otålig

Det går framåt, långsamt. Tre dagar efter operationen. Jag går, om än sakta och med ett ganska rakt högerben. Jag kan böja och sträcka på benet. Det gör ont, fast inte så farligt, och det tar emot lite grann, men det går.

Själva operationen gick bra. Ett litet ingrepp i läkarens värld. det tog honom mindre än 10 minuter att gå in, klippa upp senan, sy ihop flikarna och sy ihop ingångshålen. Rutin, snabbt och smidigt. Det jobbigaste på hela dagen var bedövningssprutan, den gjorde ont. Och all väntan. Väntan att få komma in, väntan på bedövningssprutan och sedan ytterligare väntan på själva ingreppet. Därefter väntan på lite post op fika och sedan väntan på avslutande samtal och instruktioner innan hemgång. Och så väntan på min skjuts.

Bortsett från bedövningssprutan hade jag nästan inte ont alls operationsdagen. Stelt, lite ömt att ta i utanpå mitt lindade knä, men annars ingen fara. Så bedövningssprutan var uppenbarligen värd obehaget att ta den. Vid lunchtid dagen därpå började smärtan krypa sig på och jag tog första dosen värktabletter sedan hemkomst. Jag jobbade hemifrån för det måste väl var dumt att sjukskriva sig för att man har opererat ett knä? Inga problem alls med att sitta med datorn på köksbordet, höger ben vilande på en kudde på stolen bredvid mig. Arbetsställningen var kanske inte den bästa för ryggen, och rumpan blev stel och öm av för mycket sittande, men knät var lugnt och fint. Så fort jag behövde hasa mig upp för att hämta något eller gå på toaletten insåg jag dock att det gjorde ondare och ondare under eftermiddagen.

Lördagen bjöd på 50-årsfest i Stockholm och jag funderade hastigt över om jag verkligen skulle följa med resten av familjen, men kom fram till att jag kan lika gärna sitta ner där som här hemma. Bytte ut ibumetin pillret mot en Voltaren T som sällskap till två panodil, och såg till att jag hade med mig det samma till nästa dos och så packade vi in oss i bilen. Eftersom det besvärligaste med resan var att böja benet så mycket att jag kunde få upp det och vila foten på panelen framför mig så var det ändå rätt okej. Jag rörde mig inte så snabbt, men det fanns det heller inget behov av, och jag satt som väntat lika bra i Stockholm. Visserligen räknade jag ner till jag kunde ta nästa dos värktabletter, men efter det har jag faktiskt inte tagit några fler och det var vid 15:30 i går.

Det känns helt okej, jag går fortfarande inte speciellt fort, och med ganska rakt och stelt ben, eftersom man lätt blir lite stelbent av att man spänner sig för att undvika smärtan.

Men jag har som sagt inte så ont, och även om jag gärna undviker att böja benet för mycket när jag går så har jag inga problem att böja och till exempel sitta med uppdragna knän. Det dröjer kanske ett par dagar till innan jag kommer ner i duvan men annars känns det helt okej. Jag tänkte jobba hemifrån i morgon också, eftersom det känns osäkert att köra bil i 5,5 mil med ett stelt knä.

Egentligen får jag redan nu vara uppe på benen och röra mig, nästan normalt. Bara vara vaksam på smärta och svullnad och det är bra att alltid ha möjlighet att kunna sitta ner, och gärna med benet i högläge just för att undvika svullnad. Om tre veckor ska stygnen tas. Antagligen har huden läkt betydligt snabbare än så, men över en led, med den extra påfrestningen, får stygnen gärna sitta kvar lite längre. Och om ungefär tre veckor ska jag kunna komma i gång och börja träna igen också. Naturligtvis försiktigt först, gradvis öka belastningen osv. Men om 3-4 veckor ska jag kunna komma igång att jogga försiktigt - korta sträckor, varvat med gång, men ändå. Efter 10 månaders smärta, varav de sista sex utan att ens försöka springa, eftersom jag haft ont hela tiden ändå, så känns fyra veckor som en evighet samtidigt som det är alldeles alldeles strax. Overkligt nära, och fruktansvärt långt bort på samma gång.

Jag.
Vill.
Springa.
NU!

Tänk om jag fortfarande inte kan..