Löparknä - tillbaka på ruta -78

Kortisonspruta i knät gör ont, helt klart. Förhoppningsvis blir det bättre med tiden, bättre än innan sprutan... Om den tog rätt.

Bloggtorka igen på grund av bristande motivation, en härlig Turkietresa med efterföljande trötthet och lite allmän trötthet och deppighet. Gårdagens efterlängtade ortopedbesök är dock värt en rapport. En erfaren ortoped undersökte mig snabbt med vana händer och kunniga fingrar och hans lite skrovliga tumme konstaterade att det är ett löparknä det handlar om även om han höll med om att det är ett ovanligt förlopp med hur hastigt och intensivt det började från dag 1, och att rehab och löpvila inte ger någon effekt, och att jag av och till har ständigt ont, vid bara vanlig promenad eller till och med i vila. Dock, ett löparknä är vad det är. Hans tumme kände exakt hur svullen och inflammerad den lilla slemsäcken är, det var ingen tvekan i hans konstaterande. Han tittade på min när jag gick fram och tillbaka i korridoren och hittade inga problem med min gång, inga konstigheter och det är väl som tidigare konstaterats att den lilla tendens jag har till att falla in när jag springer verkligen är marginell, om den har med min smärta att göra eller inte går inte att säga.

Egentligen är det mest löpvila det handlar om, han gav sig inte ens på någon gissning om hur lång, mer än ett kallt konstaterande att från där jag är i dag är det långt till att jag ska kunna springa igen, jag har långt till att ens kunna gå ordentligt. Kortisonsprutor är första alternativet för att häva inflammationen och kunna påbörja en läkning. "Det kan jag ge dig en direkt nu om du vill." Ja tack!

Upp till tre sprutor, med 4-6 veckors mellanrum kan han ge och så får man bedöma vilken effekt det har. Nästa alternativ är operation, att man går in och klyver och öppnar upp så att det blir ett dränage för att få ut svullnaden. Just nu har jag svårt att uppamma min vanliga positiva syn och känner att jag antagligen kommer att behöva en operation i slutändan, för att få bukt med det här. Det borde ha blivit bättre redan om det här var något som skulle kunna självläka även om det tar lång tid. Men vi får väl se. Kanske hjälper sprutorna, kanske ger det tillräcklig respit för mitt onda knä och irriterade slemsäck så att det äntligen kan börja läka nu.

När jag sedan är "bra" (jag tvingar mig själv att inte skriva "om" även om det är så det känns) så handlar det sedan förstås om mycket långsam upptrappning och löptillvänjning igen. I början inte ens löpning utan enbart promenader, långsamt upptrappade. Det är LÅNGT kvar till att överhuvudtaget börja fundera på att få in några kortare löpintervaller i långpromenaderna, ja även om man bortser från att det är långt kvar till några långpromenader överhuvudtaget...

Nåja, en sak i taget. Jag kommer bli helt knäpp om jag funderar i de banorna. Nöjer mig med att konstatera att jag definitivt kommer att bli en hejare på spinning under hösten/vintern, kanske till och med anmäler mig till en simkurs. Just nu har jag träningsförbud i en vecka, efter sprutan, det vill säga, all träning som belastar benen. Jag har svårt att komma på någon bra pulshöjande träningsform som inte använder benen.Beroende på hur det känns kanske jag smygstartar i gång med lite cykling i mitten av nästa vecka. Det är ju faktiskt inte så belastande för ben/knän även om man förstås använder benen rätt mycket. Någonting måste jag göra för att hålla i gång hjärtat för att klara av nästa helgs bodyjam utbildning när det lär bli fullt ös från morgon till kväll i tre dagar. TUR att träningsförbudet officiellt avslutas på torsdag när det gått en vecka precis sedan sprutan.

Jag borde skriva om den helt fantastiska veckan i Turkiet också, på lyxiga Güral Premier, men det får bli en annan gång.