uppdatering, typ

Hej och hå, var börjar man efter en sådan lång paus? Det har egentligen inte hänt så mycket med knät. Jag väntar fortfarande. Positivt överraskad när jag fick kallelse till ortopeden/specialisten med tid redan 9/6, hade förväntat mig en månad senare. Så ibland går det faktiskt bättre än man tänkt sig. Annars är det som vanligt.

Mot slutet av min Voltaren-kur (3 ggr om dagen i 3 veckor) kändes det faktiskt lite bättre i knät, men svårt att säga om det berodde på salvan eller var en tillfällighet. Nu när kuren är avslutad så går det lite fram och tillbaka som vanligt. Jag funderar inte ens på att springa just nu, utan har lagt ner alla tankar på löpning i väntan på att få träffa specialisten. För två helger sedan var jag och maken i väg på en trevlig golf-weekend tillsammans med golfsektionen på hans jobb. Opretentiösa tävlingar med ett blandat men trevligt gäng. Det hade inte gjort något om det följt med någon mer kvinna, men jag klarar mig rätt bra ändå måste jag säga. Jag var lite orolig innan vi åkte, hur det skulle gå med knät att gå så mycket, även om det vid tillfället kändes rätt bra.

Tyvärr fick jag rätt för efter fjorton och ett halvt hål första rundan så fick jag kraftigt ont i knät och haltade resten av vägen. Som banan var utformad så fanns det ingen genväg hem därifrån så därför kunde jag lika gärna spela färdigt rundan. Hade jag kunnat gena så hade jag avbrutit direkt där - men det var väl tur att jag inte gjorde. Trots smärtan på slutet och trots att jag tappade ganska mycket av spelet på sista 9 (av flera anledningar) så lyckades jag ändå skrapa ihop 39 poäng och fick till en liten sänkning på årets allra första runda. Det funkar tydligen bra att vila sig i form. Dagen efter var golfbil enda alternativet för att kunna ta mig runt, och trots det hade jag ont, om än inte så allvarligt, redan från hål 7. Det suger rätt hårt att inte ens kunna ägna sig åt en lugn sällskapssport som golf på grund av ett sketet knä.

Efter golfäventyret hade jag sedan ont ständigt i två dagar innan det började släppa, därefter har det kommit och gått. Uppenbart är knät inte på väg att bli bättre som jag skulle vilja tro och hoppas och det är därför jag inte ens funderar på att springa just nu. När jag åker till Turkiet på lördag kommer jag inte ens ta med mig löparskorna, inte ens för promenader. Nu kommer jag nog röra tillräckligt på mig ändå som tur är, men nog känns det surt.

Efter Turkiet så är det tack och lov bara några dagar tills jag får träffa specialisten och då får vi se vad som händer. Jag väntar på det.

Just nu väntar jag annars mest på att få höra att Grimsvötn har slutat spy upp aska och att det inte föreligger någon som helst risk för inställt flyg på lördag.

I trädgården utspelar sig krig mot maskrosorna, jag tror inte jag kan vinna, men jag gör ett gott försök i alla fall. Jag har sått en del frön i mina pallkragar och de första små gröna bladen börjar leka tittut upp ur jorden. Bondbönorna ska nog snart myllas, och rucola kanske gallras lite - jag är alltid för frikostig med frön men de är ju så små. För mina planteringar så är jag rätt tacksam för det regn som kommit flera gånger den senaste veckan. Jag har inte behövt vattna så mycket. Förhoppningsvis kommer det en och annan skur under veckan jag är borta också så jag slipper förlita mig på att maken ska komma ihåg att vattna.