Nej, jag tror nog inte jag kommer lyckas hålla liv i den här bloggen regelbundet den här gången heller, men jag kan väl göra ett försök.
Har just tittat på Lucia-sändning från Uppsala domkyrka på svtplay, sittande på en BUSS på väg mot Gävle. Just det, en buss - dagen till ära, med drygt 20 minusgrader, så var tåget inställt. Än har jag inte fått tag i min chef för att berätta att jag blir cirka 1-1,5 timme sen..
Nåja, datorn i knät och Timbuktu i lurarna så får jag försöka klara mig. Bara tåget hem går i alla fall, det är mer surt att komma hem 1,5 timme sent när jag redan enligt plan kommer hem ca 2 timmar senare än en vanlig arbetsdag.
Nu till den stora frågan, hur är det med mitt KNÅ och hur det med LÖPNINGEN?
Jo tack, långt ifrån bra men åtminstone bättre än sist, vilket ju i och för sig var drygt ett år sedan så det hade verkligen varit illa annars, men nog måste jag erkänna att jag hade räknat med att det skulle vara betydligt bättre vid det här laget.
Den stora skillnaden är att jag faktiskt kan springa, utan att få ont varken under tiden eller efteråt. Eller det beror förstås på hur man ser det, men jag får inte ont direkt efter, i anslutning till löpningen och jag får inte ont på det akuta, intensiva sättet. Men jag har ont i vila, molvärk, ont när jag suttit still länge, till exempel när jag kör bil längre sträckor. Jag är inte smärtfri och alltså är mitt knä inte friskt, däremot är det lite svårt att veta om det är det ursprungliga problemet, själva löparknät, som fortfarande inte är läkt, eller om det är IT-bandet efter operationen som inte är helt läkt och återställt - nu i efterhand har jag fått veta att fullständig läkning av den typen av vävnad kan ta 6-12 månader och det är inte säkert att det någonsin blir helt återställt.
Trots alla fina, lugnande ord där doktorn innan operationen försäkrade om att jag skulle kunna komma i gång försiktigt och springa inom 3-4 veckor (vilket han reviderade allt eftersom efteråt) så dröjde det till april-maj någon gång innan jag mycket försiktigt startade med att lägga in korta joggintervaller i promenader. Med stor portion tålamod så växlade jag gång och löpning i gradvis ökande längd innan jag så småningom för första gången sprang 13 minuter i sträck x 2 med några minuters gång emellan.
Därefter övergick jag till att promenera som uppvärmning och sedan jogga/springa korta, men ökande sträckor. Jag kände av knät under/efter löprundorna ibland även om det inte var den intensiva, specifika löparknäsmärtan, ibland hade jag oxå ont på andra ställen/sätt i knät.
Vid den här perioden testade jag äntligen (försenat med ca 1,5 år pga hård vinter och sedan knäskadan) att springa i mina VFF's och för första gången sprang jag helt smärtfri i knäna. Att vaderna däremot dog efter knappt 3 km är en annan sak. Ett tag växlade jag mellan att springa i VFF's och mina vanliga löparskor och mina knän var alltid tysta, lugna och nöjda under/efter tur i VFF's och vaderna vande sig vid belastningen och jag kunde öka distansen. I vanliga löparskor hade jag ibland känningar i knät, mer eller mindre.
Gradvis ökade jag distansen att springa, både i vanliga löparskor och i VFF's, men i vanliga skor kände jag allt oftare av mina knän, inte alltid mitt löparknä utan andra typer av smärta/obehag och i båda knäna. I VFF's var knän alltid nöjda, men mina fötter, framför allt vänsterfoten började protestera alltmer när jag kom upp mot 6 km rundor och jag insåg att långlöpning i VFF's aldrig skulle bli realitet. I stället bestämde jag mig för att lägga om min löpstil till att undvika att landa på hälen även vid löpning i vanliga löparskor, alltså att springa som om jag sprang i VFF's fast jag hade traditionella löparskor.
Det var svårt att lägga om löptekniken först, men nog mest mental. När jag väl lyckats skifta så kunde jag efter två rundor inte tänka mig att springa med hällandning igen. Eftersom mina framfötter blir uttröttade av den sortens löpning även i vanliga skor med dämpning (men jag får inte ONT av det som i VFF's) så försökte jag någon gång gå över till hällöpning mot slutet av en runda för att avlasta framfötterna, men det kändes fullständigt fel och dessutom fick jag genast känningar i knät så jag flyttade fram landningen ingen och ignorerade de halvdomnade trampdynorna.
Nu har jag vid några tillfällen sprungit runt 8 km, i vanliga löparskor (fast jag har köpt ett par nya, med lite bättre löpkänsla än de pjäxliknande Saucony som Löpex rekommenderade mig som stöd mot min svaga tendens till pronation på högerfoten) och med mellan/framfotslandning och jag får inte ont i knät i anslutning till löpningen alls.
