknä. Det kan ta tid ibland och vara segt, men man blir bra. Hon uteslöt inte helt och hållet att jag skulle kunna springa Göteborgsvarvet, men höll med mig om att det börjar bli knappt om tid för att hinna bli smärtfri och rehabba och göra en långsam upptrappning av löpningen för att inte riskera att problemen kommer tillbaka. Vi får se.

I onsdags var jag riktigt deppig över det här. På vägen in för att leda mitt step pass körde jag förbi så att jag från bilen såg den smala grusväg på landet där jag har sprungit så många gånger. Eftersom det var på väg in mot stan så har jag förstås passerat det flera gånger sedan vi kom hem, och efter mitt misslyckade försök att springa i söndags, men det här var första gången jag åkte där i dagsljus och såg den. Solen lyste från en ljusblå, klar himmel och snön var gnistrande vit och det var vackert som ett vintervykort. Jag kunde verkligen höra hur vägen ropade "SPRING MIG; SPRING MIG". Då fick jag kämpa för att hålla tårarna borta. Och för bara ett år sedan tyckte jag inte ens om att springa än...

Och sedan i går morse träffade jag alltså sjukgymnasten och fick domen. Ingen överraskning, trots att jag ägnat en massa tid sedan besvären började med att googla fram material och hitta tecken som tydde på att det ändå inte var löparknä.

Men i dag känns det trots allt bättre. Jag vet vad det är för fel, jag vet vad jag ska göra för att bli av med smärtan även om det kanske som sagt tar tid. Det känns bra att ha en "plan", konkret även om det i sak inte skiljer sig så värst mycket från vad jag gjort på egen hand från början.

Sjukgymnasten böjde, vände och vred på båda min ben och konstaterade att det finns inga tecken på ledskador, inga problem med knäskål eller senor, inga felställningar, det är ett löparknä rakt av utan komplikationer. Tighta sätesmuskler och stramt IT-band som behöver stretchas. Att jag är ännu tightare i vänster säte men ändå inte fått ont där har egentligen inte med saken, är väl tur bara att jag inte har ont där också. Så jag stretchar på, som jag gjort hela tiden. Jag har fått två stretchövningar som jag ska utföra 3 x 15 sek på båda benen, en gång om dagen. Dessa gör jag naturligtvis, minst en omgång om dagen, men eftersom man inte kan stretcha för mycket när det gäller löparknä så kommer jag nog stretcha betydligt mer än så, både dessa övningar flera gånger och en del andra liknande stretchar.

Utöver den stela rumpan så hittade sjukgymnasten en viss muskulär obalans, inte stor men ändå tydlig. Jag är tydligen svagare i högerlår. Inte så mycket svagare att det egentligen ger utslag som skillnad i styrketester. Jag lyfte samma vikt med bägge benen i enbens benspark, och misslyckades knappt på samma vikt efteråt, visuellt sett. En skillnad var att jag kände att jag var lite längre ifrån att klara av att sträcka ut benet fullständigt med höger även om det inte syntes, men den stora skillnaden var att höger ben var synligt mer instabilt när det nästan klarade vikten. Samma skillnad i instabilitet syntes vid till exempel enbensböj - en liten liten, men tydlig rörelse i sidled i knät vid ansträngning. Så förutom stretchingen så har jag också fått några enkla rehabbande styrkeövningar för knät som jag ska utföra minst varannan dag (om jag har tid och lust kan jag göra dem varje dag också). De ska bygga upp låren, med fokus mot stabilitet, och förhoppningsvis på samma gång jämna ut skillnaden genom att jag tränar båda likadant. Jag ska till exempel göra enbensböj, med fokus på stabilitet och kontroll vilket betyder att jag endast ska gå så djupt att jag har full kontroll och undviker minsta lilla rörelse i sidled. Om det innebär att jag bara kan böja 3 cm så ska jag bara böja 3 cm. Det är viktigt att jag stannar innan knät vinglar till och gungar ut i sidled så att jag stärker knät i den korrekta riktningen, det vill säga rakt ned-upp i samma riktning som tårna.

