Jag har varit hos doktorn, en helt vanlig allmänläkare på min vanliga vårdcentral. Det slog mig aldrig att det var dit jag skulle vända mig då, från början, när jag fick ont i knät. Generellt har jag ganska dåligt förtroende för "vanliga läkare" när det gäller olika typer av sportskador, smärtor och problem som uppstår i samband med idrottsutövning. Därför tänkte jag att en bättre väg, ett säkrare sätt att få en korrekt diagnos och framför allt en korrekt handlings/träningsplan var att vända mig till Idrottsskademottagningen och en sjukgymnast. Efter nästan tre månaders mer eller mindre löpvila och rehab som inte gjort mig det minsta bättre bestämde jag mig för att ändå ringa och försöka få en läkartid, något mer/annat måste jag ju göra när jag inte blir bra.
Jag hade hoppats på en remiss till ortoped/magnetröntgen. Vad jag fick var en remiss till vanlig röntgen (fast egentligen bara som en dubbelkoll och slutgiltigt uteslutande av en meniskskada som ingen tror att det handlar om) och en ny diagnos. Skada/bristning i laterala coronarligamentet. Räkna med en lång läkningstid, uppemot sex månader är inget ovanligt vid den här typen av skada. De tröstande orden fick jag. Det är klart, jämfört med att kanske aldrig kunna springa igen (åtminstone utan smärta) vilket också är en möjlig konsekvens beroende på hur läkningen går så är ju sex månader en tröst... Dessutom får jag ju helt enkelt räkna med att det tar längre tid för kroppen att läka och återhämta sig eftersom jag har passerat 35, biologiskt sett verkar gränsen för "ung" gå där enligt min doktor.
Jag går och lägger mig nu, sätter alarmet på slutet av september eller så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Väldigt tråkigt att höra :( Men det är iaf bra att veta ungefär hur lång tid det kommer att ta innan det blir bättre...och bra att veta att det KOMMER att bli bättre. Kämpa på!
BAH jag tror det går snabbare jag och ung är man betydligt längre och hör sen! Funkar afron o yogan fortfarande?
ja, fast doktorn har ju gissat denna diagnos, han vet ju inte säkert och framför allt har han inte ens en idé om hur/varför skadan uppkommit, inte heller någon plan för att förhindra framtida problem. Det är ju inte ens säkert att det någonsin blir bra, enligt honom. Om han nu har rätt i sin diagnos, vilket är osäkert från början. :(
Röntgen kommer med största sannolikhet inte att visa någonting (även om han skulle ha rätt i sin diagnos så är det ju ingenting som syns på röntgen), magnetröntgen verkade han tycka är onödigt. Jag ska bara acceptera att jag antagligen inte kommer att kunna springa (smärtfritt) på ganska länge om nånsin igen. Och vara glad över att jag kan gå och stå och träna en del annat i stället. *SUCK*
AKA, yoga, Afro, step funkar fortfarande, även om jag ibland tycker att det känns som att det är "på gränsen". testade cykling häromdagen och det gick oxå bra, fast jag vet sen tidigare att mina knän är känsliga för cykling (på andra sätt, som inte har med det här att göra) så det är tveksamt om det är något jag kan göra för ofta.. ;(
Nej du! Inte gå i ide nu! ;-) Träna det du kan, testa nytt /t.ex. vattenlöpning), bygg styrka, yoga flitigt och tänk framåt! Det ÄR svårt men tro mig när jag säger att jag förstår dig för jag har gjort massor av sådana där långa "resor". Min erfarenhet är ändå att det blir ju inte direkt bättre av att deppa ihop och göra "inget". (Men jag vet med att det är lättare sagt än gjort med...)
Du grejar det här!
Jag hade även sett till att få en "second opinion" av en till "vanlig" läkare.
KRAM
Skicka en kommentar