Det molar och värker lite då och då, och det tror jag att jag får lära mig att leva med även om jag fortfarande hoppas att det kanske fortsätter att avta i alla fall. Jag fortsätter att långsamt och försiktigt gradvis öka löpdistansen. Om jag i tid hinner komma upp i tillräckligt lång sträcka för att våga mig på Göteborgsvarvet 2013 återstår att se. Jag flyttade 2012 års anmälningsavgift till 2013 med hjälp av läkarintyg i april så har en anmälan liggande. Blir det tredje gången gillt kanske?
torsdag 13 december 2012
söndag 13 november 2011
otålig
Det går framåt, långsamt. Tre dagar efter operationen. Jag går, om än sakta och med ett ganska rakt högerben. Jag kan böja och sträcka på benet. Det gör ont, fast inte så farligt, och det tar emot lite grann, men det går.
Själva operationen gick bra. Ett litet ingrepp i läkarens värld. det tog honom mindre än 10 minuter att gå in, klippa upp senan, sy ihop flikarna och sy ihop ingångshålen. Rutin, snabbt och smidigt. Det jobbigaste på hela dagen var bedövningssprutan, den gjorde ont. Och all väntan. Väntan att få komma in, väntan på bedövningssprutan och sedan ytterligare väntan på själva ingreppet. Därefter väntan på lite post op fika och sedan väntan på avslutande samtal och instruktioner innan hemgång. Och så väntan på min skjuts.
Bortsett från bedövningssprutan hade jag nästan inte ont alls operationsdagen. Stelt, lite ömt att ta i utanpå mitt lindade knä, men annars ingen fara. Så bedövningssprutan var uppenbarligen värd obehaget att ta den. Vid lunchtid dagen därpå började smärtan krypa sig på och jag tog första dosen värktabletter sedan hemkomst. Jag jobbade hemifrån för det måste väl var dumt att sjukskriva sig för att man har opererat ett knä? Inga problem alls med att sitta med datorn på köksbordet, höger ben vilande på en kudde på stolen bredvid mig. Arbetsställningen var kanske inte den bästa för ryggen, och rumpan blev stel och öm av för mycket sittande, men knät var lugnt och fint. Så fort jag behövde hasa mig upp för att hämta något eller gå på toaletten insåg jag dock att det gjorde ondare och ondare under eftermiddagen.
Lördagen bjöd på 50-årsfest i Stockholm och jag funderade hastigt över om jag verkligen skulle följa med resten av familjen, men kom fram till att jag kan lika gärna sitta ner där som här hemma. Bytte ut ibumetin pillret mot en Voltaren T som sällskap till två panodil, och såg till att jag hade med mig det samma till nästa dos och så packade vi in oss i bilen. Eftersom det besvärligaste med resan var att böja benet så mycket att jag kunde få upp det och vila foten på panelen framför mig så var det ändå rätt okej. Jag rörde mig inte så snabbt, men det fanns det heller inget behov av, och jag satt som väntat lika bra i Stockholm. Visserligen räknade jag ner till jag kunde ta nästa dos värktabletter, men efter det har jag faktiskt inte tagit några fler och det var vid 15:30 i går.
Det känns helt okej, jag går fortfarande inte speciellt fort, och med ganska rakt och stelt ben, eftersom man lätt blir lite stelbent av att man spänner sig för att undvika smärtan.
Men jag har som sagt inte så ont, och även om jag gärna undviker att böja benet för mycket när jag går så har jag inga problem att böja och till exempel sitta med uppdragna knän. Det dröjer kanske ett par dagar till innan jag kommer ner i duvan men annars känns det helt okej. Jag tänkte jobba hemifrån i morgon också, eftersom det känns osäkert att köra bil i 5,5 mil med ett stelt knä.
Egentligen får jag redan nu vara uppe på benen och röra mig, nästan normalt. Bara vara vaksam på smärta och svullnad och det är bra att alltid ha möjlighet att kunna sitta ner, och gärna med benet i högläge just för att undvika svullnad. Om tre veckor ska stygnen tas. Antagligen har huden läkt betydligt snabbare än så, men över en led, med den extra påfrestningen, får stygnen gärna sitta kvar lite längre. Och om ungefär tre veckor ska jag kunna komma i gång och börja träna igen också. Naturligtvis försiktigt först, gradvis öka belastningen osv. Men om 3-4 veckor ska jag kunna komma igång att jogga försiktigt - korta sträckor, varvat med gång, men ändå. Efter 10 månaders smärta, varav de sista sex utan att ens försöka springa, eftersom jag haft ont hela tiden ändå, så känns fyra veckor som en evighet samtidigt som det är alldeles alldeles strax. Overkligt nära, och fruktansvärt långt bort på samma gång.
Jag.
Vill.
Springa.
NU!
Tänk om jag fortfarande inte kan..
Själva operationen gick bra. Ett litet ingrepp i läkarens värld. det tog honom mindre än 10 minuter att gå in, klippa upp senan, sy ihop flikarna och sy ihop ingångshålen. Rutin, snabbt och smidigt. Det jobbigaste på hela dagen var bedövningssprutan, den gjorde ont. Och all väntan. Väntan att få komma in, väntan på bedövningssprutan och sedan ytterligare väntan på själva ingreppet. Därefter väntan på lite post op fika och sedan väntan på avslutande samtal och instruktioner innan hemgång. Och så väntan på min skjuts.
Bortsett från bedövningssprutan hade jag nästan inte ont alls operationsdagen. Stelt, lite ömt att ta i utanpå mitt lindade knä, men annars ingen fara. Så bedövningssprutan var uppenbarligen värd obehaget att ta den. Vid lunchtid dagen därpå började smärtan krypa sig på och jag tog första dosen värktabletter sedan hemkomst. Jag jobbade hemifrån för det måste väl var dumt att sjukskriva sig för att man har opererat ett knä? Inga problem alls med att sitta med datorn på köksbordet, höger ben vilande på en kudde på stolen bredvid mig. Arbetsställningen var kanske inte den bästa för ryggen, och rumpan blev stel och öm av för mycket sittande, men knät var lugnt och fint. Så fort jag behövde hasa mig upp för att hämta något eller gå på toaletten insåg jag dock att det gjorde ondare och ondare under eftermiddagen.
Lördagen bjöd på 50-årsfest i Stockholm och jag funderade hastigt över om jag verkligen skulle följa med resten av familjen, men kom fram till att jag kan lika gärna sitta ner där som här hemma. Bytte ut ibumetin pillret mot en Voltaren T som sällskap till två panodil, och såg till att jag hade med mig det samma till nästa dos och så packade vi in oss i bilen. Eftersom det besvärligaste med resan var att böja benet så mycket att jag kunde få upp det och vila foten på panelen framför mig så var det ändå rätt okej. Jag rörde mig inte så snabbt, men det fanns det heller inget behov av, och jag satt som väntat lika bra i Stockholm. Visserligen räknade jag ner till jag kunde ta nästa dos värktabletter, men efter det har jag faktiskt inte tagit några fler och det var vid 15:30 i går.
Det känns helt okej, jag går fortfarande inte speciellt fort, och med ganska rakt och stelt ben, eftersom man lätt blir lite stelbent av att man spänner sig för att undvika smärtan.
Men jag har som sagt inte så ont, och även om jag gärna undviker att böja benet för mycket när jag går så har jag inga problem att böja och till exempel sitta med uppdragna knän. Det dröjer kanske ett par dagar till innan jag kommer ner i duvan men annars känns det helt okej. Jag tänkte jobba hemifrån i morgon också, eftersom det känns osäkert att köra bil i 5,5 mil med ett stelt knä.
Egentligen får jag redan nu vara uppe på benen och röra mig, nästan normalt. Bara vara vaksam på smärta och svullnad och det är bra att alltid ha möjlighet att kunna sitta ner, och gärna med benet i högläge just för att undvika svullnad. Om tre veckor ska stygnen tas. Antagligen har huden läkt betydligt snabbare än så, men över en led, med den extra påfrestningen, får stygnen gärna sitta kvar lite längre. Och om ungefär tre veckor ska jag kunna komma i gång och börja träna igen också. Naturligtvis försiktigt först, gradvis öka belastningen osv. Men om 3-4 veckor ska jag kunna komma igång att jogga försiktigt - korta sträckor, varvat med gång, men ändå. Efter 10 månaders smärta, varav de sista sex utan att ens försöka springa, eftersom jag haft ont hela tiden ändå, så känns fyra veckor som en evighet samtidigt som det är alldeles alldeles strax. Overkligt nära, och fruktansvärt långt bort på samma gång.
Jag.
Vill.
Springa.
NU!
Tänk om jag fortfarande inte kan..
måndag 7 november 2011
tre dagar kvar
Efter många långa månader är det äntligen dags. Jag har fått operationstid för mitt knä, på torsdag är det dags.
Med tre dagar kvar börjar jag bli nervös. Inte för själva ingreppet egentligen för det är nog ganska snabbt och lätt gjort. Men för det som kommer sedan. I kväll ledde jag mitt step pass, för sista gången före operationen. Rehabiliteringen ska gå snabbt, på fötterna inom 2-3 dagar, komma i gång och träna igen efter 2-3 veckor. Naturligtvis sakta och försiktigt, ta det lugnt och öka gradvis, men ändå. Ta det försiktigt och hålla koll på smärta och svullnad, se till att kunna sitta ner och vila, gärna med möjlighet att lägga upp foten/benet på något, men annars komma i gång. Enligt ortopeden. Jag ska till och med kunna börja försiktig och gradvis löpträning redan efter 2-3 veckor om allt går som det ska.
Just nu känns det som ett mirakel och jag vågar inte riktigt tro på det. Nu finns det förstås inga garantier för att operationen verkligen fungerar och löser mitt problem (vilket ortopeden tydligt nämnde), och det gnager förstås i bakhuvudet även om jag försöker att tänka positivt. Och med tanke på att jag har haft ont sedan 6 januari, och ingen rehab, löpvila, stretching eller cortisonspruta har hjälpt det minsta, och dessutom med tanke på att jag har mer eller mindre ont nästan hela tiden, så känns det smått otroligt att jag skulle kunna bli smärtfri, och till och med kunna börja löpträna inom en månad. Men efter 10 månaders väntan med smärta så känns det bra att det äntligen blir av. Allt att vinna, inget att förlora.
Ett bodybalance på onsdag hinner jag med innan jag blir stillasittande ett litet tag, men förhoppningsvis är jag snart tillbaka i träningssalen. Håll tummarna för mig på torsdag, kl. 9.30. Just nu håller jag tummarna för att Marie Hammarström ska vinna årets snyggaste mål på Fotbollsgalan
Med tre dagar kvar börjar jag bli nervös. Inte för själva ingreppet egentligen för det är nog ganska snabbt och lätt gjort. Men för det som kommer sedan. I kväll ledde jag mitt step pass, för sista gången före operationen. Rehabiliteringen ska gå snabbt, på fötterna inom 2-3 dagar, komma i gång och träna igen efter 2-3 veckor. Naturligtvis sakta och försiktigt, ta det lugnt och öka gradvis, men ändå. Ta det försiktigt och hålla koll på smärta och svullnad, se till att kunna sitta ner och vila, gärna med möjlighet att lägga upp foten/benet på något, men annars komma i gång. Enligt ortopeden. Jag ska till och med kunna börja försiktig och gradvis löpträning redan efter 2-3 veckor om allt går som det ska.
Just nu känns det som ett mirakel och jag vågar inte riktigt tro på det. Nu finns det förstås inga garantier för att operationen verkligen fungerar och löser mitt problem (vilket ortopeden tydligt nämnde), och det gnager förstås i bakhuvudet även om jag försöker att tänka positivt. Och med tanke på att jag har haft ont sedan 6 januari, och ingen rehab, löpvila, stretching eller cortisonspruta har hjälpt det minsta, och dessutom med tanke på att jag har mer eller mindre ont nästan hela tiden, så känns det smått otroligt att jag skulle kunna bli smärtfri, och till och med kunna börja löpträna inom en månad. Men efter 10 månaders väntan med smärta så känns det bra att det äntligen blir av. Allt att vinna, inget att förlora.
Ett bodybalance på onsdag hinner jag med innan jag blir stillasittande ett litet tag, men förhoppningsvis är jag snart tillbaka i träningssalen. Håll tummarna för mig på torsdag, kl. 9.30. Just nu håller jag tummarna för att Marie Hammarström ska vinna årets snyggaste mål på Fotbollsgalan
fredag 14 oktober 2011
The Convention - my five cents!
Ibland händer det mycket i gruppträningsvärlden, och vissa saker lockar mer än andra. The Convention är en sådan sak. En hel dag med massor av härlig inspiration på ELIXIA i Askim.
De fem klasser jag helst av allt skulle vilja gå på är:
Flowing Step - Omid Dadary
Atletisk muskelfys - Jari Ketola
Brand the floor - Omid Dadary
Step Play - Elaine Rydberg
Hot MOJO - Monika Björn
Efter att ha varit arbetslös i över ett år så får man skära ner på ganska mycket, till exempel roliga träningsevent, och därför skulle jag verkligen bli överlycklig om jag vann en fribiljett till the Convention som jag gått och kastat lystna blickar efter sedan jag först hörde talas om det, men inte kunnat motivera kostnaden. Dessutom skulle det vara perfekt att få åka på the Convention den 5 november eftersom jag veckan efter ÄNTLIGEN ska få operera mitt löparknä som jag har lidit av sedan januari - både som passsande avslutning innan jag blir stillasittande några veckor och som uppmuntran för att inte ha kunnat springa på 10 månader.
De fem klasser jag helst av allt skulle vilja gå på är:
Flowing Step - Omid Dadary
Atletisk muskelfys - Jari Ketola
Brand the floor - Omid Dadary
Step Play - Elaine Rydberg
Hot MOJO - Monika Björn
Efter att ha varit arbetslös i över ett år så får man skära ner på ganska mycket, till exempel roliga träningsevent, och därför skulle jag verkligen bli överlycklig om jag vann en fribiljett till the Convention som jag gått och kastat lystna blickar efter sedan jag först hörde talas om det, men inte kunnat motivera kostnaden. Dessutom skulle det vara perfekt att få åka på the Convention den 5 november eftersom jag veckan efter ÄNTLIGEN ska få operera mitt löparknä som jag har lidit av sedan januari - både som passsande avslutning innan jag blir stillasittande några veckor och som uppmuntran för att inte ha kunnat springa på 10 månader.
måndag 20 juni 2011
en bra helg, mm
Sammanfattning:
Linkin Park-konserten funkade bra, med sittplats, som jag faktiskt satt på till största delen.
Cykelpass på onsdagkvällen funkade inte alls eftersom jag hade ont i knät hela dagen och avbokade min plats runt lunchtid. Det hade säkert gått rätt bra, men det kändes onödigt. Att åka dit med ont i knät redan innan.
Ett egenimproviserat yogapass i torsdags kändes skönt i kropp och själ. Lagom uppladdning innan packandet inför helgens Stockholmstripp.
Jag kan inte påstå att det kändes bra på något sätt, när alarmet gick i gång fredag morgon, men 6.07 satt jag i alla fall på tåget, med all packning med mig. Morgonpigg är jag inte! Men efter en stund vaknade jag till, tuggade i mig mina dubbelmackor med kokt ägg och kaviar och drack en islatte, avslutade med en liten nektarin.
Bodyjam grundutbildning bjöd på tre mycket intensiva dagar, fyllda av dans och rörelse. Knät smärtade en del, framför allt under fredagen, även om det inte var så mycket eller på ett sätt så att det störde/hämmade dansandet. Ett steg, där vi hoppade flera gånger i rad med tyngden på högerbenet var inte så bra så det fick jag fuska på, men annars var det lugnt. Värst var nästan den cirka 20 minuter långa promenaden från gymmet till hotellet efter en hel dags dansande - den gjorde jag bara första dagen, därefter tog jag bussen. På något konstigt sätt gick det faktiskt bättre med knät sedan lördag och söndag, trots att de bjöd på minst lika mycket dansande, speciellt söndagen. Och trots att jag tränat sparsamt sedan Turkietresan (som jag fortfarande inte berättat om, jag vet) när vänster benhinna började bråka, eftersom jag fick träningsförbud i en vecka efter kortisonsprutan, så var konditionen på topp och jag hade inga problem med energin. Det är klart att det är extremt viktigt att man fyller på med energi när man ska dansa/träna i så många timmar under tre dagar, och det har jag verkligen gjort, med både mat, frukt, en och annan chokladbit, lite energibars (äter det sällan, men ibland finns det behov) och återhämtningsdryck. Men oavsett hur mycket du stoppar i dig måste kroppen orka och hinna/klara av att omvandla det till energi i musklerna, och musklerna måste i samarbete med hjärta och lungor klara av att tillgodogöra sig energin och få ut den. Fast allra mest sitter det förstås i huvudet, och det brukar alltid vara med på noterna när det gäller träning, i alla fall när det är något så roligt som dans. Fantastiska, mystiska, underbara, förvirrande kropp...
Men självklart var jag seg och trött när jag satt på tåget hem i går kväll. Seg och trött men glad och nöjd efter avslutad kurs, godkänd och med goda omdömen samt ett par mycket bra konkreta tips på saker att utveckla och jobba med för att bli en ännu bättre instruktör. Tips som jag vet kommer att hjälpa mig både i Bodyjam och i alla mina övriga pass!
I dag fullständig vilodag för att ge kroppen chans till återhämtning, främst knät/ITB-senan och andra leder, senor och bindväv - muskler och hjärta är det ingen fara med. Jag har knappt någon träningsvärk och när jag lagade mat med spotify som sällskap så kunde jag inte låta bli att spontandansa lite till Linkin Park framför spisen.
Nu är det dags att bli klar med kvällsbestyren och försöka komma i säng, i morgon har jag nämligen date med en mycket kort kille och han dyker upp här vid åttatiden på morgonen så det är bäst att jag är pigg då.
Linkin Park-konserten funkade bra, med sittplats, som jag faktiskt satt på till största delen.
Cykelpass på onsdagkvällen funkade inte alls eftersom jag hade ont i knät hela dagen och avbokade min plats runt lunchtid. Det hade säkert gått rätt bra, men det kändes onödigt. Att åka dit med ont i knät redan innan.
Ett egenimproviserat yogapass i torsdags kändes skönt i kropp och själ. Lagom uppladdning innan packandet inför helgens Stockholmstripp.
Jag kan inte påstå att det kändes bra på något sätt, när alarmet gick i gång fredag morgon, men 6.07 satt jag i alla fall på tåget, med all packning med mig. Morgonpigg är jag inte! Men efter en stund vaknade jag till, tuggade i mig mina dubbelmackor med kokt ägg och kaviar och drack en islatte, avslutade med en liten nektarin.