Utöver det fick jag löparrestriktioner. Den första veckan nu rekommenderade hon att jag inte springer alls. Gärna promenader, men ingen löpning. Därefter kan jag så smått börja löpa igen med målet att aldrig framkalla smärta. Alltså bara springa så korta sträcker så att det aldrig hinner börja göra ont. Med tanke på mitt senaste löparförsök då jag kom 1 k innan smärtan kom så blir det löparrundor på cirka 800 meter för mig till att börja med. Hej och hå, inte ens värt varken att byta om för eller duscha efteråt, om jag inte gör det i kombination med något annat som känns som träning. Nu beror det förstås lite på vädret också. I söndags var det kallt, och min sjukgymnast sade att hon var övertygad, även om hon inte har någon teori om varför eller konkreta studier som säger att det är så, att kylan påverkar. Att symtom av den här sorten blir värre av kylan. Inte minst med tanke på att jag kunde springa 5 k i Thailand, i +35 och inte kom 1 k här i -12 eller vad det var. Men att undvika att framkalla smärtan är viktigt, även om det innebär löjligt korta sprungna sträckor till en början, för varje gång jag springer tills det börjar göra ont utgör en irritation av smärtstället, och för varje gång gör det att distansen för hur långt jag kan springa smärtfri flyttas tillbaka och blir kortare och kortare.

I dag har jag inte promenerat, om inte en timmes vankade fram och tillbaka på ica maxi räknas, men jag har gjort styrkeövningarna och förstås stretchat - mina utvalda stretchövningar och flera andra. I går blev det inga styrkeövningar utöver de tester som sjukgymnasten gjorde och när vi provade fram övningarna jag skulle ha däremot ledde jag ett bodybalance pass och jag är övertygad om att de från yogan hämtade stående styrkeövningar som ingår där också är nyttiga för knän och för benstyrka och stabilitet i allmänhet. Dessutom innehåller ju bodybalance alltid sköna stretchar för säte och höftpartiet så där fick jag lite extra stretch på köpet till de som sjukgymnasten föreskrivit.

Vi får se hur det utvecklar sig, och framför allt vad som händer när jag väl testar att springa en sådan där löjlig sträcka första gången, men just nu känns det ändå ganska bra. Självklart vill jag allra helst springa det där varvet jag är anmäld till även om jag då är beredd att omvärdera de tidsmål jag hade tänkt sätta upp för mig. Men om jag inte kan springa så långt den lördagen i maj att det är någon idé att starta (jag tänker inte springa "bara för att" om jag inte har kommit så långt i träningen och sett rätt utveckling, och riskera att få tillbaka smärtan och vara tvungen att börja om med vila och rehab, och förlora en massa springande hela våren och sommaren) så är det faktiskt (FAKTISKT) okej det med. Visst känns det tråkigt, men det kommer fler varv. Springer jag inte det här året så får jag springa nästa i stället, eller året efter eller när det nu kan passa. Och det finns andra lopp att springa än det där varvet, även om jag tror det är en rolig upplevelse, korta, halvlånga och långa, under resten av sommaren och hösten. Det finns midnattsslopp och lidingölopp och halvmaror lite här och där. Men framför allt kommer det finnas massor av härliga sköna träningsrundor där jag bara springer för mig själv och där jag njuter av att jag kan springa och att jag inte har ont när jag gör det. DET är det viktigaste av allt! Dessutom är jag innerligt tacksam över att den här jobbiga och irriterande åkomman som kallas löparknä är just det, ett löparknä, som bara irriteras och gör ont vid just löpning och inte stör vid andra fysiska aktiviteter, vilket betyder att jag kan träna på för fullt med annat. Jag behöver verkligen inte sitta still, om jag inte väljer det och det är tur för jag kan ha lite svårt med just att sitta still ibland.

Nu ska jag gå och lägga mig, och måste inse att jag fortfarande inte har lärt mig att skriva korta, kärnfulla blogginlägg à la bästa träningsbloggaren Mia men jag får öva på det en annan gång. I morgon väntar viktiga VM-tävlingar och jag kommer förstås att sitta bänkad, eller kanske stå och stretcha, och heja och hoppas på fler blågula framgångar som i torsdags när det blev både guld och brons i VM-sprinten för herrar tack vare Hellner och Jönsson.

Inga kommentarer: