sned

Chokladmarängerna har nog torkat klart i ugnen, jordgubbar tinar i kylen för att förvandlas till en moussetårta i morgon och jag höll mitt löfte att blogga om något helt annat än att ha ont och inte kunna springa senast.

Trots att jag inte bloggade om det är det nästan det enda som upptagit mina tankar, även när jag försökt sysselsätta mig med annat, vilket i sig varit svårt. Tankarna har varit väldigt mörka, nästan svarta trots att jag försökt göra dem positiva och ljusa, läkande. Att ha ont är jobbigt i sig. Jag saknar känslan av att springa så att det rent fysiskt river i bröstet och bränner bakom ögonen. Självklart saknar jag en hel hög endorfiner, kroppens egen drog - trots att jag fortfarande (än så länge) kan träna annat, och kör min step och min Afro som förstås ger ett endorfinpåslag så är min totala träningsmängd mindre och därigenom även mängden endorfiner som rusar i mitt blod.

Värst är ändå känslan av hopplöshet. Att inte veta vad som är fel. Varför har jag ont? Varför blir jag inte bättre? Varför blir jag till och med sämre, trots vila och rehab? Vad är det som händer med min kropp och hur ont i hur många olika kroppsdelar kommer jag att få innan det här slutar? Hela tiden den återkommande gnagande frågan, VAD är det som är fel?

Min räddande ängel tror att det rör sig om benlängdsskillnad. Faktiskt benlängdsskillnad, det vill säga att det verkligen är en mätbar skillnad i längd mellan höger och vänster ben, eller funktionell, vilket innebär att benen (skelettmässigt) egentligen är lika långa (eller i alla fall inte skiljer sig mer än marginellt och inte mycket nog för att ge upphov till problem - ingen är exakt symmetrisk) men fungerar som om de är olika långa på grund av en felställning någon annanstans i kroppen, till exempel sned rygg eller roterat bäcken. Vilken typ av benlängdsskillnad det rör sig om är avgörande för hur man går vidare, läs mer här eller här. Vad det handlar om i mitt fall återstår att reda ut. Jag lutar åt att det nog är en funktionell skillnad (men vi får se) och då beror det förstås på var den har sitt upphov. Det är faktiskt rätt uppenbart, om man bara tittar. Jag är sned. Hur kunde min sjukgymnast här i Sverige, den som faktiskt träffat och undersökt mig, missa det?

Lång väg kvar men ÄNTLIGEN känns det som att vi går åt rätt håll. Som att vi faktiskt försöker tyda kartan och avläsa kompassen i stället för att bara famla runt i blindo.