Bodyjam grundutbildning bjöd på tre mycket intensiva dagar, fyllda av dans och rörelse. Knät smärtade en del, framför allt under fredagen, även om det inte var så mycket eller på ett sätt så att det störde/hämmade dansandet. Ett steg, där vi hoppade flera gånger i rad med tyngden på högerbenet var inte så bra så det fick jag fuska på, men annars var det lugnt. Värst var nästan den cirka 20 minuter långa promenaden från gymmet till hotellet efter en hel dags dansande - den gjorde jag bara första dagen, därefter tog jag bussen. På något konstigt sätt gick det faktiskt bättre med knät sedan lördag och söndag, trots att de bjöd på minst lika mycket dansande, speciellt söndagen. Och trots att jag tränat sparsamt sedan Turkietresan (som jag fortfarande inte berättat om, jag vet) när vänster benhinna började bråka, eftersom jag fick träningsförbud i en vecka efter kortisonsprutan, så var konditionen på topp och jag hade inga problem med energin. Det är klart att det är extremt viktigt att man fyller på med energi när man ska dansa/träna i så många timmar under tre dagar, och det har jag verkligen gjort, med både mat, frukt, en och annan chokladbit, lite energibars (äter det sällan, men ibland finns det behov) och återhämtningsdryck. Men oavsett hur mycket du stoppar i dig måste kroppen orka och hinna/klara av att omvandla det till energi i musklerna, och musklerna måste i samarbete med hjärta och lungor klara av att tillgodogöra sig energin och få ut den. Fast allra mest sitter det förstås i huvudet, och det brukar alltid vara med på noterna när det gäller träning, i alla fall när det är något så roligt som dans. Fantastiska, mystiska, underbara, förvirrande kropp...
Men självklart var jag seg och trött när jag satt på tåget hem i går kväll. Seg och trött men glad och nöjd efter avslutad kurs, godkänd och med goda omdömen samt ett par mycket bra konkreta tips på saker att utveckla och jobba med för att bli en ännu bättre instruktör. Tips som jag vet kommer att hjälpa mig både i Bodyjam och i alla mina övriga pass!
I dag fullständig vilodag för att ge kroppen chans till återhämtning, främst knät/ITB-senan och andra leder, senor och bindväv - muskler och hjärta är det ingen fara med. Jag har knappt någon träningsvärk och när jag lagade mat med spotify som sällskap så kunde jag inte låta bli att spontandansa lite till Linkin Park framför spisen.
Nu är det dags att bli klar med kvällsbestyren och försöka komma i säng, i morgon har jag nämligen date med en mycket kort kille och han dyker upp här vid åttatiden på morgonen så det är bäst att jag är pigg då.
måndag 13 juni 2011
fyra dagar efter
Man kan tycka att det borde va rätt så bra så här en måndag förmiddag, när man sitter i lugn och ro vid köksbordet, äter frukost nr 2, även känd som mellanmål, spotifyar Linkin Park som uppladdning inför morgondagen konsert och kan tänka tillbaka på en underbar helg vid sommarstugan med sol och värme, god mat och framför allt trevligt sällskap.
Knät gör ont, så här fyra dagar efter kortisonsprutan, inte alls farligt, men det känns. Torsdag kväll, efter sprutan, hade jag riktigt jobbigt ont, enligt en älskad faster som tyvärr har alltför stor egen erfarenhet av kortisonsprutor, bland annat som smärtlindring för en krånglande rygg, så skulle det kunna vara ett tecken på att den "tog", att den träffade rätt. Jag vet inte, mer än att jag tog två värktabletter under kvällen, innan jag gick och lade mig, och alla som känner mig vet att det ska mycket till för att jag överhuvudtaget ska fundera på att ta tabletter för olika saker. Det kändes bättre när jag vaknade i fredags, och har fortsatt att bli långsamt långsamt bättre sedan dess, men jag har fortfarande ont. En svag ständigt närvarande molande smärta.
Det kanske är så det ska vara. Det kanske tar en vecka eller så innan smärtan försvinner, om den nu visar sig att sprutan verkligen träffade rätt och har den önskade effekten. Antagligen är det för tidigt att säga något om det än utan jag får avvakta några dagar till och se hur det känns. Jag trodde att jag skulle ha mindre ont efter fyra dagar, men jag inser att det ändå är ganska kort tid, att jag måste ha mer tålamod, men än så länge verkar det inte ha blivit bättre.
Ett skönt yogapass ute på gräsmattan vid stugan, mitt smultronställe, i lördags kändes i alla fall bra. Och efter det kände jag mig åtminstone bättre till mods även om känslan i knät var den samma som innan. Twistande positioner som motverkar depression kändes lämpligt.
Sjuåringen tappade äntligen sin första tand, som hon har väntat! Eftersom i dag är sista dagen i förskoleklass, innan sommarlovet, så var det sista chansen att hinna få sätta upp en tand på krokodilen - det kan man kalla tajming! I eftermiddag blir det skolavslutning med efterföljande fika i gröngräset. I morgon är det sommarlov och förhoppningsvis gör det ytterligare lite mindre ont i knät. Planen är att tjuvstarta och testa ett cykelpass onsdag kväll, om allt känns bra. Då har det gått nästan en träningsfri vecka och cykling är ju inte så belastande för knät/benen. Visst får benen jobba en hel del, men i princip utan tyngd. Det borde funka. Till helgen åker jag till Stockholm på Bodyjam-utbildning. Det borde funka.
I morgon är jag glad att vi har sittplatser på Linkin Park-konserten.
Knät gör ont, så här fyra dagar efter kortisonsprutan, inte alls farligt, men det känns. Torsdag kväll, efter sprutan, hade jag riktigt jobbigt ont, enligt en älskad faster som tyvärr har alltför stor egen erfarenhet av kortisonsprutor, bland annat som smärtlindring för en krånglande rygg, så skulle det kunna vara ett tecken på att den "tog", att den träffade rätt. Jag vet inte, mer än att jag tog två värktabletter under kvällen, innan jag gick och lade mig, och alla som känner mig vet att det ska mycket till för att jag överhuvudtaget ska fundera på att ta tabletter för olika saker. Det kändes bättre när jag vaknade i fredags, och har fortsatt att bli långsamt långsamt bättre sedan dess, men jag har fortfarande ont. En svag ständigt närvarande molande smärta.
Det kanske är så det ska vara. Det kanske tar en vecka eller så innan smärtan försvinner, om den nu visar sig att sprutan verkligen träffade rätt och har den önskade effekten. Antagligen är det för tidigt att säga något om det än utan jag får avvakta några dagar till och se hur det känns. Jag trodde att jag skulle ha mindre ont efter fyra dagar, men jag inser att det ändå är ganska kort tid, att jag måste ha mer tålamod, men än så länge verkar det inte ha blivit bättre.
Ett skönt yogapass ute på gräsmattan vid stugan, mitt smultronställe, i lördags kändes i alla fall bra. Och efter det kände jag mig åtminstone bättre till mods även om känslan i knät var den samma som innan. Twistande positioner som motverkar depression kändes lämpligt.
Sjuåringen tappade äntligen sin första tand, som hon har väntat! Eftersom i dag är sista dagen i förskoleklass, innan sommarlovet, så var det sista chansen att hinna få sätta upp en tand på krokodilen - det kan man kalla tajming! I eftermiddag blir det skolavslutning med efterföljande fika i gröngräset. I morgon är det sommarlov och förhoppningsvis gör det ytterligare lite mindre ont i knät. Planen är att tjuvstarta och testa ett cykelpass onsdag kväll, om allt känns bra. Då har det gått nästan en träningsfri vecka och cykling är ju inte så belastande för knät/benen. Visst får benen jobba en hel del, men i princip utan tyngd. Det borde funka. Till helgen åker jag till Stockholm på Bodyjam-utbildning. Det borde funka.
I morgon är jag glad att vi har sittplatser på Linkin Park-konserten.
fredag 10 juni 2011
Löparknä - tillbaka på ruta -78
Kortisonspruta i knät gör ont, helt klart. Förhoppningsvis blir det bättre med tiden, bättre än innan sprutan... Om den tog rätt.
Bloggtorka igen på grund av bristande motivation, en härlig Turkietresa med efterföljande trötthet och lite allmän trötthet och deppighet. Gårdagens efterlängtade ortopedbesök är dock värt en rapport. En erfaren ortoped undersökte mig snabbt med vana händer och kunniga fingrar och hans lite skrovliga tumme konstaterade att det är ett löparknä det handlar om även om han höll med om att det är ett ovanligt förlopp med hur hastigt och intensivt det började från dag 1, och att rehab och löpvila inte ger någon effekt, och att jag av och till har ständigt ont, vid bara vanlig promenad eller till och med i vila. Dock, ett löparknä är vad det är. Hans tumme kände exakt hur svullen och inflammerad den lilla slemsäcken är, det var ingen tvekan i hans konstaterande. Han tittade på min när jag gick fram och tillbaka i korridoren och hittade inga problem med min gång, inga konstigheter och det är väl som tidigare konstaterats att den lilla tendens jag har till att falla in när jag springer verkligen är marginell, om den har med min smärta att göra eller inte går inte att säga.
Egentligen är det mest löpvila det handlar om, han gav sig inte ens på någon gissning om hur lång, mer än ett kallt konstaterande att från där jag är i dag är det långt till att jag ska kunna springa igen, jag har långt till att ens kunna gå ordentligt. Kortisonsprutor är första alternativet för att häva inflammationen och kunna påbörja en läkning. "Det kan jag ge dig en direkt nu om du vill." Ja tack!
Upp till tre sprutor, med 4-6 veckors mellanrum kan han ge och så får man bedöma vilken effekt det har. Nästa alternativ är operation, att man går in och klyver och öppnar upp så att det blir ett dränage för att få ut svullnaden. Just nu har jag svårt att uppamma min vanliga positiva syn och känner att jag antagligen kommer att behöva en operation i slutändan, för att få bukt med det här. Det borde ha blivit bättre redan om det här var något som skulle kunna självläka även om det tar lång tid. Men vi får väl se. Kanske hjälper sprutorna, kanske ger det tillräcklig respit för mitt onda knä och irriterade slemsäck så att det äntligen kan börja läka nu.
När jag sedan är "bra" (jag tvingar mig själv att inte skriva "om" även om det är så det känns) så handlar det sedan förstås om mycket långsam upptrappning och löptillvänjning igen. I början inte ens löpning utan enbart promenader, långsamt upptrappade. Det är LÅNGT kvar till att överhuvudtaget börja fundera på att få in några kortare löpintervaller i långpromenaderna, ja även om man bortser från att det är långt kvar till några långpromenader överhuvudtaget...
Nåja, en sak i taget. Jag kommer bli helt knäpp om jag funderar i de banorna. Nöjer mig med att konstatera att jag definitivt kommer att bli en hejare på spinning under hösten/vintern, kanske till och med anmäler mig till en simkurs. Just nu har jag träningsförbud i en vecka, efter sprutan, det vill säga, all träning som belastar benen. Jag har svårt att komma på någon bra pulshöjande träningsform som inte använder benen.Beroende på hur det känns kanske jag smygstartar i gång med lite cykling i mitten av nästa vecka. Det är ju faktiskt inte så belastande för ben/knän även om man förstås använder benen rätt mycket. Någonting måste jag göra för att hålla i gång hjärtat för att klara av nästa helgs bodyjam utbildning när det lär bli fullt ös från morgon till kväll i tre dagar. TUR att träningsförbudet officiellt avslutas på torsdag när det gått en vecka precis sedan sprutan.
Jag borde skriva om den helt fantastiska veckan i Turkiet också, på lyxiga Güral Premier, men det får bli en annan gång.
Bloggtorka igen på grund av bristande motivation, en härlig Turkietresa med efterföljande trötthet och lite allmän trötthet och deppighet. Gårdagens efterlängtade ortopedbesök är dock värt en rapport. En erfaren ortoped undersökte mig snabbt med vana händer och kunniga fingrar och hans lite skrovliga tumme konstaterade att det är ett löparknä det handlar om även om han höll med om att det är ett ovanligt förlopp med hur hastigt och intensivt det började från dag 1, och att rehab och löpvila inte ger någon effekt, och att jag av och till har ständigt ont, vid bara vanlig promenad eller till och med i vila. Dock, ett löparknä är vad det är. Hans tumme kände exakt hur svullen och inflammerad den lilla slemsäcken är, det var ingen tvekan i hans konstaterande. Han tittade på min när jag gick fram och tillbaka i korridoren och hittade inga problem med min gång, inga konstigheter och det är väl som tidigare konstaterats att den lilla tendens jag har till att falla in när jag springer verkligen är marginell, om den har med min smärta att göra eller inte går inte att säga.
Egentligen är det mest löpvila det handlar om, han gav sig inte ens på någon gissning om hur lång, mer än ett kallt konstaterande att från där jag är i dag är det långt till att jag ska kunna springa igen, jag har långt till att ens kunna gå ordentligt. Kortisonsprutor är första alternativet för att häva inflammationen och kunna påbörja en läkning. "Det kan jag ge dig en direkt nu om du vill." Ja tack!
Upp till tre sprutor, med 4-6 veckors mellanrum kan han ge och så får man bedöma vilken effekt det har. Nästa alternativ är operation, att man går in och klyver och öppnar upp så att det blir ett dränage för att få ut svullnaden. Just nu har jag svårt att uppamma min vanliga positiva syn och känner att jag antagligen kommer att behöva en operation i slutändan, för att få bukt med det här. Det borde ha blivit bättre redan om det här var något som skulle kunna självläka även om det tar lång tid. Men vi får väl se. Kanske hjälper sprutorna, kanske ger det tillräcklig respit för mitt onda knä och irriterade slemsäck så att det äntligen kan börja läka nu.
När jag sedan är "bra" (jag tvingar mig själv att inte skriva "om" även om det är så det känns) så handlar det sedan förstås om mycket långsam upptrappning och löptillvänjning igen. I början inte ens löpning utan enbart promenader, långsamt upptrappade. Det är LÅNGT kvar till att överhuvudtaget börja fundera på att få in några kortare löpintervaller i långpromenaderna, ja även om man bortser från att det är långt kvar till några långpromenader överhuvudtaget...
Nåja, en sak i taget. Jag kommer bli helt knäpp om jag funderar i de banorna. Nöjer mig med att konstatera att jag definitivt kommer att bli en hejare på spinning under hösten/vintern, kanske till och med anmäler mig till en simkurs. Just nu har jag träningsförbud i en vecka, efter sprutan, det vill säga, all träning som belastar benen. Jag har svårt att komma på någon bra pulshöjande träningsform som inte använder benen.Beroende på hur det känns kanske jag smygstartar i gång med lite cykling i mitten av nästa vecka. Det är ju faktiskt inte så belastande för ben/knän även om man förstås använder benen rätt mycket. Någonting måste jag göra för att hålla i gång hjärtat för att klara av nästa helgs bodyjam utbildning när det lär bli fullt ös från morgon till kväll i tre dagar. TUR att träningsförbudet officiellt avslutas på torsdag när det gått en vecka precis sedan sprutan.
Jag borde skriva om den helt fantastiska veckan i Turkiet också, på lyxiga Güral Premier, men det får bli en annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)